”Det är inom barn- och ungdomsteatern som finlandssvensk dramatik vågar och får plats” - spelårets nya teatertexter kommenteras

Nu skrivs det mycket teatertexter i Svenskfinland. Vad är bra och vad är mindre bra? Kritikern Maria Säkö har läst årets alla nya pjäser, och nu har tre av dem belönats.

Torsdag kväll på Svenska Teatern. Det är spelårsöppning, men samtidigt ges den nyskrivna dramatiken festplats.

Årligen delas det såkallade Boismanska pjäspriset ut, ett pris som nu faktiskt firar 100 års-jubileum. 1919 var det Arvid Mörnes Fädernearvet som premierades, en pjäs som utspelar sig strax innan Finlands självständighet och inbördeskrig och skriver fram olika ideologiska förhållningssätt till Ryssland och självständighet.

2019 är det tre pjäser som delar på äran. Två av dem är skrivna för en barn- och ungdomspublik, något som är symptomatiskt för den nyskrivna finlandssvenska dramatiken - men mera om det senare.

Huvudpriset till Christoffer Mellgren

De tre belönade pjästexterna fick sina urpremiärer i helt olika sammanhang.

Årets huvudpris gick till Christoffer Mellgrens Att dela en kaka – sex olika stora bitar om rättvisa, en pjäs primärt skriven för elever i åttonde klass med premiär på Svenska Teatern våren 2019. Här undviker Mellgren att erbjuda lätta rätta svar när han ”med brechtska metoder ställer frågor om rättvisa, både på ett konkret och på ett filosofiskt plan” (citat Maria Säkö).

En annan ungdomspjäs fick tredje pris; Paul Olins och Harriet Abrahamssons Gullivers nya resor, som fick sin premiär på Unga Teatern hösten 2018 – en pjäs som löst baserar sig på Jonathan Swifts klassikerroman men som här ger åskådaren en möjlighet att delta i äventyret.

Andra priset gick till Robert Åsbackas Levande och döda som producerades som en del av REXIT-festivalen på Teater Viirus, en pjäs som klassats som en helhet som avslöjar familjehemligheter på ett (Ingmar) bergmanskt hänsynslöst manér.

De tre vinnande pjäserna finns nu också i tryckt form, tack vare organisationen Labbet tillsammans med Svenska Teatern. För den boken har teaterkritikern Maria Säkö också skrivit en nio sidor lång betraktelse över det hon har sett då hon har läst igenom spelårets 40 spelade nya teatertexter.

Hon är rätt person att kommentera, eftersom hon kan se på det finlandssvenska fältet utifrån, samtidigt som hon har en bred bild av hela det finländska teaterfältet.

Finlandssvenskarnas historia starkt närvarande

Maria Säkö ser en ”känslighet för minoritetspositionen” i det hon läst, och upplever att historiska ämnen som på ett eller annat sätt berör just finlandssvenskarnas historia finns starkt närvarande – kanske för att hon också har läst pjäser som skrivits för sommar- och amatörteatersammanhang. Just där är närheten till lokala händelser ofta mycket viktig.

”Det modiga i de flesta av de fyrtio pjäserna", skriver hon, "är varken språket eller formen – snarare har många pjäser vågat fånga ett ämne som just nu föder diskussion och väcker känslor".

Det som hon speciellt fastnat för är barn- och ungdomsdramatiken. Här vågar man vara lekfull och modig, och lyckas undvika lätta svar på svåra frågor. Just det är också de två prisbelönade barn- och ungdomspjäserna bra exempel på.

- Där ett flertal av pjäserna som riktades till vuxna nöjde sig med en underhållande yta, har man nästan uteslutande valt att erbjuda något annat än skär underhållning till barn och ungdomar, konstaterar Maria Säkö och syftar på teman som feminism, invandring, fake news.

Intressant är också att betydelsen av barns och ungas perspektiv har ställts i centrum nu när man allt mer börjat fråga vems röster som egentligen får plats inom konsten. Som Maria Säkö skriver i sin kommentar i den nya boken; ”berättelser skapar verklighet, så låt oss förändra berättelserna för att verkligheten ska kunna förändras”.

Barnens känslor tas på allvar i barn- och ungdomspjäserna.

Så verkar det gemensamma för många av de finlandssvenska barnpjäserna vara att barnens känslor nu tas på allvar, att de får utrymme och ges legitimitet.

Dramatiker behöver tid för att hitta en egen röst

När man studerar teatertexterna som en helhet, kan man se åtminstone en tydlig skillnad mellan det finlandssvenska och det finska fältet.

- På finskt håll finns det många pjäsförfattare som har getts tid och möjlighet att utveckla en personlig form och hitta sin egen röst, konstaterar Maria Säkö.

- Det är också som om man på finskt håll hade en starkare koppling till just teatern och teaterns eget språk. Då jag läser finlandssvensk dramatik ser jag ofta texter som är utmärkt prosa, men som inte riktigt känns som om de är skrivna uttryckligen för en teaterscen.

Eller som Säkö skriver i sin sammanfattning, att man märker ”med vilken brådska dramatikern har tacklat ämnet, vilket i vissa fall har lett till att dramatikerns eget perspektiv, eget språk och alldeles egna dramatiska form har blivit sekundär … Den finskspråkiga dramatiken upprätthålls av en utbildad yrkeskår, medan majoriteten av de svenskspråkiga urpremiärerna är skrivna av nya, entusiastiska dramatiker som behöver tid att hitta sin röst, sin form och sin estetik”.

Maria Säkö konstaterar att den svenskspråkiga dramatiken nu behöver dramatiker som får de förutsättningar som behövs för att utveckla sitt eget teaterskrivande, och att teaterhusen skulle våga lita på att långa arbetsprocesser bär frukt.

Det behövs tid och resurser för att en dramatiker ska hitta sin egen röst och sin egen stil.

Tidigare handlade problemet om att det i Finland var brist på personer som skrev teatertexter på svenska. Men så är det inte längre, och senast i och med Kulturfondens färska jättesatsning på nyskriven finlandssvensk dramatik känns det som om det aldrig funnits så många som vill skriva teatertexter i Svenskfinland som nu.

Men hur ska man utnyttja det?

- Det behövs tid och sammanhang, konstaterar Maria Säkö. Och förstås att dramatikern får en möjlighet att utveckla sin egen röst. Jag har en känsla av att sådana möjligheter fortfarande ges mer på den finska sidan.

- Och så behövs det också att dramatikern faktiskt känner till teaterdramatikens historia och nya vindar, och via det lär sig kunna utnyttja just teaterns möjligheter. Det räcker inte med en ”bra text”.

På organisationen Labbet konstaterar verksamhetsledare Linnea Stara att man är medveten om allt det, och önskar att man kunde göra en ordentlig utredning över arvoden som idag betalas ut för en teatertext.

- I dagens läge är de helt otillräckliga för att yrkesverksamma dramatiker skulle få den tid som krävs för att utveckla en egen röst. Men det skulle vara bra att få det svart på vitt, för att sedan kunna diskutera vidare.

I en fråga har mycket i alla fall hänt. Om de svenskspråkiga kvinnliga dramatikerna tidigare var i klar minoritet, skrivs den finlandssvenska dramatiken idag i hög grad av kvinnor – över hälften av de fyrtio pjästexterna som finns på det senaste spelårets lista.

Hela den listan finns tryckt i den omnämnda nya pjäsboken.