“Man såg inte på mig hur dåligt jag mådde, men hade man kommit hem till mig hade man genast märkt hur deprimerad jag var” – Emilia Lagergren tog ut sin 30-års kris i förväg

Emilia Lagergren fyller trettio år på hösten, men det kommer inte att komma någon trettioårskris. Trettioårskrisen avhandlades redan för fem år sedan och Emilia är idag på en bra plats i livet – hon står på en trygg plattform där det är lätt att ta avstamp och kasta ut sig i olika utmaningar.

Det är därför Emilia utan en sekunds betänketid går med på att låta sig intervjuas av en främling under en timme i en bastu – och sedan dessutom låta sig fotograferas naken mitt i Helsingfors.

Den gråa musen finns inte mera

Men för några år sedan hade allt detta varit omöjligt.

– Jag hade en period då jag var en grå mus, hajuton och mauton som man säger på finska (både utan lukt och smak). Tidigare var jag försiktig och alltid av samma åsikt som alla andra. En av mina bästa vänner sade till mig att ifall jag inte har egna åsikter så kan jag hålla käften. Efter det har jag vågat ha egna åsikter och också uttala dem.

Emilia föddes i Bocksbacka och har sedan flyttat runt i Helsingfors.
Jag är en riktig stadiflicka. Jag föddes 8.11.1989 och följande dag sjöng David Hasselhoff Freedom på Berlinmuren. Jag brukar säga att det var orsak och verkan.

Under de senaste tio åren har Emilia jobbat som barnskötare. För att koppla av badar hon ofta bastu och favoritstället är Georgsgatans simhall.

– Där kan man stänga ute hela resten av världen, där finns inte män och heller inga barn eftersom man måste vara simkunnig. Man får vara i fred och själen får vila. En till två gånger per vecka är jag där, antingen med min mamma eller så ensam för att få stänga av allt och alla.

Emilia tävlingsidrottade när hon var ung. Hon berättar att hon ännu inte riktigt accepterat att hon inte kan äta precis lika mycket som när hon var yngre och tränade hårt.

– Jag är inte hundra procent nöjd med mig själv, men på det stora hela är jag det. Speciellt när jag vänder mig om och ser min rumpa känner jag mig glad. Den är jag glad över, magen tänker jag ibland att den kunde vara mindre, men det är inte så viktigt.

Så länge Emilia känner att hon på det stora hela är hälsosam är hon nöjd.

Det gick för långt med tränandet då tidigare, det gick inte en dag utan att jag tränade och dessutom var jag väldigt noggrann med vad jag åt.

Emilia berättar att hon också hade en pojkvän som hon kände att hon ville vara i toppskick för.

– Det var inte något han sade, men han var själv en väldigt aktiv idrottare. Det var nog min egen osäkerhet som kom fram. Jag var väldigt självkritisk tidigare och hade lågt självförtroende.

Emilia menar att det kanske slagit över lite för mycket åt andra sidan när det gäller maten och idrottandet, plötsligt slutade hon helt att träna och vara noggrann med maten, men att hon nu börjar hitta en sund balans.

Vid något skede kom väggen emot. Jag var övertränad och tänkte att nu släpper jag allt, nu skiter jag i allt. Sommaren råkade då komma och terrassen kallade. Det slog som sagt över helt, men nu har jag igen börjat hitta en balans.

Blev trött på sig själv

Självförtroendet som Emilia har idag kom inte över en natt, men impulsen att börja jobba på sig själv kom plötsligt.

– En dag fick jag helt enkelt nog. Jag tänkte att jag orkar inte mera med mig själv. Jag såg mig i spegeln och sade högt att nu räcker det. Jag blev riktigt arg på mig själv och bestämde mig för att sluta tycka synd om mig själv.

Emilia berättar att hon började tvinga sig själv att göra saker hon egentligen inte vågade, som att börja använda ljusare kläder istället för att alltid gömma sig i svart.

– Jag testade också lite med att använda mera smink och högklackade skor. Men det viktigaste var att jag började klättra trots att jag har höjdskräck. Klättrandet har faktiskt lärt mig många färdigheter.

Emilia menar att när något känns obekvämt så kan det vara ett tecken på att det faktiskt finns något bra i situationen och något att lära sig.

– Sen ibland lönar det sig att acceptera att det är obekvämt men att det kanske känns bättre nästa gång. Gällande klättringen sade någon att efter sju gånger vet man om en klättringsrutt passar för en eller inte. Vissa saker kanske aldrig någonsin kommer att kännas bra och då får man förstås lämna det. Man måste ha tålamod och också lära sig stå ut med besvikelser. Det jag lärt mig av klättrandet har jag kunnat ta med mig ut i livet.

När alla pratar om en

Emilia var en av de första i sin klass som fick mens och det tjattrades om detta i klassen. Och när Emilia började i ett nytt högstadium var det genast en kille som började sprida falska rykten om att de haft sex.

- Jag blev härdad efter ett tag. Jag tänkte att folk pratar nu vad dom pratar och jag lät allt rinna av mig. Tidigare var det kanske mera en fasad, det där att jag inte brydde mig, men numera är det till hundra procent äkta.

– När jag var yngre tänkte jag mycket på vad andra tänkte om mig. Numera är det viktiga vad jag själv tänker om mig. Det är befriande.

Depression och snabblån

Mobbning, dödsfall, dåliga förhållanden, break ups och oviljan att besvära andra med sina bekymmer tror Emilia att var åtminstone delorsaker till att en svår depression bröt ut. Det blev för mycket.
Jag bodde dessutom ensam och hemmet kändes som den ensammaste platsen i hela världen. Jag började tillbringa mer och mer tid på krogen bara för att slippa gå hem. Lönen räckte inte till.

Emilia tog på sig olika snabblån och det var skulderna som till slut tvingade henne att berätta för någon om sin situation.

- Jag kommer ihåg hur rädd jag var för att berätta det. Jag visste inte om jag skulle våga, men jag måste ju så jag bestämde mig för att jag skulle berätta allt för mamma. Jag kommer ihåg att jag samlade krafter, jag var så rädd för att göra henne besviken.

Emilia berättade och säger att nu att det var det absolut bästa hon kunde ha gjort.

- Mamma tog det så bra, så lugnt och praktiskt. Jag minns ännu idag hur ångesten bara lyfte, det var en rush. Jag kan känna det ännu idag när jag berättar om det.

Det svåraste var alltså att berätta och ta ansvar för vad som hade hänt.

– Ännu idag betalar jag av mina skulder och får lida av det, men vad kan jag annat än acceptera det, göra rätt och gå vidare. Det är helt för lätt att få tag på pengar man inte har. Plötsligt vaknar man upp och undrar hur man hamnat i den där hemska situationen.

I början var Emilia väldigt besviken på sig själv.

– Känslorna är motstridiga. På sätt och vis skulle jag vilja försvara mig med att jag var deprimerad och att jag inte var mig själv och sen finns den andra sidan som tycker att det bara är ett sätt att fly sitt ansvar. Det är ju jag själv som gjort allt.

Emilia fattade också beslutet att flytta till ett kollektivboende för att få vardagen att fungera. Det kändes lättare att sköta sin uppgifter där, för då fanns det andra människor att redovisa inför.

– Då tidigare såg man nog inte utifrån hur jag mådde, men skulle man ha kommit hem till mig så skulle man ha sett hur deprimerad jag var. Jag orkade inte alls sköta om hemmet. Alla vardagssysslor blev ogjorda. Inte trivs man ju på ett sådant ställe där man ser alla sina fel och allt man har lämnat ogjort.

Sitt eget livs wonder woman

Numera har Emilia igen ett eget hem som hon älskar och trivs i. Hon äter depressionsmediciner och skall snart börja gå i terapi. Det viktigaste av allt är att Emilia har lärt sig ta emot hjälp. Hon vill också poängtera att hon absolut inte är en stålkvinna och att hon förstås har sina svaga stunder.

– Inte blir människan någonsin perfekt. Ibland är jag mitt eget livs wonder woman, ibland är jag det inte och så får det vara.

På högra handleden har Emilia Lilla My tatuerad för att påminna sig själv om vem hon vill vara.

– Hon ser så fri ut, håret flyger hit och dit, men det gör ingenting, jag vill känna mig fri och lycklig och för mig är det långt en inställningsfråga. Jag vill leva mitt liv orädd.

Emilia berättar mera om sitt liv i podcasten Kroppen & Livet - åtta intima bastusamta, bland annat om den vilda ungdomstiden då det var bra fart på när det gäller både killar och fester.