Anne Kolehmainen har kämpat med en kropp som gör ont: "Smärtorna har varit obeskrivbara"

Sjuksköterskan Anne Kolehmainen bor i Fredrikshamn med två katter och en sambo. När Anne hörde om podcasten Kroppen och livet var det självklart för henne att ställa upp eftersom hon vet hur det är att kämpa med en kropp som ställer till med besvär och hon vet också hur viktigt det är att försöka tala öppet om det som gör ont.

Bantade första gången som femåring

Anne har alltid varit lyhörd inför sin omgivning, hon hör och ser allt och som liten fick hon starka signaler om att hon inte dög, hon var för knubbig. Vissa sade det också rakt ut så att hon själv hörde det och redan som femåring var hon på sin första diet.

– Mamma frågade varför jag inte dricker mjölk och jag sade att jag hade slutat för att jag var för fet, jag ville gå ned i vikt.

Ätstörningarna eskalerade när Anne var elva år, vill du höra mera om det och Annes tankar om fetma skall du lyssna här.

Men det var inte bara ätstörningarna som förvärrades av puberteten, så fort mensen kom började de enorma smärtorna i buken. Anne fick höra att det hörde till kvinnolivet, det var bara att bita ihop och kämpa sig igenom dagar då hon inte ens kunde stå upprätt.

Endometriosdiagnosen fick hon först år 2006.

– Då fick jag svart på vitt att det är frågan om en sjukdom och inte något mellan öronen. Det var en lättnad att få det på papper eftersom jag mötts av starkt tvivel från vissa läkare.

Rikliga blödningar

Endometriosen tar sig i uttryck på många olika sätt och varierar från kvinna till kvinna. Ett vanlig symptom är mycket rikliga blödningar.

– Jag har hört att man pratar om att det är några matskedar blod som kommer under en menstruation, så var det inte för mig, snarare som att det öser ner en liter på fem sekunder. Det fanns inga bindor som fungerade.

Det finns olika stadier av endometrios, den vanligaste indelningen är på fyra nivåer; minimal, mild, måttlig och svår endometrios. Anne säger att hon inte har den värsta formen men nog ligger nära den.

– Smärtorna har varit obeskrivbara. Jag har inte själv fött barn, men jag har en vän som har gjort det och som säger att endometriossmärtorna varit värre eller åtminstone påminner om de värsta födslovärkarna. Det som skiljer är ju att förlossningssituationen oftast tar slut efter några timmar, det lättar och du får en baby, men endometriosanfallen kan pågå 24/7 tre dygn i ett streck. Och det här en gång i månaden eller i värsta fall till och med två gånger i månaden.

Anne berättar att det ibland är bättre och ibland sämre.

– Jag brukar veta hur det kommer att bli när jag känner om ovulationen kommer från den vänstra eller den högra äggstocken. Om det kommer från högra vet jag att om två veckor kommer det att bli ett helvete. Då kan jag också börja äta värktabletter i förväg och kanske komma lite lättare undan.

Anne känner alltså av sin ovulation och också dagligen någon form av obehag orsakad av endometriosen.

Svårt få diagnos

Att få diagnos var en lättnad, men inte helt enkelt.

– Första gången jag fick ett smärtanfall hade jag ingen aning om vad det var frågan om.

– På jouren förstod man ingenting, man misstänkte att det kanske var blindtarmen. Jag var hela veckoslutet inne på sjukhuset men ingen kom fram till något. Smärtorna gick sedan över och inflammationen lindrades varpå jag skrevs ut.

Anne hade fått en remiss för kontrollbesök, men fick kämpa över ett halvt år för att få remiss till gynekologsidan. Stoppet var en läkare som tyckte att felet var mellan öronen.

Men jag visste ju själv hur det var. Jag började läsa på och insåg att det var frågan om endometrios eftersom allt passade in på mig.

En laparoskopi, alltså då man gör små hål i bukväggen för att kunna titta på insidan, visade att det var endometrios. Läkaren visste genast berätta att det inte finns något riktigt bra botemedel för detta, men Anne började på läkarens inrådan äta p-piller som också hjälpte under en period. Men läkarens bästa tips var att Anne borde försöka bli med barn genast, eftersom det kan hjälpa.

– Jag hade varit singel ganska länge och haft kronisk babyfeber, så kommentaren kändes ganska grym. Det fanns ju inget jag hellre hade gjort.

Babydröm och tvåsamhetslängtan

Anne berättar att hon längtade som mest mellan åren tjugosex och tjugonio. När ingen partner infann sig och Anne kom underfund med att hon inte hör till dem som skulle göra vad som helst för att få ett barn gjorde hon upp med både babydrömmen och tvåsamhetslängtan.

– Jag arbetade mig igenom hela känsloskalan från det där desperata “jag hittar aldrig någon och jag kommer aldrig få barn för ingen vill ha mig” till att jag klarar mig själv och kommer att göra det bästa av det liv jag har. Jag bestämde mig för att resa bort så fort jag studerat färdigt.

Exakt två veckor efter att Anne beslutat sig för att ge upp drömmarna träffade hon mannen i sitt liv. Efter sju år tillsammans är paret fortfarande ihop och Anne har tänkt att ett barn får komma om det vill komma, men inget har hänt. Mannen har två barn sedan tidigare.

– Jag vet inte om jag kan få barn eller inte, men det har inte blivit så hittills och åldern börjar komma emot. Nu kan jag tänka att det är riktigt bra som det är. Jag har inte intresse av att utreda eller försöka mera.

Anne hoppas och tror att det nuförtiden är lättare att få en diagnos, helt enkelt tack vare att kvinnor pratar allt mer om endometrios. Det är också orsaken till att Anne vill vara öppen och berätta om svårigheter.

– Om bara en får hjälp känns det värdefullt. Du är inte ensam, säger Anne.

Åtta avsnitt av podcasten Kroppen och livet finns nu ute på arenan och varje lördag publiceras en artikel med en av kvinnorna, de övriga medverkande i serien är Monika Pensar, Enni Grundström, Asta Rosenström-Fortelius, Emilia Lagergren, Anna-Pia Svarvar, Maria Söderholm och Petra Blomqvist.