Bokrecension: Kärleksfullt porträtt av en mamma, med diffusa skräckinslag - Adrian Perera debuterar som romanförfattare

Mamma Constance är från Sri Lanka, pappa Reidar finlandssvensk, sonen Tony någonting mitt emellan. Föräldrarna träffades nio månader innan Tony föddes, skilde sig snart, men båda älskar de sitt enda barn.

Tony bor hos mamma i radhus, träffar sin pappa en gång i veckan, är ofta utlämnad åt sig själv, stavar illa i skolan, äter pizza och glass, tittar på Talespin medan Jesus ler mot honom från en tavla på väggen.

Med denna familj får vi leva några dagar i Adrian Pereras roman Mamma. Konstellationen och miljön är bekanta från Pereras ypperliga diktdebut White Monkey från 2017.

Han förmedlar det sinnligt påtagliga i detta stökiga men strävsamma liv, dofterna, detaljerna, framför allt språkets, eller snarare språkens olika dofter, lukter.

Mamma är en flerspråkig roman: mor och son kommunicerar på svenska och engelska, men här finns också inslag av singalesiska och finska. De engelska, singalesiska och finska replikerna är översatta, dels i humoristiska fotnoter, och dels i ett appendix i slutet av boken.

Fotnoterna är inte sällan ett slags kommentarer, t.ex. lyder fotnoten för mors replik ”Sometimes life is not easy” som så: ”Det här är bara sånt hon säger. Livet är hårt”.

Och livet är hårt: mamma Constance arbetar varje dag på Omnipac-fabriken, och har också med sig lådor hem så Tony får hjälpa till med att packa in våtservetter så fingrarna blöder. De fattiga släktingarna i Sri Lanka måste också försörjas.

Porträttet av mamma Constance är särskilt lyckat. Hon är på pricken fångad, med sin brutna svenska och engelska, med sin vilsenhet och utsatthet, som ensamstående, smått religiös, envis och excentrisk mor, en främmande fågel på en liten finländsk ort.

I have left a skål with cornflakes on the dishing table for you. There is milk (in the kylskåp)

― skriver hon till gossen när hon ska till fabriken.

Pappa är bredaxlad och ölmagad, författare dessutom, misstänksam mot Tonys mor. Han vill att Tony ska vara pappas pojke och bo hos honom. Hos mamma far pojken illa, tycker han.

Hur han egentligen lever och vem han egentligen är, det får läsaren ingen större inblick i.

Sitt huvudsakliga intresse ägnar berättaren mamman och pojken. Tony är en känslig pojke ungefär i 8-9-årsåldern, stormagad och loj, ihärdigt upptagen med att iaktta naturen och allsköns skenbart ovidkommande detaljer i sin omgivning, såsom knarrande sandaler, vajande persiennsnören, m.m.

Detaljerna gör skildringen lyriskt förtätad, och de beskrivs ofta genom lustiga och medvetet långsökta metaforer, knogar stora som tepåsar och flugor stora som byxknappar.

En fantasifull pojke är Tony, men också brydd. Varför har föräldrarna skilt sig? Älskar de varandra inte? Pappa bär fortfarande vigselring, det är mamma, får vi en antydan om, som slängt ut honom.

Hon har en stark klara-sig-själv-mentalitet, pappan är mer inställd på försoning. För sin egen skull, om man får tro mamman.

En skilsmässohistoria med två eller egentligen tre perspektiv på sakerna, och samtidigt en postinvandringsroman.

Här finns också bifigurer, invånare i det lilla samhället, Ulla-Maj och hennes man, kommundirektören Johan Henelius, som hjälpt Constance att komma till Finland, grannpojken Matti, Kalle Johansson och Felix från pastorskansliet mittemot, och några indiska och lankesiska vänner, bl.a. Lakshmi och hennes familj, som ”luktar konstigt och har jätterena kläder”. Samt läkare och poliser.

Mot slutet får Mamma allt mera drag av intrigroman, i förlagets förhandsinfo sägs att den hör till ”skräckgenren”.

Här och där finns pusselbitar som leder upp till en historia som också för en uppmärksam läsare förblir något vag i konturerna. En låda med nakenfotografier på Constance, tagna i smyg, dyker upp, och Tony har också fotograferats.

Läsaren får ett hum om vem som kan ha tagit bilderna, men hela sammanhanget förblir dunkelt, mycket tack vare Constances undanglidande och överslätande karaktär, men också för att vi som läsare är utlämnade åt ett barns perspektiv.

Det är möjligt att det här skräckinslaget hade vunnit på att tonas ner eller uteslutas, så att Mamma hade blivit ett mer renodlat familjeporträtt där episoderna talar för sig utan att inlemmas i en intrig.

Men det kan kanske också läsas symboliskt, som ett uttryck för den skräck som genomsyrar vardagen för mor och son.
En aspekt på vardagsrasism och på arbetarklassens villkor.

I en stund av klarsyn bekänner mamman att hon är ”mentally and physically ... not good”, och inte kan ge gossen trygghet.

Pereras ärende är att svänga på steken och visa att det är samhället som inte kan bereda mamman och gossen trygghet, att också de närmaste kan utnyttja dem som inte har möjlighet att säga ifrån.

”We are safe”, säger mamman till sin son. ”Inget att vara rädd för.” Det stämmer inte helt, men stämmer kanske delvis ändå. Trots och tack vare mamma.

Text: Fredrik Hertzberg