Förbundspennan: Våga ta alla med – på riktigt!

Den finska idrottens värdegrund bygger på allas rätt att få utöva idrott. Det betyder att alla ska få vara med och välkomna till idrottsverksamheten oavsett bakgrund. Trots det, finns det samhällsgrupper som deltar mycket mindre än andra i organiserad idrott. Det finns många orsaker som kan ligga till grund för detta. Ett skäl till varför barn och unga slutar idrotta är för att de inte känner sig inkluderade i verksamheten.

För att kunna möta ett samhälle i förändring, måste idrottsrörelsen också sträva framåt och tänka nytt för att locka till sig fler utövare. Ett första steg mot en mera inkluderande idrott är att bli medveten om normerna som styr idrotten och hur vi förhåller oss till dem. Oberoende vilket sammanhang man befinner sig i, finns det alltid en norm att förhålla sig till.

Det kan vara svårt att förstå hur normer och privilegier fungerar i relation till varandra, framförallt om man själv tillhör den privilegierade gruppen. Man kan tänka sig att normen är som ett elektriskt stängsel. När du befinner dig inom normens gränser är allting fridfullt, men genast du vill bryta dig utanför normstängslet kan du förvänta dig en stöt eller två.

När jag tänker tillbaka på min egen idrottskarriär kan jag konstatera att jag på många plan tillhört normen. Mitt idrottsdeltagande har sällan blivit ifrågasatt på grund av mitt utseende, min trosuppfattning, min födelseort eller annan bakgrund.

Att tillhöra en språkminoritet kan ibland ses som ett hinder, men även här har vi som finlandssvenskar fördelen att ha en stark gemenskap och ett starkt idrottsförbund.

Ledarna spelar central roll

Som yngre var detta ingenting som jag reflekterade kring. Det var normalt. När man tillhör normen finns det ingenting som skaver och normerna blir osynliga. Men så är det inte för alla. Så fort man inte tillhör den priviligierade gruppen själv, så blir man väldigt medveten om strukturer och förtryck som normer medför.

Idag är jag medveten om hur normerna påverkar oss och jag är mycket glad över att ha fått på mig mina normkritiska glasögon. Det är utgångspunkten för att kunna arbeta för en idrottsrörelse som välkomnar och inkluderar alla.

För idrott handlar om så mycket mera än bara tävling och träning. Det är en social arena som vi delar tillsammans med många andra och därför bär vi alla ett ansvar för trivseln i verksamheten.

Känslan av acceptans är oerhört viktig för oss alla – oberoende av om vi är barn, unga eller vuxna

Speciellt som ledare har man en avgörande roll. Genom att ha ett normmedvetet perspektiv i sitt ledarskap strävar man efter att synliggöra rådande privilegier och begränsningar för utövare.

I stället för att sträva efter ett visst ideal kan vi tänka normkreativt och bryta normerna så att flera ska känna sig inkluderade och accepterade. För känslan av acceptans är oerhört viktig för oss alla – oberoende av om vi är barn, unga eller vuxna.

Börja med små steg och analysera din egen verksamhet. Vem är det som syns mest och vem får ta mest plats? Vilket språk och vilka jargonger används? Har man samma förväntningar och krav på båda könen?

Ta alla med

Stundvis kan normen vara väldigt påtaglig och kan utesluta någon helt från att ta del av verksamheten. Fundera kring vem som är avhoppare och vem som inte deltar alls. Ibland kan just normerna ligga till grund för att någon valt att sluta med idrottandet.

För att på lång sikt öka idrottens del i allas vardag är förutsättningen att vi skapar en sund idrottsmiljö. Inkluderande idrott handlar om att de aktiva blir sedda, känner trygghet och får en känsla av gemenskap.

Våga ta tillvara alla kompetenser och styrkor som vi alla bär på. Våga ta alla med – på riktigt!

Saara Norrgrann, projektkoordinator På samma linje
Finlands Svenska Idrott