Kommentar: Robyn skapar fortfarande musik som jag vill gråtdansa till

Svenska artisten Robyn är en levande popikon som slog igenom som tonåring och tidigt förutspåddes få en ljus karriär som artist. Det fick hon också, men inte riktigt på det sätt som musikproducenterna hade tänkt sig.

Jag skulle inte kalla mig själv en musikälskare. Jag har såklart lyssnat på musik och haft artister jag lyssnat mer aktivt på än andra, men det är sällan jag upplevt riktigt starka känslor genom musik.

Men med Robyn är det annorlunda. Genom hennes musik har jag känt allt. Ända sedan hon släppte albumet med låtar som Dancing on My Own och Hang With Me har jag och Robyn levt nära varandra, sida vid sida. Även om hon högst sannolikt är omedveten om saken.

Det jag fastnat för i Robyns musik är hur hon lyckas skapa popmusik som kombinerar dansant elektropop med melankoli och hjärtesorg. Det är musik för alla som är ledsna och ensamma men som måste fortsätta dansa.

Jag är heller inte den enda som gillar att gråtdansa med till Robynlåtar. Låten förekommer också i en känd scen i tv-serien Girls där huvudkaraktären Hannah dansar bort sina bekymmer tillsammans med bästa kompisen Marnie.

Robyn är helt enkelt en mästare på "sad girl pop".

Ville inte göra tuggummipop

Robyn är inte bara en förebild på grund av hennes musik utan också för hennes integritet i musikindustrin. Robyn slog igenom i mitten av 90-talet med låtar som Show Me Love och Do You Really Want Me. Då fanns det förhoppningar, bland musikproducenter som Max Martin, om att Robyn skulle bli Sveriges nya internationella popstjärna i klass med vad Britney Spears sedan blev. Men Robyn var inte alls intresserad utan valde istället att gå sin egen väg.

Sedan 2005 ger hon ut sin musik via sitt eget skivbolag Konichiwa Records eftersom hon och de stora musikbolagen inte delade samma vision om hurdan popmusik hon skulle göra. På sitt eget skivbolag fick Robyn artistisk frihet och kan själv styra över musiken.

På den första egenproducerade skivan Robyn släppte hon loss in säregna röst och lade grunden för hennes kavalkad av glittrande hits om hjärtesorg och ensamhet som senare följde.

Robyn skakade om popmusiken

Det var albumet Body Talk som hon släppte i tre delar år 2010 som etablerade Robyn som den poplegend hon är idag. Det var också det albumet som gjorde att jag fastnade och blev besatt av Robyn.

Det som skiljde Robyns musik från dåtidens popmusik var hennes sätt att blanda vibrerande och otippade elektroniska beats med djupa och känslosamma låttexter. Robyns pop var helt enkelt mer vågad, mer indie men samtidigt dansvänlig.

Det här är vardagsmat inom popmusiken idag, men albumet Body Talk sägs ha förändrat hela popvärlden och inspirerat en rad nyare artister som Zara Larsson, Lorde och Ariana Grande.

Jag minns när jag var yngre och fortfarande gick på fest flera gånger i veckan och brukade önska Robyns låtar på alla förfester, klubbar och efterfester. Vem som än bestämde över musiken där jag befann mig blev snabbt trött på mig. För jag nöjde mig inte med att önska Robyn en gång, utan det blev oftast två eller tre gånger. Jag fick inte nog.

Men jag lyssnade inte bara på Robyn när jag var ute och dansade. Utan jag lyssnade och lyssnar fortfarande på Robyn när jag behöver få pepp. Till exempel om jag är nervös inför ett jobbigt möte eller om jag ska på en tillställning där jag inte känner någon. Då sätter jag igång en av hennes låtar och blir genast både lugnare och tryggare.

Paus på åtta år

När Robyn ifjol släppte albumet Honey hade det gått åtta år sen hon släppte musik senast. De åtta åren kändes tomma för mig, men det fanns förklaringar till pausen.

I intervjuer har hon berättat att hon under den här perioden mådde riktigt dåligt. Det fanns dagar då hon inte ens kunde ta sig upp ur sängen och tvivlade på om hon någonsin skulle vilja göra musik igen.

Sorgen handlade om att hennes nära vän musikproducenten Christian Falk gått bort i cancer. Robyn sörjde också att hon separerat från sin pojkvän Max Vitali. Under den här tiden gick Robyn i intensiv terapi och det gläder mig att höra att hon tagit hand om sig själv.

Men helt tyst under de här åren var hon ändå inte, hon gjorde några samarbeten med andra artister.

I augusti 2018 släppte hon den efterlängtade första singeln Missing U från senaste albumet. Låten var dels ett meddelande till hennes fans som hon saknat, dels handlade låten om att bearbeta sorgen efter Falks bortgång.

Hypnotisk dansmusik

På det nya albumet blandas influenser från bland annat klubbscenen på Ibiza och disco. I intervjuer har Robyn sagt att hon på det här albumet inte var intresserad av melodier eller att göra poplåtar med en tydlig början och slut, utan ville skapa mer hypnotisk musik. På albumet finns också några synthiga låtar som påminner om de äldre hitsen. Men överlag är låtarna på albumet mer mjuka, mer sensuella.

Jag var först inte helt såld på albumet. För det här lät ju inte som den Robyn jag känt och älskat.

I låten Ever Again från det senaste albumet sjunger Robyn också att hon aldrig ska bli hjärtekrossad igen vilket många fans reagerat på - hur ska det gå med oss om Robyn ska sluta sjunga om krossade hjärtan? Men Robyn har ändå sagt att hon inte utesluter hjärtesorg i framtiden eftersom man inte kan styra över hur saker ska gå. Men det hon menar är att hon inte tänker gå sönder på samma sätt som tidigare. Det visar att Robyn blivit äldre och fått nya perspektiv.

Trots att jag själv inte alltid inser det får jag nog medge att samma har hänt mig - jag har också blivit äldre och lyckligtvis blivit lite bättre på att ta hand om mig själv. Jag har även insett att albumet Honey är lika bra, om inte bättre än de tidigare skivorna som jag älskade.

Så jag och Robyn kommer fortsätta leva sida vid sida även i fortsättningen. Men jag hoppas bara det inte går åtta år tills att hon släpper egen musik igen.