Rockhistoriker: Återuppliva Woodstock som motpol till hat och våld
I den tid vi lever i nu med upprepade masskjutningar, samhällsoro och fake news skulle en musikfestival med den stämning som rådde i Woodstock i augusti 1969 sitta verkligt bra.
Det säger författaren och rockmusikhistorikern Sven-Erik Klinkmann i Vasa.
- Det intressanta med Woodstock var att den var motkulturell. Där fanns många hippies och man talar om "the aquarian age".
Och det var en väg för ungdomar att revoltera. Men det var ett stillsamt och ganska snällt sätt att göra uppror. Visst, säger Klinkmann, där fanns ju bråk, sex och droger, men andemeningen var ändå positiv.
Manifestation av rockmusiken - men var fanns popen?
Och samtidigt en manifestation av rock. Fredagen, den första dagen, bestod till stor del av lite okända artister som mest spelade folkmusik.
- Lördagen blev sedan mera rock, och då steg de stora ikonerna upp på scen.
Framförallt de amerikanska artisterna, säger han. Men vart försvann popen? Det är en intressant fråga för Klinkmann.
- För båda behövs, tycker jag. Rocken är tuff, hård och lite farlig, medan popen är mera av en dagsfjärlil. Betraktad som förgänglig och lätt av rocknördarna.
John Sebastian från Lovin' Spoonful var nästan den enda popstjärnan som uppträdde där, säger Klinkmann.
Imponerande gig av Creedence
Klinkmann har en gedigen skivsamling prydligt radad i en bokhylla. Den består av 3000 vinyler och lika många cd:n.
Han tar fram "Bayou Country" med Creedence Clearwater Revival, som var en av de större artisterna som uppträdde på Woodstock.
- Den var sprillans ny då, och de spelade flera låtar från albumet, säger han.
Den intresserade kan gå in på Youtube och kolla in, det är det värt eftersom de hade ett otroligt tryck och en ekvilibristik som fascinerar. Samtidigt som det är ett ganska minimalistiskt sound är det otroligt skickligt musicerande.
Nästan så man börjar tänka på jazz, hur märkligt det än låter.
- Och de lirade dessutom mitt i natten. Men med ett driv som inte går av för hackor, säger Klinkmann beundrande.
Den 15-18 augusti 1969 pågick alltså Woodstock, som brukar benämnas som alla rockfestivalers urmoder. Men inte på orten med samma namn, utan i Bethel, New York, ca 70 km därifrån.
- Efter en massa rådd blev den flyttad. Och landade på Yasgur's farm, en mjölkbondes ägor, säger Klinkmann.
Joni Mitchells dilemma
Intressant i sammanhanget är att Joni Mitchell skulle ha uppträtt på Woodstock tillsammans med Crosby, Stills, Nash and Young.
Men eftersom hennes skivbolag tyckte det var viktigare att hon medverkade i Dick Cavett-show, fick hon vackert stanna i New York City.
- Och där, ensam på hotellrummet, skrev hon sin berömda låt "Woodstock", med en tår i ögonvrån när hon såg det hela i tv.
Den beskriver känslan och andan på festivalen så bra och så på pricken. Och den har nästan en religiös ton. Men hon var alltså aldrig där.
Också andra stora artister missade Woodstock. Många band ansåg att skivinspelningar var viktigare vid den här tiden. Bl.a. Rolling Stones, Bob Dylan, Led Zeppelin, The Byrds och Simon & Garfunkel, för att nämna några av giganterna, skippade medverkan.
- När det gäller just dem så kanske det inte spelade så stor roll, de har ju klarat sig ganska bra ändå.
Men många aspirerande band missade nog tåget. De medverkande skaffade ju sig ikonstatus på Woodstock.
Ett av ögonblicken som förändrade rockens historia
Woodstock har utnämnts av den mäktiga branschtidningen Rolling Stone till det 19:e av de 50 viktigaste ögonblicken som förändrade rockens historia.
Vad säger Sven-Erik Klinkmann om det?
- På ett sätt håller jag med om det, men egentligen är jag ganska skeptisk till tanken på vissa ögonblick som gör skillnad.
- Det är lite av en mytologi som byggs upp av fans, kritiker och forskare och det känns för mig problematiskt.
Man talar om Elvis, Beatles och Bob Dylan och deras genombrott. Det skapades vissa nyckelscener kring dem, säger Klinkmann.
En progressiv, nästan messiansk vandring på väg mot någonting bättre hela tiden.
Klinkmann menar att många "förståsigpåare" anser att det fanns en s.k. "förfallotid", som varade ingefär från 1959 till 1962, när sen "The British Invasion" kom.
- Men i själva verket visade det sig ju nog att det fanns väldigt mycket intressant musik som gjordes under den perioden.
En mer experimentell och artistisk musik stiger fram
Men han håller nog med om att musiken blev mera teknisk och artistisk just vid tiden kring Woodstock.
- Och jag håller också med om att det finns rock som begrepp betraktat är så mångfacetterad att det inte går att placera in den i en enkel formel.
Som att den är motkulturell, revolutionär eller betonar sexuell utlevelse. Men, säger han, varje gång du sätter en etikett på den - så finns det en motsats som dyker upp.
En spökbild som är raka spegelbilden. Finns det hardrock - så finns det också softrock, till exempel.
Turbulenta tider och en framväxande ungdomsprotestvåg
Klinkmann menar att om man nu tittar i backspegeln på Woodstock, så finns det en hel del intressant som man inte registrerade då för 50 år sedan. Men han medger att det är komplicerat. 1969 var en helt annan tidsperiod, på ett sätt mycket optimistisk även om samhällsturbulensen nog fanns där.
USA var mitt inne i Vietnamkrigets mest hetsiga läge och motståndet var frenetiskt bland de unga. Dessutom orsakade rasmotsättningarna mycket oro, främst i storstäderna.
Men just då började också ungdomarna känna att de har en makt och ett utrymme att våga protestera. De vågade höja sina röster.
- Och därför är Woodstock intressant också idag, menar Klinkmann. Jag tänker t.ex. på de upprepade masskjutningarna vi ser idag.
Många anser att man borde återuppliva den här Woodstock-andan och då framförallt i USA. Men, säger han, tiden går ju inte att skruva tillbaka. Det som hände där för 50 år sedan blir en motpol till det vi ser idag.
Men Klinkmann säger också att man inte ska idealisera 1969 allt för mycket heller.
- Det fanns nog tillräckligt med problem då också.
Regn, åska, lervälling och Jorma Kaukonen
Själva festivalen var sedan en ganska kaotisk tillställning. Arrangörerna hade inte räknat med en så stor publik som det blev. Närmare en halv miljon människor gick inte att hejda där ute på de Yasgurska vidsträckta ängarna.
Största delen kom in alldeles gratis. Dessutom orsakade det myckna regnandet lervälling och elavbrott som gjorde att allt blev utdraget.
- Men samtidigt gav ju åskan och ovädret sin egen dramaturgi som passade bra till folkloren runt Woodstock.
Vi finländare har ju faktiskt en egen liten koppling till Woodstock i form av Jorma Kaukonen, gitarrist i Jefferson Airplane. Hans farföräldrar invandrade en gång i tiden till Nordamerika.
Woodstocks betydelse för eftervärlden
Klinkmann menar att det är ett skyltfönster och en spegel man kan titta i och begrunda historiens gång. Woodstock har ju skildrats i tidningar, böcker, arkivmaterial, tv-snuttar och riktiga filmer. Och så hittar man ju musiken.
- Året efter kom sen de europeiska storfestivalerna igång, i Holland, på Isle of Wight och vår egen Ruisrock i Åbo, för att ta några exempel.
Och den illa beryktade Altamont med det famösa knivmordet under Rolling Stones spelning.
Och för att inte blunda för de riktigt mörka sidorna så hände ju Manson-morden i Los Angeles bara någon vecka före Woodstock.
Under två nätter mördade hans "följare" fem personer på ett synnerligen bestialiskt sätt i Hollywood, bland dem skådespelaren Sharon Tate, som dessutom var gravid.
Charles Manson och hans sekt förknippades ju med efterdyningarna av flower power-rörelsen och "the summer of love" på västkusten.
Fast på ett synnerligen urspårat sätt. Aktuellt nu i helgen när Quentin Tarantinos film om händelserna har premiär.
- Allt det där beskriver tidsandan just då, säger han. Men inte bara det.
- Om rock är viktigt, och det tror jag att det är, så ser jag det som ett uttryck för stora grupper av människor i ett kommersialiserat, ja kapitalistiskt samhälle.
Frizon för unga människor
Rockens stora förtjänst är att den skapat olika alternativ och ett frirum för framförallt unga människor. Och det finns något tidlöst i rockmusiken, något man kan skruva loss från tiden och som har mera att göra med just det som Joni Mitchells låt tar upp.
- Vart är vi på väg? Finns det ett hopp? Vilka är våra risker?
Allt det handlar rocken om. Och det får bli Sven-Erik Klinkmanns slutord.
Lyssna på program om Woodstock:
' /%3E%3C/svg%3E)
