Filmrecension: Once Upon a Time… in Hollywood – avslappnad Tarantino överraskar

I en Quentin Tarantino-film brukar liken staplas på hög medan snärtighetsfaktorn siktar lika högt. Men i sitt nionde verk gör han något oväntat – satsar på värme och kärlek. Nästan hela vägen. Nästan.

Mitt förhållande till regissören och manusförfattaren Quentin Tarantinos filmvärld har alltid varit komplicerat.

Ibland har jag varit lyrisk, ibland äcklad.

Den ena stunden har han överraskat, den andra varit förutsägbart provokativ.

Det enda man alltid kunnat lita på är att varje film genomsyrats av en kärlek till tidigare generationers filmer, till hela filmgenrer – till filmen som konstform.

Redan titeln Once Upon a Time... in Hollywood infriar det löftet. Men i övrigt är inget sig riktigt likt.

Tonfallet är ett annat, tempot lugnare, tematiken diffusare. Och våldet – det finns länge med enbart som en antydan.

Ändå har jag svårt att slappna av – jag väntar på att det skall slå över. Väntar och väntar.

Det var en gång... två män

Men låt mig inleda med att etablera utgångsläget.

Året är 1969 och skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) kämpar hårt för att hålla liv i sin Hollywoodkarriär. Sedan länge är han den man kallar in när det behövs en riktigt skurkaktig skurk i en tv-serie eller film.

Här har vi en sann machoman som trots snärtig jargong och säkert handlag med vapen av alla valörer är dömd att förlora mot hjälten. Att alltid vara nästbäst.

Det är ingen överdrift att påstå att Dalton fastnat i ett fack där han tvingas bevittna hur drömmen om att skapa stor konst går upp i rök medan dammet lägger sig över prärien i någon av de många västernproduktioner han medverkar i.

Tack och lov kan han dela våndan med sin stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) – en trogen vapendragare som förmår avväpna vem som helst med sitt sneda leende och charmiga blick.

Och om charmen mot förmodan inte funkar brukar det räcka med några välriktade karatesparkar.

Frågan är bara vad som kan tänkas bita på det sällskap som plötsligt dyker upp i grannskapet – ett udda hippiegäng som samlats kring en man vid namn Manson (Damon Herriman).

Charles Manson.

En visuell nostalgitripp

En sak är klar från första ögonblicket; Once Upon a Time… in Hollywood är en extremt snygg film.

En film som njutningsfullt målar fram ett mustigt sextiotal. Bilarna, interiörerna, kläderna, atmosfären – allt är snyggt, sexigt, explosivt.

Skickligt väver Tarantino ihop filmens nu med iscensatta filmscener. Den rollkaraktär vi lär känna som Dalton dyker upp i olika roller i olika filmsnuttar och snart flyter skådespelaren och hans image ihop.

På samma sätt gör mötet mellan verklighet och fiktion det efterhand allt svårare för oss som åskådare. Den som vet vad namnet Manson och året 1969 innebär börjar nämligen mer eller mindre omedvetet invänta blodbadet.

Men den här gången är det inte våldet som är poängen – den här gången handlar det mera om en lek med våra förväntningar.

Våra förväntningar på vad Tarantino kan tänkas göra av ett av de mest mytomspunna och brutala brotten i modern tid. Hur långt vågar han gå? Hur osmakligt kan det bli?

I förlängningen blir det hela också en lek med publikens relation till våld. Det vi förfasar oss över, men samtidigt väljer att gå och se. Det vi väntar på.

Årtiondets bromance

Om leken med en tidsepok och en filmgenre är uppenbar så är även leken med skådespelarna det. Spelar Leonardo DiCaprio och Brad Pitt roller eller är Dalton och Booth renodlingar av deras image som skådespelare?

Är inte Pitt en äldre version av den dammiga cowboy han var i Thelma & Louise (1991)? Självsäkert sexig och hela tiden på gränsen mellan att vara räddande ängel och farlig fiende.

Blir inte den gråtande Dalton en slags komisk kombination av flera av DiCaprios tidigare rolltolkningar och hans långa väntan på erkänsla för dessa?

Den som slutligen kom i form av en Oscar för insatsen i The Revenant (2015).

Är inte vänskapen mellan Dalton och Booth en version av relationen mellan Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969!)? En bromance som får all annan kärlek att blekna.

Och kan man inte i filmen läsa in hela det absurda och ambivalenta spektret av begreppet ”stjärna”. Vem lyser klarast, vem står i skuggan av någon annan? Finns det hjältar utan skurkar?

Blandade reaktioner

Personligen njuter jag av Once Upon a Time… in Hollywood. Från början till slut.

Men jag kan förstå att den ger upphov till blandade reaktioner. Är inte Tarantino plötsligt tamare än förr? Mera ofokuserad? En lätt gubbig och klart apolitisk nostalgiker?

Och får man behandla verkliga personer som Tarantino gör? Får man förlöjliga Bruce Lee (Mike Moh)?

Varför är Sharon Tate (Margot Robbie) så endimensionellt vacker och spralligt glad? Är det ok att väva in ett brutalt mord i en film som till stora delar är en komisk kärleksförklaring till det förflutna?

Kan man idealisera en stjärnkult och ett Hollywood som både spelar på och förstärker klichéer?

Vanligen reser jag ragg mot alla de invändningar som förts fram. Men den här gången lämnar jag faktiskt salongen med ett leende.

För att jag upplever att Tarantino levererar mer än bara yta – att varje scen trots sin glassiga utformning öppnar för tolkningar av vårt behov av att fly verkligheten, vår längtan efter underhållning.

Och som helhet väcker filmen min hunger efter att få veta mer om tiden den skildrar och det mord som betraktats som slutet på en era.

Ett mord som både media och publiken under fem decennier gottat sig i. Det finns inte en blodig mattkant man inte vänt på i hopp om att skapa rubriker.

För hur man än ser på det så är verkligheten alltid brutalare än fiktionen. Och publiken alltid lika hungrig efter det den förfasar sig över. Alltid.