Finlandssvenska sketcher om kärlek och erotik visas nu på Yle Arenan - Pontus Dammert och Sue Lemström roas och överraskas av det över 40 år gamla programmet
När Pontus Dammert nu fyra decennier senare återser sitt sketchprogram Vad är det som kallas kärlek? blir han glatt överraskad.
- Det var ju nästan bättre nu än då! Jag hade inte så stora förväntningar då jag började titta, men skrattade hjärtligt flera gånger, säger Dammert, som både skrev och regisserade helheten som sändes i finlandssvensk tv år 1976. Nu visas programmet på Yle Arenan.
- Vissa saker gjorde mig generad några gånger, till exempel ljudeffekterna som var klumpigt tillsatta senare. Den tidens ljudteknik var ju något helt annat än idag, säger Dammert.
Vad är det som kallas kärlek? tar avstamp i att jordens temperatur gått ner då folk slutat älska varandra. Nu har världen blivit så kall att isen ligger tjock på havet mitt i juli.
Så vad var det som hände? Svaren söks bland annat i historien, såväl bland stenålderserotik, medeltida riddare som 1800-talsromantik.
Skådespelarna vi ser är Hilkka Östman, Roger Nikkanen, Gustav Wiklund, Per-Uno Björklund, Leo Lastumäki, Kaarlo Juurela, Sue Lemström och Kaj Rehnberg.
Det är fart på i Vad är det som kallas kärlek? med korta scener, en rad olika miljöer och en allmän crazyness - här flyger både kläder och konventioner.
Men allt är inte lättsamt och glatt. Den röda tråden för tittaren både hit och dit och den krokiga vägen går överraskande både via pälskritiska stråk som en för tittaren aningen ansträngande frosseriscen med Fellini-anknytning.
Vad tror du att du ville säga med programmet?
- Tja, inte vet jag riktigt. Det känns inte som att jag ville särskilt mycket, ler Dammert.
- Men mycket handlade överlag om att apa efter de verkligt stora påverkarna inom nöjesindustrin. Svenska komiker som Skäggen och förstås brittiska Monty Python. Jag älskade den anarkistiska humorn där man tar till alla vapen mot auktoriteter och myndigheter.
Sketcherna vi ser i Vad är det som kallas kärlek? är till stor del improviserade.
- Vi gjorde mycket på det sättet och sökte därför skådespelare som var beredda att handlöst kasta sig utför branten. Gustav Wiklund, Roger Nikkanen och Sue Lemström var alla väldigt bra på det.
Även om skådespelarsamarbetet styrdes av ett kreativt flöde var miljöer, kläder och rekvisita resultatet av mer långsiktig planering.
- Jag minns att vi åkte långa vägar till ett stort sandtag för att göra Sergio Leone-parafrasen där två cowboyer håller på och skjuter ihjäl varandra i en evighet.
- Båten som i filmen är fastfrusen i isen, den placerades dit redan vid den första frosten så att den låg där hela vintern för vår skull.
Programmet var förövrigt speciellt på grund av att det gjordes på färgfilm, få produktioner förunnade ännu vid den tidpunkten. Det valdes efter sändning också ut för att visas i samband med en tävling för världens bästa underhållningsprogram i Schweitz.
- Roligt att det nu kommer att finnas på Arenan, säger Pontus Dammert.
En av skådespelarna som var med då det begav sig är Sue Lemström. Nu 43 år senare blir hon precis som Pontus Dammert glatt överraskad då hon tittar på programmet.
- Jag hade ju totalt glömt bort det! Men det var ju jättebra! Jag skrattade hjärtligt på flera ställen. Det kändes fräscht, trots att det är över 40 år gammalt. Väldigt modernt - Pontus Dammert var före sin tid!
Vad kan sketcherna ge folk idag?
- Ett gott skratt. Jag har ingen aning om det här går hem hos unga idag men jag tycker det hade klass - det var roligt, bra och välgjort. Dessutom med bra mask av Lilli Markkanen, hon var en drottning på sin tid, visste vad hon gjorde, säger Lemström.
