"Ett rent helvete – jag förlorade min identitet och kunde inte hantera situationen efter att karriären var över"
Målet var att vinna OS-guld. Vägen mot målet hade han klart utstakat, alpinåkaren Victor Malmström. Men när skadorna började hopa sig var han tvungen att lägga av. Men det han då inte visste var hur svårt livet efter toppidrotten skulle vara.
Nio knäoperationer satte stopp för Victor Malmströms karriär
Efter nio knäoperationer på sex år sade läkaren att det var dags att göra ett val. Faktum var att alpinåkaren Victor Malmströms kropp inte längre höll för de påfrestningar alpinåkningen orsakade. Kroppen sade stopp. Victor Malmströms karriär fick ett abrupt slut.
Men svårare än beslutet att lägga av, var identitetskrisen efter toppidrottskarriären. Depressionen höll på att kosta Malmström livet. Allt det han levt för rasade samman. Livet efter karriären slog i ansiktet som en våt trasa.
Det är en av sommarens hetaste dagar. Solen skiner stekhet från en klarblå himmel när Victor Malmström kurvar in i en sportbil på parkeringsplatsen i Tölö i Helsingfors där vi stämt träff. Lite sen, men det finns en förklaring.
– Ber om ursäkt för förseningen, men jag hittade inte bilnyckeln, sökte genom hela kontoret innan den hittades. Den hade fallit från bordet ner i en väska…
Lite ironiskt finns det en liten symbolik i den borttappade nyckeln och det intervjun med Malmström skall handla om. Även han är inte där han borde vara.
Termometern visar närmare 30 grader och vi går upp till Malmströms lägenhet. Ja, eller hans föräldrars lägenhet. Prydligt inredd och med utsikt över taken i kvarteret.
– Jag bor här nu över sommaren innan jag åker tillbaka till USA.
I höstas flyttade Victor Malmström till USA där han studerar och fungerar som alpintränare för Westminster College i Salt Lake City. Men det kapitlet återkommer vi till.
Se Sportlivs minidokumentär om Victor Malmström och den svåra perioden efter att karriären fick ett abrupt slut:
Skulle vinna OS-guld
Victor Malmström hörde till den grupp av lovade alpinåkare som skulle ta över manteln efter Kalle Palander. Vägen mot toppen var klart utstakad för den målmedvetna Grankullaåkaren. Målsättningen var att ta OS-guld.
Under junioråren blev det topp tio-placeringar i junior-VM sammanhang och i Europacupen blev det framskjutna placeringar. Men så kom knäskadorna, en efter en. Flera säsonger gick åt skogen på grund av operationer och rehabilitering. Men Victor kämpade sig alltid tillbaka.
– Att ge upp har inte varit ett alternativ för mig. Visst var de många skadorna väldigt frustrerande men jag kom alltid tillbaka till en hög nivå väldigt fort.
– Jag gav alltid 100 procent och var inte rädd för att skada mig på nytt. Det var kanske ett problem.
När man en gång skadat sig så är det lättare att skada sig pånytt. Det fick Malmström minsann erfara. Under sex år blev det hela nio knäoperationer. Att som toppidrottare vara så mycket skadad är kanske inte det bästa vägen att nå toppen.
OS-drömmen sprack
Telefonen ringer. Det är Malmströms tränare från den aktiva tiden, Mikko Heiskanen som meddelar att han nu är på Nationalmuseets bakgård. Vi ansluter oss till Heiskanens sällskap.
Heiskanen var tränare för Malmström i nästan 20 år. Allt från att Malmström började åka i Grankullabacken till att karriären tog slut.
– Han var en mycket samvetsgrann adept som alltid hade klart för sig vad som skall göras. Så var det även då han skadade sig. Han visste precis vad han skulle göra för att fort komma tillbaka till toppform.
Heiskanen och Malmström har varit tvungna att göra de planerna rätt så många gånger …
– Efter den fjärde operationen undrade jag om det här nu skall bli något mera, men Victor återhämtade sig alltid väldigt fort till en väldigt hög nivå, så man tänkte varje gång att kanske det nu ändå kan gå vägen.
–Han tvivlade aldrig på sig själv och sin förmåga och det fick oss att pusha vidare varje gång, säger Heiskanen och sneglar mot Malmström.
Säsongen 2013-2014 var Malmströms bästa under karriären. Då hade han också kommit tillbaka efter en skada och allt såg lysande ut. Det blev seger och flera pallplaceringar i Europacupen och blickarna riktades mot OS i Sotji 2014. Men en ny knäskada satte stopp för drömmarna.
– Det som grämer mig mest, som tränare, är att Victor aldrig fick chansen att visa hur bra han egentligen var. Alla skadorna gjorde att han aldrig nådde sin toppnivå.
"Jag gav alltid 100 procent och var inte rädd för att skada mig på nytt. Det var kanske ett problem."
Sista säsongen
Malmström öppnar balkongdörren i lägenheten och sätter på luftkonditioneringen. Det blir snabbt svalare i lägenheten. Intervjun fortsätter mot det som kom att bli den sista säsongen.
Inför OS i Pyeongchang 2018 hade Malmström igen förhoppningar om att att knipa en plats i OS-laget. Även starten på den här säsongen skuggades av skador men formkurvan pekade uppåt när OS närmade sig. Men i januari, en månad före OS, var olyckan framme igen.
Victor, ibland måste man göra val
Landslaget tränade i Österrikiska Maria Alm och Malmström fanns med trots en gipsad handled. I ett av de första träningsåken kände han igen att knäet gav efter.
– Jag tänkte genast att perkele, nu var det kört. Men jag ville inte ge upp så jag bet ihop och försökte på nytt. Men det gick inte att åka.
– Samu Torsti som stod nere i backen såg vad som hände och han kom fram till mig, sade ingenting utan gav mig bara en kram. Han visste vad som hade hänt.
Efter ett samtal med läkaren som vårdat Malmströms tidigare skador stod den då 27-åriga alpinisten inför ett oundvikligt faktum. Karriären är över.
– Läkaren sade till mig: “Victor ibland måste man göra val” Jag valde det beslut som var det allra vettigaste, att lägga skidorna på hyllan.
Det vettiga beslutet med de svåra följderna
Själva beslutet att lägga av var sista slutligen ett lätt beslut för Malmström. Efter alla motgångar så var det dags att inse faktum. Kroppen klarade helt enkelt inte av de påfrestningar som skidåkningen förorsakade.
– Genast efter kändes beslutet som det enda vettiga. Men jag insåg inte egentligen att jag slutat innan jag kom tillbaka till Helsingfors, några dagar senare. Då kom chocken.
Malmström landade i Helsingfors i mitten av januari, en tid då han normalt, aldrig varit hemma. För först gången i sitt liv visste han inte vad han skulle göra. Idrottarlivet var klart utstakat och dagarna planerade. Nu hade han ingenting, bara tomhet. Då började en tid som Malmström beskriver som ett “rent helvete”.
– Jag hade ingen träning för det liv jag nu borde leva. Jag blev chockad över hur svårt det är att sluta och ändå försöka hålla ihop.
Malmström isolerade sig i sin lägenhet under en stor del av tiden. Veckolsuten gick åt till hejdlöst festande. Idrotten föll helt bort. Det fanns ingen riktning. Allt var bara väldigt förvirrande.
– Jag försökte trösta mig med alkoholen och gömma mig bakom festandet. Det var svårt att medge sig själv att det här var nu här.
– Min identitet försvann helt. Jag visste inte vem jag var, vad jag skall göra eller hur jag skall göra.
Identitetskrisen var den största omvälvningen som Malmström varit med om. Att inte känna sig tillräcklig och vara rädd för att inte bli godkänd av omgivningen som Victor Malmström och inte idrottaren Victor Malmström tärde på självkänslan och det mentala välmåendet.
– Jag var besviken på mig själv och kände mig som en misslyckad idrottare, en som inte nådde sina mål. Är jag en misslyckad idrottare då är jag ju också en misslyckad person.
– Jag kunde inte hantera situationen och se mig själv som en bra idrottare som gjort väl ifrån sig. Vem skulle vilja vara med en så misslyckad person?
Olen outo lintu
De mörka tankarna
Hela våren försvann i ett enda dunkel för Malmström med våta veckoslut och långa ensamma dagar i lägenheten. Tankarna blev allt dystrare. Även om familj och vänner försökte hjälpa så isolerade han sig alltmer från vardagen. Tankarna började bli allt djupare och mörkare. Det kändes som om situationen började bli hopplös.
– Jag gick verkligen djupt med mina tankar. Det gick så långt att jag ringde hälsostationen och sa att nu känns det inte bra att jag behöver få tala med någon. De frågade om jag hade självmordstankar och jag sade jo men inte tänker jag göra något.
Att ge upp hör inte till Malmströms egenskaper men förvirringen hade gått till den punkt att hade hade börjat fundera på att varför är han här, varför skulle han vara här.
– Det kändes som om det hade varit lättare om man skulle göra det själv. Jag gick verkligen på djupet i mina tankar. Men med facit på hand är jag nöjd att jag gjorde det.
– Om jag inte gjort det hade jag inte haft någon trampolin att hoppa upp på igen.
Det som Malmström saknade under den svåraste tiden var någon som skulle ha förstått sig på på idrott och vad det betyder att vara idrottare. Att plötsligt förlora sin identitet och inte veta var man hör hemma kan vara svårt att förstå om man inte vet vad idrottarlivet innebär.
– Jag hade vänner och familjen som försökte hjälpa mig. Men, eftersom jag isolerade mig så lät jag inte någon komma in i mitt liv.
“Jag insåg inte då vilka konsekvenserna av beslutet skulle bli. Det var ett rent helvete och jag gick verkligen djupt i mina tankar”
Vändningen mot det bättre
Efter att botten var nådd kom Malmström efter ett veckoslut ute i nattlivet till insikten om att nu måste något förändras. Den gamla gnistan från idrottskarriären där en målmedveten plan är den drivande kraften började tändas. Något gammalt bekant mönster fick inspirationen att vakna igen.
– Jag plockade fram datorn och började söka på olika skolor, därifrån startade det. När jag fick den där första lilla kicken mot det att vart jag skall fara, vad skall jag göra och hur jag skall göra, så där som jag var van med från idrotten, då vände det mot det bättre.
Malmström hade nu igen ett mål att gå mot. Livsglädjen återvände och den förvirrade före detta idrottaren hittade något att sträva efter i sitt nya liv. Plötsligt kom ett samtal från USA.
– De ringde från Westminster College i Salt Lake City i Utah och frågade om jag vill komma dit och studera och bli assisterande tränare för deras alpinåkare. De hade fått nys om mig via en bekant.
Utan att desto mera fundera tackade Malmström ja och flyttlasset till USA gick i augusti, åtta månader efter att karriären tog slut. Under hela våren och sommaren hade idrotten känts väldigt motsträvig men nu vaknade ivern igen. Samtalet från USA blev lite av en räddning.
– Räddning eller inte men nog har man väl haft tur då man fått den här chansen. Nu får jag göra något jag alltid gjort i en gren som jag älskar.
– Det har betytt väldigt mycket för mig att jag att få vara i USA och jag mår nu mycket bättre.
Nya livet i USA
Det är fortfarande gassande varmt när vi förflyttar oss till Eirastranden där vi skall möta en av dem som på nära håll fått se hur miljöombytet har påverkat Malmström. På caféet där vi stämt träff ringlar sig en lång kö till disken.
Rick Olson är mannen vi träffar, en gammal familjebekant från alpinkretsarna. Han hade också ett finger med i det att Malmström kom till Salt Lake City. På ett väldigt amerikanskt vis berättar han om hur han sett Malmström mått bättre dag för dag.
– Han hade det väldigt jobbigt när karriären tog slut. Det att han igen hittade tillbaka till grenen har varit livsviktigt för honom.
– Det har hjälpt honom kolossalt mycket i hans tillfriskning. Nu känner han igen att han har något meningsfullt att göra.
I Salt Lake City har Malmström sex flickor och sex pojkar i sitt team. Bland åkarna och skolan är han en omtyckt person.
– Han är disciplinerad, organiserad, han är väldigt engagerad i sina adepter och vill att de ska göra väl ifrån sig. Han är en stor inspirationskälla och en förebild för idrottarna där. Han är en stor tillgång för universitetet.
– För honom själv har det här stipendiet varit oerhört viktigt, säger Olson.
Efter att ha fått sina egna drömmar och mål krossade så har Malmström nu chansen att hjälpa unga lovande idrottare på vägen mot sina mål. Dela med sig av sina erfarenheter och inspirera dom med sin hängivenhet och målmedvetenhet.
– Även om jag inte lyckades med min grej så kanske de här lyckas. Den chansen jag kan ge mina adepter så att de ska lyckas nå sina mål betyder mycket för mig och jag vill göra till dem de bästa jag bara kan.
Efter en tung period har Victor Malmström igen hittat tillbaka till idrotten, den som tog mycket, men gav så mycket mer. Han har igen funnit den identitet som var försvunnen, precis som han slutligen fann den borttappade bilnyckeln...
Se Sportlivs minidokumentär med Victor Malmström:
