“Wow, vilken snygg vagina” - möt Monika Pensar i den nya podcasten Kroppen och livet

Monika ligger naken på en trädstam, hon njuter och det ser nästan ut som om det gamla pilträdet vaggar henne. Efter en stund kryper Monika in i stammen och tittar ut. Hon är som en del av trädet, av naturen. Hon ser ut som en liten och fri flicka.

– Jag hade turen att ha en fin nakupellebarndom, jag fick vara ett med naturen och växa upp naken utan att det skapades spänningar kring det. Min kärnrelation till mig själv och min kropp var väldigt genuin när jag var barn.

Det är till barndomens nakenhet Monika återvänder när hon känner att hon behöver trygghet i vuxen ålder.

– Jag skulle unna andra att få känna sig bekväma i sig själva redan som barn, att få hitta en djup spegling av sig själva i relation till naturen.

Barnmasturbering skrämde föräldrarna

Men allting har två sidor och det finns också en skuggsida. Monika berättar att när hon upptäckte sin sexualitet och “barnmasturberade” blev föräldrarna oroliga och förde henne till läkaren.

– Det blev en chockupplevelse för mig, att mina föräldrar kände skam över det jag gjorde. Jag fick på mig deras skamreaktion och sedan blev jag dessutom undersökt som om jag skulle ha haft något fel. Jag minns att läkaren undersökte snippan med en lång vaddpinne och att det gjorde ont.

När detta hände var Monika fem eller sex år gammal och hon berättar att detta format henne.

– Jag har tänkt mycket på det här hela livet och det är kanske också det tillfälle som lett mig till att fundera mycket på vaginan och hur den har det. Varför finns det så mycket skam förknippat med vaginan och dess utsöndringar?

Vaginaskam

Monika berättar att skammen över det egna könet stärktes i puberteten.

– Jag minns att jag började skämmas över mitt kön i puberteten. Jag förstod inte att vaginor ser olika ut, det kan exempelvis hänga på olika sätt, alla har inte “porrvaginor”. Och när man enbart visar normvaginor kan de som inte har exakt likadana känna sig avvikande.

Monika bestämde sig för att bli vän med sin vagina och hon började med att titta på den i en spegel.

– Det tog kanske ett halvt år ungefär, sedan märkte jag att jag började tycka att hon var attraktiv. För mig! Varför skall hon vara attraktiv för någon annan, är det inte jag själv som är viktigast?

När Monika var ensam fotade hon och tittade på sin vagina.

– Ibland kunde jag tänka wow vilken snygg vagina!

Vaginavänskapen är bara en liten, men viktig del av Monikas kroppsresa. Eller är det en kroppsresa?

– För min del känns det onödigt att indela människan i kropp och själ. Allt är samma. Det viktiga är att vi alla får vara och älska som vi är.

Svenskfinlands främsta vaginaaktivist Monika verkar inom regnbågsrörelsen och är intensivt engagerad för att få in så mycket acceptans som möjligt i kyrkan.

Härberättar hon om hur hon gjort sig av med mycket skam men fortfarande kan kämpa med större och mindre saker, som exempelvis kroppsbehåring. Hur är det att leva med mycket hår på ställen som i offentligheten och reklamen vanligtvis är släta?

De övriga kvinnorna i serien är Anne Kolehmainen, Enni Grundström, Asta Rosenström-Fortelius, Emilia Lagergren, Anna-Pia Svarvar, Maria Söderholm och Petra Blomqvist.