Filmrecension: The Dead Don’t Die - en stendöd zombiekomedi
Filmen The Dead Don't Die både hyllar och parodierar zombiefilmen som genre och kommer med kritik både mot kapitalismen och klimatkrisförnekare. Men det är tyvärr en film som inte lever upp till förväntningarna.
The Dead Don’t Die har flera problem. Den är för långsam, innehåller för lite dödande av zombier och fullkomligen trycker ner sitt budskap i halsen på åskadaren.
Filmen börjar med att den lokala polischefen Cliff Robertson (Bill Murray) och hans poliskollega Ronnie Peterson (Adam Driver) är ute på uppdrag i utkanten av den amerikanska fiktiva småstaden Centerville. De ska söka upp enstöringen Hermit Bob (Tom Waits) som misstänks ha stulit bonden Frank Millers (Steve Buscemi) kycklingar.
Mötet mellan poliserna och Bob sker inte utan viss dramatik, men poliserna bestämmer sig ändå för att låta honom vara och åker därför tillbaka mot stan.
Märkliga saker börjar hända
Snart märker de att det är något som inte står riktigt rätt till. Det är fortfarande ljust ute trots att det borde börjat skymma för länge sedan och alla djur har också börja bete sig märkligt.
I bilen på väg tillbaka till polisstationen märker Cliff och Ronnie att telefonerna har laddats ur och det går inte att få kontakt med kollegan Mindy Morrison (Chloë Sevigny) via polisradion heller.
Det enda som de lyckas få igång är en radiokanal som spelar låten The Dead Don’t Die av countrysångaren Sturgill Simpson. Då frågar Cliff varför han känner igen låten och Ronnie svarar att det ju är filmens ledmotiv. Det här lägger grunden för att filmen flera gånger ska bryta den fjärde väggen, det vill säga att skådespelarna stiger ut ur sina karaktärer och kommenterar filmen. Senare refereras det direkt både till filmens regissör och även till filmens manus.
De döda vaknar till liv
Nästa natt sker ändå en attack mot de anställda på stans enda hak. När poliserna Cliff, Ronnie och Mindy anländer till olycksplatsen är den populäraste teorin att det är vilda djur som varit i farten. Men sen konstaterar en lugn Ronnie att det nog handlar om zombies vilket de andra reagerar roat på. Här börjar man undra om ingen av de andra någonsin sett en zombiefilm och inte kan räkna ut vad som väntar dem?
Ronnie fungerar därefter som en slags zombieexpert som också får rätt eftersom zombies så småningom lurar överallt i staden och attackerar alla de möter. Zombiesarna drar sig också till det de gillade att göra medan de ännu levde och därför ses de också törsta efter kaffe, alkohol, smarttelefoner eller att få spela baseball.
Kritik mot konsumtionssamhället
Filmen är regisserad av den kultförklarade Jim Jarmusch som sedan genombrottet på 1980-talet blivit en central filmskapare inom den amerikanska indiefilmen. Den här filmen har en stjärnspäckad rollista och består nästan enbart av skådespelare som Jarmusch haft med i sina tidigare filmer, såsom Murray, Waits, Iggy Pop, Tilda Swinton, Adam Driver och Chloë Sevigny.
Jarmusch både hyllar och parodierar zombiefilmen som genre och lyfter i filmen kritik mot kapitalism och klimatkrisförnekare men budskapet trycks nästan ner i halsen på en. De dödas uppvaknande beror på människans skadliga handlingar. Och det visar sig också att inte enbart Centerville är drabbat utan hela resten av världen.
Filmens tempo rör sig lika långsamt framåt som zombiesarna själva - vilket i sig inte behöver vara negativt - men det kräver då att den fåordiga dialogen och särskilt humorn ska vara knivskarp för att filmen ska lyfta. Dessvärre sker det inte här.