Autentiskt material blev laddat filmdrama - Apollo 11 skildrar nio dagar då världen höll andan

Bara ett år efter att ha sett Ryan Gosling som astronauten Neil Armstrong erbjuds biopubliken en ny rymdfärd. Poängen med Apollo 11 är att den bygger enbart på autentiskt material.

Den gångna tiden har det varit snudd på omöjligt att missa att det förflutit femtio år sedan den första månlandningen. Den som förändrade världen i juli 1969.

I kölvattnet efter sommarens frenetiska medierapportering om hur det lät i radio och såg ut på tv de där magiska dagarna kommer nu en filmupplevelse som trumfar det mesta.

Todd Douglas Millers Apollo 11 är en renodlad dokumentär – men uppbyggd som en spelfilm.

En visuell helhet som uteslutande består av autentiskt material – men som skippat de element som vanligen knyter ihop en dokumentär.

Här finns inga intervjuer, inga expertanalyser, inga hopp mellan 1969 och dagens värld.

Det som finns är en magisk resa genom nio dygn under vilka världen höll andan. Klippt till ett stramt drama som vibrerar av spänning och förväntan.

15 000 timmar material

När man hör regissören Todd Douglas Miller tala om den arbetsprocess som ligger bakom filmen blir man nästan lika imponerad av att han lyckats slutföra projektet som av att månfärden i sig lyckades.

Eller vad sägs om att ha tillgång till 15 000 timmar ljud, kilometervis med bildmaterial och ett oändligt antal stillbilder?

Eller om att försöka varva Nasas proffsmaterial med privatpersoners upptagningar med hemvideoutrustning.

Och trots allt detta beskriver Miller processen som att fira födelsedag varje dag. Mest överraskad blev han över bildernas fantastiska kvalitet och det fina hantverket bakom dem.

— Det jag fick se golvade mig gång efter annan. Speciellt drabbande var bilderna på människor. Vare sig det handlar om bilder av astronauterna som klär på sig dräkterna eller närbilder av dem som jobbar i kontrollrummet.

— Eller att se teknikernas intensitet vid farkosten. Deras fokus på att utföra sin uppgift så bra som möjligt, säger Miller när jag ringer upp.

Jag kan bara hålla med. Kameran avslöjar varje sammanbiten rynka, varje suck av lättnad.

Minutiöst har audiomaterialet parats ihop med rätt bilder så att det känns som om man som åskådare är närvarande i händelsernas centrum.

Man ser allt, hör allt.

Och den jargong jag ofta uppfattat som anpassad för en modern biopublik – den finns faktiskt där på riktigt.

Strama instruktioner. Skämt. Snärtiga one-liners. Och en genuin värme mellan astronauterna och personalen på jorden.

Alla verkar förenade i tron på att detta är det första steget i riktning mot en ljusare framtid i en bättre värld.

Rytmen och musiken

Arbetsprocessen bakom filmen må ha varit lång, men den verkar ha varit väl strukturerad från början. Man samlade in allt material man kom över och portionerade sedan ut det längs en tydlig tidslinje.

Det är just den biten som fascinerar mig, dels att man fått styr på den enorma mängden material, dels att man lyckats skapa dynamik och rytm i ett händelseförlopp vi alla känner till.

— Jag hade hjälp av en kortfilm om Apollo 17 som vi gjorde för några år sedan. Den gav oss ett templat att experimentera med.

— Och om man tänker på annat än det tekniska så har jag ett mycket nära samaberte med min kompositör Matt Morton som jag känt sedan vi var små.

— Han designar ett stycke med en viss taktart och närhelst jag känt mig vilsen när det gäller rytmen i editeringsskedet har jag kunnat gå tillbaka till musiken och låtit den guida mig, säger Miller.

Inget behov av extra dramatik

Musiken i dokumentären fungerar onekligen bra och skapar ett extra lager av intensitet. Men i övrigt behövs det inte några artificiella drag för att skapa drama.

— Upplägget i sig är som gjort för film. En serie steg i en händelsekedja där varje steg kan innebära skillnaden mellan liv och död.

— Redan en så liten sak som att sätta på sig rymddräkten på rätt sätt är en fråga om liv och död, konstaterar Miller.

— Varje steg innehåller element som inte bara kunde innebära astronautens död utan även slutet på hela rymdprogrammet. Håller man det i minnet behöver man inte tillföra något extra drama.

Uppvuxen med rymden

Todd Douglas Miller har beskrivit sig som något av en rymdnörd och när jag undrar hur hans intresse vaknade är beskrivningen ytterst konkret.

— Jag är uppvuxen i Ohio – inte så långt från den ort där Neil Armstrong bodde. Också månda andra astronauter är hemma från Ohio som anses vara luftfartens födelseort.

— Och bor man där blir allt som har med flygning och rymden att göra en självklarhet, något man inte kan undgå att höra talas om.

Armstrong och drömmen om rymden är teman man inte heller kan undgå om man är det minsta filmintresserad – så snart konstformen uppfunnits började filmskapare fantisera om resor till månen.

Todd Douglas Miller har många favoriter även bland fiktiva rymdfilmer och nämner bland annat First Man som ett exempel. Men efter lite funderande kommer han fram till ett mer övergripande svar.

— Låt oss säga såhär; där långt uppe i stratosfären svävar Kubricks 2001: A Space Odyssey och långt under den finns alla vi andra, skrattar Miller innan han måste avsluta för att ge nästa intervju.

I det skedet är jag redan redo att se Apollo 11 en gång till. De fantastiska bilderna av människohavet som samlades för att bevittna avfärden och landningen.

Bilderna på männen i farkosten som svävar fram genom den mörka tystnaden.

Bilderna jag tror mig känna igen och som ändå är nya. Trots att de är gamla.

Kan det bli mer fascinerande?