Jonas Jungar: Det kan inte vara polisens och domstolarnas sak att lära oss tala sakligt och respektfullt om varandra

En mycket märkvärdig piruett utspelade sig den här veckan då det kom fram att Helsingforspolisen misstänker Päivi Räsänen (KD), Hussein al-Taee (SDP) och Juha Mäenpää (Sannf.) för hets mot folkgrupp.

Dagen därpå beslöt polisen nämligen att utreda huruvida det var lämpligt att undersökningsledaren ifråga, en kriminalkommissarie med ett förflutet som grön kandidat i kommunalvalet, skulle fungera som utredningsledare i ärendet.

I klartext: Om den ifrågavarande polisen kunde anses tillräckligt opartisk i ärendet.

Låt det genast vara sagt: Det är skäl att vara ytterst noggrann med eventuellt jäv som gäller polisen, i synnerhet om frågan har politiska förtecken.

Polisen hör till de mest respekterade yrkeskategorierna i vårt land, och allt som riskerar att rubba allmänhetens förtroende för polisens arbete (och i förlängningen för rättsstaten) ska givetvis genast motas i grind.

Att misstanken om politiska sympatier skulle vädras är något som polisen självklart - med tanke på tematiken - borde ha kunnat ana. Varför medvetet utsätta sig för kritik i ett ärende med så stark politisk laddning?

Nåväl. Om polisens agerande i frågan höjde en del ögonbryn (efter lite funderande fick polisen ifråga lov att fortsätta leda utredningen), så var de politiska reaktionerna på det hela desto mer förutsägbara.

Från speciellt sannfinländskt håll ser man det hela som en genompolitiserad brottsundersökning.

Andra påpekar att vi i Finland faktiskt följer den klassiska maktfördelningsläran enligt vilken polisen och andra myndigheter bör få arbeta ostört utan utomstående påtryckning.

Börjar vi skärskåda enskilda tjänstemäns eventuella politiska sympatier tar det aldrig slut och vi får en situation där alla misstänker alla.

Båda sidor är lika övertygade om sin sak, som alltid.

Och samma bekanta gräl är igång kring yttrandefrihet, censur och vad man får säga eller inte säga.

Lagstiftning och regelverk kan inte ersätta respekt och omdöme

Om någon dag har det här debaclet blåst över tills nästa rättsfall dyker upp, och det gör det garanterat snart.

Polisanmälningarna om till exempel hets mot folkgrupp har flerfaldigats under de senaste åren, och det såkallde hatpratet sysselsätter allt fler poliser och domstolar.

Och är det inte just det som är det allra mest bekymmersamma?

Att enskilda poliser överhuvudtaget förväntas ägna arbetstid åt sådant här.

Att rättsväsendet är sysselsatt med att försöka få fason på det som i grunden ofta handlar om vanligt folkvett och omdöme.

Som om strafflagens paragrafer kunde befria oss från den börda vi lagt på oss själva för att vi inte längre tycks kunna diskutera lugnt och civiliserat med varandra.

Visst, juridiken är ofta beundransvärt tydlig i sin torra saklighet och känslokalla logik, och det är nog så behövligt i dagens känslodrivna debattklimat.

Det måste finnas en gräns för vad vårt samhälle skall tolerera i yttrandefrihetens namn, och någon måste staka ut den gränsen.

Men lagstiftningen kan och får aldrig bli en garant för att vi beter oss respektfullt och sakligt mot varandra. Den biten måste vi fixa på egen hand.

Och är det inte just det som är det allra mest bekymmersamma? Att rättsväsendet är sysselsatt med att försöka få fason på det som i grunden ofta handlar om vanligt folkvett

Det handlar nämligen inte bara om Räsänen, Al-Taee eller Mäenpää. Eller om andra profiler som anger tonen för den allmänna diskussionen, bland dem Trump, som gjort det närmast till sitt varumärke att håna och förlöjliga.

Man behöver bara ta en titt på närmaste Facebook-diskussion kring något lite mer omstritt ämne, så slås man av hur alla normala sociala spärrar verkar ha släppt.

Till synes vanliga vuxna människor är i dag beredda att häva ur sig precis vad som helst under eget namn. Man baxnar.

Lagstiftningen kan och får aldrig bli en garant för att vi beter oss respektfullt mot varandra

Samtidigt urartar diskussionerna ofta i utdragna skyttegravskrig, där det viktigaste verkar vara att bevisa att motparten har fel.

Ingen polisundersökning i världen rår på det. Inget domslut rår heller på utstuderad elakhet, avsiktliga missförstånd, simpla personliga påhopp eller medveten provokation.

I slutändan måste var och en gå till själv. Hur kan jag bidra till en bättre diskussion om gemensamma angelägenheter. Hur vill jag själv att mina åsikter blir bemötta.

Den gyllene regeln alltså, som har funnits sedan Konfucius dagar, varken mer eller mindre.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle.