Hon pausade bara träningen i en månad efter förlossningen – VM-klara Johanna Bäcklund vill visa att det alltid finns tid till träning: ”Vissa pass har jag tänkt shit, hur har jag kunnat göra det här?”

– Jag vill till fotbollsplan NU!

Det är juli i familjen Bäcklunds lägenhet i Stockholm och Alfons, 2,5 år, har spring i benen. Han är endast iklädd en svensk landslagströja och är omringad av en Bamsebok, en radiostyrd bil och koner. Den äldre sonen Vilhelm gömmer sig vid pappa Pontus ben.

– Då måste du ta på dig byxor, säger mamma Johanna tålmodigt.

Alfons svar är rappt och bestämt:

– NEJ!

Mitt i den hektiska småbarnsverkligheten har 34-åriga Johanna Bäcklund lyckats med en elitsatsning. Hon löper 160–170 kilometer per vecka och hade bara en träningspaus på en månad i samband med sin första graviditet. För vanliga motionärer gäller ändå andra förutsättningar.

En fråga är nära till hands: Varför?

Svaret: För att det är vad som krävs om man vill lyckas som toppidrottare. Och det har Bäcklund gjort. Det vittnar en VM-biljett till Doha om. Hon vill förmedla ett budskap:

– Man kan få till träningen även om man har små barn.

Men vägen fram har varit kantad av avbrutna träningspass, otaliga kompromisser – och ett tufft landslagsbeslut, där åländskan nobbade blåvitt i förmån för nuvarande hemlandet Sveriges färger.

Se Sportlivs minidokumentär om Johanna Bäcklunds hektiska småbarnsvardag, valet av Sveriges landslag – och vägen till VM i Qatar i klippet nedan.

11 min

Johanna Bäcklund: Supermamman som löpte hela vägen till VM - Spela upp på Arenan

Johanna Bäcklund löper sina pass i Årstas terräng i Stockholm. Hon har nära till både förskola och jobbet, vilket underlättar träningen.

Rrrrrrrrrrrring.

Då väckarklockans ilskna signaler når Johanna Bäcklunds trumhinnor är klockan fem på morgonen. Hon studsar upp. Direkt. Ingen tvekan. Om det är vinter är mörkret kompakt och vägarna oplogade, men det gör ingenting. Hon missar aldrig ett pass, det vittnar maken Pontus om.

Efter den längre löprundan vaknar barnen. Det är dags att göra morgonmål och föra småttingarna till förskolan.

Lite efter åtta har Bäcklund hunnit till jobbet. Hon stretar på i ett par timmar innan det är dags för dagens andra löprunda. Sedan äter hon lunch. Efter att ha jobbat ett par timmar till hämtar hon barnen, går hem och lagar mat.

Nästa dag är det dags igen. Det är träning sju dagar i veckan.

Blir hon aldrig trött?

– Jo, det är klart, jag blir ofta trött. Ibland kan jag känna att jag bara vill ligga i soffan, men efter att jag ätit och fått ladda om lite blir jag pigg och har mer energi än jag hade innan passet.

Pontus Bäcklund skakar på huvudet då han ska beskriva sin fru.

– Det kan låta klyschigt, men min förutfattade mening är att maratonlöpare har en lång kropp med bara senor, två jättelungor och ett jättehjärta. De attributen har inte Johanna. Just det här med pannben och vinnarskalle … det saknar nog motstycke. Karaktären är helt otrolig.

Men det har inte alltid varit så här. Bäcklund hittade löpningen först då hon var en rejäl bit över 20. Innan det höll hon på med en massa annat: tävlingssegling, gymträning, rullskridskoåkning och framför allt innebandy.

Problemet var att hon ville känna sig trött efter träningen – och det blev hon inte efter ett innebandypass. Så hon bestämde sig för att testa på löpning och ställde upp i ett lopp på 10 kilometer. Hon ville ta sig i mål på under 45 minuter och korsade mållinjen på 42.

Det gav mersmak.

– Jag ville testa på någonting annat än bara en mil så jag anmälde mig till Stockholms halvmaraton och sprang på 1.32, sedan var jag i gång, säger Bäcklund.

Efter det har hon knappt stannat upp.

Tre år senare (2012) började respektingivande resultat trilla in. Bäcklund tog ett FM-silver i halvmaraton och slutade tvåa i det 30 kilometer långa Lidingöloppet – bara Sandra Eriksson var snabbare.

En fråga bubblade under ytan för Johanna Bäcklund: Hur bra kan jag bli?

Vilade en månad efter förlossningen

Kort efter Lidingöloppet blev Bäcklund gravid. Här kunde historien ha tagit slut – men så blev det inte. De första fyra månaderna körde hon på med intervaller och löpning i helt normal takt. Senare blev det mer fartlekar och tröskelpass och på slutet kortare rundor.

Det sista passet på fem kilometer löpte Bäcklund dagen innan sonen Vilhelm föddes.

Sedan vilade hon i en månad innan hon återupptog träningen. Om Vilhelm sov i 30 minuter så löpte Johanna i 30 minuter med barnvagnen. Hon passade på då tillfälle gavs.

Hur har folk reagerat när du berättat att du tränade fram till en dag innan förlossningen?

– Jag hade ju mycket löpning bakom mig, så den mängd en vanlig person promenerar motsvarar mina fem kilometer. På slutet låg jag på tre mil om veckan, det är en tredjedel av vad jag brukade löpa då.

– Men det är klart att folk höjt på ögonbrynen och funderat på hur det är möjligt. Men jag har bollat en hel del om vad som är rimligt med min syster som är barnmorska. Huvudriktmålet är att man ska vila i sex månader och det har jag inte gjort med något av barnen.

Ja, det andra barnet. Då Alfons föddes 2016 upprepades mer eller mindre samma mönster.

– Jag vilade fem veckor efter Alfons förlossning och tyckte det var mycket. Jag sprang det sista passet en vecka innan han föddes och slutade för att det var tungt och jag började bli trött. Jag behövde ibland stanna för att kissa i skogen och då kände jag att det inte var värt att hålla på.

Är det här extremt? Orienteringslandslagets tränare Katja Mjösund säger att svaret är nej, inte alls för en toppidrottare.

Det Johanna inte visste efter förlossningen var att hennes kanske tyngsta period som elitsatsande idrottare väntade.

Middagstid.

Johanna Bäcklund skär upp tomater vid bordet och Pontus ansvarar för stekpannan. Familjens bravurrätt håller på att skapas: en krämig räkpasta.

– Vilhelm äter i princip bara pasta. Han tycker inte om potatis, eller mycket annat heller, säger Johanna.

Men det här gången finns det ingen grädde i huset så det får bli lite creme fraiche i stället. Det gör inte så mycket – kompromisser är mer regel än undantag i det Bäcklundska hushållet. Det blev väldigt klart efter Alfons födsel.

Alfons skrek hela tiden när jag var borta och då fick Vilhelm inte så mycket uppmärksamhet. Jag kände många gånger att jag inte vill träna om det går ut över dem

Johanna Bäcklund landade plötsligt i en ny vardag, med två unga söner med skilda behov. Det enda konstanta var hennes träningsiver.

Hon hade svårt att finna sig i att vissa planerade pass inte gick att genomföra. Alfons ville äta ofta och vara vaken. Då minstingen sov visste Bäcklund inte hur länge det skulle hålla i sig – och så behövde förstås Vilhelm också sitt.

Det blev många osäkra löppass med vagn. Vissa tvingades avbrytas innan de kom i gång på allvar.

– Det var rätt tungt emellanåt, för jag kände att jag ville träna. Men samtidigt var jag inställd på att jag skulle fokusera på det jag fått gjort och att i morgon blir det en annan dag. Kanske jag kan få ett längre pass då? Men jag tog alltid möjligheten att springa längre om han sov bra.

Utan maken Pontus hade träningen inte varit möjlig överhuvudtaget.

– Han har en jättestor betydelse och hjälpt mig mycket i min satsning. Det var inte enkelt för honom att vara ensam med barnen, för Alfons skrek hela tiden när jag var borta och då fick Vilhelm inte så mycket uppmärksamhet. Jag kände många gånger att jag inte vill träna om det går ut över dem.

Trots de färska träningsutmaningarna presterade Bäcklund fina resultat 2017. Hon löpte nytt personbästa på halvmaraton: 1.18.30 och tog brons i de svenska mästerskapen. Hon löpte också 10 kilometer på under 36 minuter.

Inte illa med tanke på att hon nästan bara hade distansträning med barnvagn i kroppen. Det bådade verkligen gott för framtiden.

Och det skulle bli ännu bättre.

När Alfons var ett år gammal började rutinen igen infinna sig. Bäcklund började jobba 60 procent och hade tid att träna efter att hon lämnat barnen på dagis. Fokuset började intensifieras – igen.

I fjol fick hon till slut ut all den träning hon haft i kroppen i alla år. Hon vässade sitt personbästa i både halvmaraton och på 10 kilometer med en minut.

– Då började jag känna att jag är på en annan nivå, att det lossnar rejält. Då började mina tankar på maraton också komma in.

Bäcklund hade bara löpt ett maraton tidigare: mellan graviditeterna. Efter målgången var hon dödstrött. Men nu ville hon ha någonting nytt. Bäcklund skiftade om träningen och stiftade bekantskap med en ny tränare: Christian Mundt.

Det blev en fullträff.

Vissa pass har jag tänkt oj, shit, hur har jag kunnat göra det här?

― Johanna Bäcklund

Med Valencias maraton i december i sikte trappade Bäcklund upp träningsmängden. Hon ställde in siktet på en tid under 2.45 – men märkte snabbt att hon konsekvent presterade bättre än förväntat på träningen.

Samma vecka som loppet ordnades blev Bäcklund sjuk. Men trots att hon hade lite förkylning kvar i kroppen klockades hon för 2.39.12. En häpnadsväckande tid och drygt två minuter från VM-gränsen.

– Stundvis har jag varit förvånad över att ha presterat så bra. Vissa pass har jag tänkt oj, shit, hur har jag kunnat göra det här?

Vad är den största orsaken till din snabba utveckling?

– Jag tror att det är all träning som jag gjort, att jag haft kontinuitet och bara kortare uppehåll under graviditeten och förlossningen. Det har gjort att jag kunnat trappa upp träningen rejält. Under hösten till runt 14 mil i veckan och nu till 17. Det har påverkat mycket.

Enorm rekordförbättring gav VM-biljett

Med det fina färska formbeskedet i fickan anmälde Bäcklund sig till Hamburgs maraton i april i år. Hon ökade träningsmängden ytterligare och kände sig mentalt redo för stordåd.

Men förutsättningarna för ett panglopp var lång ifrån optimala.

Det regnade konstant genom hela loppet och temperaturmätaren visade på 10–12 grader. Dessutom fanns det bara farthållare i 2.30-tempo i Bäcklunds grupp. Ville hon riskera att löpa för fort i början – eller ensam? Hon valde att haka på.

Efter halva loppet orkade Bäcklund inte längre hålla samma takt som topplöparna. Dessutom började männen från en senare startgrupp att komma i kapp. Det blev en mental kamp, men Bäcklund bet ihop.

Då hon korsade mållinjen stannade träningsklockan på tiden 2.35.11 – en sanslös tid och en rekordputsning med fyra minuter. Rejält under VM-gränsen på 2.37 och också under det svenska förbundets gräns på 2.36.

Men varför spelar det svenska förbundets gräns en roll?

Svaret är att Bäcklund blev dubbel medborgare efter Vilhelms födsel och började löpa i de svenska mästerskapen av logistiska skäl. Hon hade inte en tanke på att hon kunde få löpa för Finland i VM.

Men snart skulle det finländska förbundet ringa.

Surrealistiskt.

Det är ordet som Pontus Bäcklund använder då han beskriver känslan av att se sin fru klara VM-gränsen. Innan loppet hade han skrattat åt tränaren Mundt, som skämtade om att Bäcklund inte skulle löpa maraton i Berlin på hösten eftersom hon hade VM att tänka på.

Men plötsligt blev det allvar – och ett dilemma uppstod.

Johanna Bäcklund togs på sängen då det finländska förbundet ringde. I Finland konkurrerar Bäcklund bara med Anne-Mari Hyryläinen, hon hade en given plats i truppen. Ville hon med?

I Sverige var Bäcklund rankingfyra, ett återbud krävdes för att hon skulle få en plats i truppen.

Pontus Bäcklund hade en bestämd åsikt:

– Min spontana tanke var: tackar du nej nu så är du dum. Hur många idrottare får chansen att representera sitt land? Jag tänkte på en Bäcklund i landslaget, vilken grej alltså ...

Men riktigt så enkelt var det inte för Johanna Bäcklund. Hon fick veta att hon skulle binda sig till det finländska landslaget i tre år, och var inte sugen på en massa resor till Finland. Att tävla i de svenska mästerskapen och representera Finland kändes konstigt.

Dessutom fanns barnen och jobbet med i ekvationen, som blev krångligare för varje ny komponent. Till slut fattade hon sitt beslut.

– Jag tänkte att jag chansar. Antingen är det meningen att jag ska springa och då gör jag det för Sverige, eller så blir det inte av alls. Jag valde att tacka nej till Finland, för det kändes inte ärligt mot mig själv och andra att välja Finland bara för att jag hade en garanterad plats där.

Tärningen var kastad – och utfallet blev gynnsamt. Sveriges rankingtrea Mikaela Larsson tackade nej till VM på grund av personliga skäl och det öppnade dörren för Bäcklund. Plötsligt var hon VM-klar.

Start vid midnatt

Maratonloppet i Doha kommer att bli en märklig historia – eller vad sägs om att loppets startskott går klockan 23.59 lokal tid? Så går det när väderförhållandena är mer eller mindre olidliga dagtid.

Trots starten vid midnatt kommer det att vara 25–30 grader med hög luftfuktighet. Maratonlöparna får inte chansen att njuta av det nya luftkonditioneringssystemet på tävlingsarenan i Doha.

Men VM är VM. Det spritter i Bäcklunds kropp vid tanken av den stundande mästerskapsdebuten.

– Det ska bli jättehäftigt och jag ska göra allt för att kunna springa ett så bra lopp som möjligt. Jag vill inte vara med bara för att ha gjort ett VM, jag vill prestera så bra jag kan.

Jag vill känna mig stark den dagen, att jag fått med mig de bästa förberedelserna

Något nytt personbästa är knappast att vänta i de knepiga förhållandena, men Bäcklund siktar på en slutplacering som är bättre än hennes position i rankingen.

– Jag vill känna mig stark den dagen, att jag fått med mig de bästa förberedelserna och att jag byggt upp allt jag kan inför tävlingen.

För Johanna Bäcklund är mästerskapet förhoppningsvis det första av många. Ännu bättre tider finns i kroppen. Maken Pontus tror att hon hade klarat av att hyvla av ett par minuter till om det varit bättre förhållanden i Hamburg.

Och det är precis det som gör löpningen så kul.

– Det är jättesvårt att veta var ens maxpotential ligger, det kan man aldrig säga. Det är därför jag vill springa och fortsätter springa, för jag tror inte jag uppnått den ännu.

Sportliv sänds på Yle Fem klockan 19.48 på söndag.

11 min

Johanna Bäcklund: Supermamman som löpte hela vägen till VM - Spela upp på Arenan