Kommentar: Finns det något som INTE är problematiskt med James Bond?

Diskussionen om vad man egentligen får göra med James Bond-konceptet har gått het sedan Lashana Lynch utsetts till ny agent 007. Men är inte redan grundupplägget absurt?

När man talar om James Bond är den vanligaste frågan: vem är din favorit?

Och varje gång det är dags att utse en ny skådespelare för rollen förväntas alla ha en åsikt om vem som kunde tänkas vara lämplig.

Och när resultatet väl kungjorts är den första reaktionen inte sällan: whaaat?!

Så även när det stod klart att det är en svart kvinna som nästa gång kommer att agera agent 007.

Personligen bryr jag mig inte nämnvärt om vem som gör huvudrollen. Däremot är jag fascinerad av att just den biten väcker så starka känslor – har inte hela konceptet redan länge levt på lånad tid?

Många människor – samma liv?

Det finns få repliker som är så allmänt kända som: ”my name is Bond, James Bond”. En replik fylld av underliggande betydelser. Som öppnar för bilder, känslor, associationer.

Machomaskulin självsäkerhet. Brittisk humor. En charm som fått generationer att känna sig både shaken & stirred.

Men säg repliken en gång till och fundera på vad den egentligen betyder: my name is Bond, James Bond.

En person. Ett namn. En identitet. Är det då inte lite absurt att samma människa gång efter annan inkarnerats i en ny kropp?

Och nej, det är inte detsamma som att olika skådespelare genom tiderna spelat till exempel Hamlet – den typen av karaktärer är statiskt förankrade i sin egen berättelse medan Bond och hans ramverk hela tiden förändras.

Är det således inte en miss i sig att man inte tidigare fattat att göra skillnad mellan personen James Bond och titeln 007?

Och räcker det aktuella skiftet till för att rädda helheten? Ett större problem är väl ändå att den värld som en gång födde fram denne superagent inte längre finns.

Annat var det förr

Ett vanligt argument bland dem som motsätter sig valet av Lashana Lynch är att ”vissa saker borde få vara som de alltid har varit”.

Ett orimligt krav när det gäller en serie som alltid varit beroende av sin tid. Som byggt framgången på att ligga steget före och utnyttja wow-faktorn som drivkraft.

Något som blivit allt svårare att uppnå.

På 1960- och 70-talen var det fortfarande möjligt att imponera på publiken med häftiga tekniska attiraljer, exotiska inspelningsplatser och lyxiga fordon.

Med sagolikt vackra kvinnor och karikerat farliga skurkar. Och en hjälte som framstod som en slags hybrid av 1940-talets hårdkokta noir-detektiv och den slängiga charm som The Rat Pack stod för på 1950-talet.

James Bond var under en period sin tids fantasy. Den ultimata verklighetsflykten.

Inget är som förr

Idag har en stor del av publiken rest kors och tvärs i världen. Tekniken har för länge sedan överträffat det man drömde om 1965.

Var och varannan realityshow visar upp bikiniklädda skönheter i långa rader.

Och vilken 12-åring som helst kan klippa ihop häftiga actionsekvenser på sin mobil.

Samtidigt har filmvärlden spjälkt upp agentarvet i olika subgenrer. Karaktärer som Jason Bourne har skött actionbiten medan The Fast & the Furious-gänget stått för den coolaste bilprakten.

Den brittiska agentelegansen har i sin tur levt vidare i Kingsman-filmerna.

Idag har man dessutom insett att de mest trovärdiga agenterna är medelålders damer som smälter in i mängden – se bara på Olivia Colmans underbara Angela Burr i serien The Night Manager.

En gestalt som personifierar det som så många efterlyser – en kvinnlig agent som inte är kalkerad på manligt botten.

Som visar att agentrollen inte behöver handla om muskelstyrka och kunskaper i kampsport.

Kan 007 förnyas - på riktigt?

Visst är det uppenbart att Hollywood i och med anlitandet av Lashana Lynch gör en kraftansträngning för att svara på kravet på ökad diversitet.

Därmed inte sagt att Lynch skulle vara ett dåligt val – hon fyllde duken med både pondus och karisma i Captain Marvel.

Men visst krävs det mer av den nya 007 än att hon på pappret representerar något annat än gamla goda James.

Frågan är om man vågar skruva på humorn och koppla in charmen igen – eller tror man sig vara tvungen att köra med det hårdkokta stuket för att visa att kvinnor minsann kan de också?

Just nu känns det som om den enda räddningen för James Bond-konceptet är att både filmskaparna och publiken slutar ta agent 007 på alltför stort allvar.

Hen är tuff nog att klara en förändring eller två.