Kaj Arnö hittade sina artiklar för Svenska Yle översatta till ryska: Propaganda eller genuint ryskt intresse för väst?

Att stövla över egna Svenska Yle-artiklar översatta till ryska får Kaj Arnö att tappa hakan, stanna upp och tänka till. Har de ryska trollen plötsligt blivit snälla? Har översättarna klarat av uttryck som "böbiga utbölingar", "Sibirien lär" och "remont på datorn"? Och hur bemöter gemene rysk kommentator Kajs uppriktiga försök till att förstå den ryska själen: Visar hen kalla handen eller ger hen en varm rysk björnkram?

Kära ryssar, tack att ni på eget bevåg översatte mina Yle-artiklar 2018 om Lemberg/Lwow och om Sibirien.

Lite förvånad blev jag nog då jag stövlade över dem, men ju mer jag tänker på saken, desto förnuftigare finner jag er vision att för en rysk publik beskriva hur det ryska ses av en västerländsk läsekrets.

Kära läsare i min texts svenska originaltappning på Yle, jag tror jag måste förklara mig lite.

Det är alltså så att mina två nämnda artiklar (Yle (Финляндия): Сегодня мы изучаем Сибирь — от Гулага до Инстаграма om Sibirien och Называйте его как хотите, Львив, Львов или Лемберг: в этом украинском городе меньшинства всегда жили бок о бок om Lemberg) har tiotusentals läsare och långt över hundra kommentarer på en rysk sajt, inoSMI.

Förkortningen inoSMI står för "utländska massmedia", och på sajten inoSMI.ru finns till ryska översatta analytiska essäer om det ryska.

Och även artiklar på svenska står i fokus för inoSMI, som står den statliga nyhetsbyrån Novosti nära (liksom Россия сегодня, Ryssland idag, med tevekanalen RT).

Ryssland nämnt/mainittu!

Kära ryssar, jag måste säga att jag är imponerad av kvaliteten i er översättning. Nu är jag ju, som flera ryska kommentatorer antyder, rätt långt beroende av Google Translate för att förstå vad ni skriver.

Och förstås har jag lite att anmärka på här, för detaljerna blir intressanta, men mer om det senare.

Kära läsare, hela situationen påminner mig lite om vitsen om tysken, fransosen och finnen som tittade på en struts. Tysken beundrade strutsens rörelse och tänkte "vilket ingenjörstekniskt underverk!".

Fransosen jämförde strutsen med andra flygfän och tänkte "vilka kulinariska mästerverk kan inte denna fågel få en till!". Och finnen tänkte "Vad månne strutsen tänker om mig?".

Intet ont i det. Att inoSMI gör utländska essäer om det ryska tillgängliga för en rysk publik kan förvisso jämföras med det finska fenomenet "Suomi mainittu", alltså "Finland omnämnt" (underförstått utomlands).

Fast det är egentligen raka motsatsen till arrogans. Jag har svårt att föreställa mig att en bredare amerikansk publik skulle bry sig om vad utlandet anser om USA.

Fint att det finns en sådan publik i Ryssland!

Min artikel, främmande bilder

I stället för att göra mig lustig över ryssens intresse för det västliga, tar jag vara på chansen till en djup dialog – lite som förritidens brev, där man tog sig tid att tänka innan man svarade. Nu har ett helt år förlupit sedan artiklarna utkom, på både svenska och ryska.

Orsaken att jag stötte på artiklarna var att jag googlade på "Kaj Arnö Lemberg", för att återkalla stämningen i Lwow inför min artikel om matematik (där Lemberger Mathematikerschule nämns).

Visst hittade jag min egen Yle-artikel på första plats bland sökresultaten, men var förvånad att det fanns andra länkar. På plats två var Wikipedia-artikeln om Stepan Bandera, i vilken min Yle-artikel anges som källa för att man överväger namnge flygfältet efter frihetshjälten-eller-terroristen Bandera. Skoj!

På plats tre var en websida med ryska bokstäver. Men inte säger ju ryssen Lemberg, utan Lwow? Ett klick senare märkte jag att artikeln var min egen, dock med främmande bilder. Över 30.000 läsare, 122 kommentarer. Ojdå!

En stund senare, efter att jag gjort mig klokare på vad inoSMI är, tänkte jag att även min Sibirien-artikel kanske har översatts. Jodå, knappa 10.000 läsare, 28 kommentarer. Även det är säkert mer än originalartikeln hade.

Folk överallt i världen är på samma vis: kommentarerna haglar

Efter att ha sovit på saken bestämde jag mig för att titta närmare på det hela. Tre tankar hade jag:

För det första: Artiklarna var skrivna på svenska, för en publik i Finland. Den arma ryska publiken har knappast den blekaste aning om att en sådan läsekrets finns. Hur förhåller sig översättaren till det svenska Finland?

För det andra: Artiklarna måtte ha varit knepiga att översätta, eftersom de vimlade av särpräglade svenska uttryck brukliga främst i Finland ("böbiga utbölingar" anyone?), och kulturella referenser som inte är självklara för en rysk läsare. Hur lyckas det?

För det tredje: Kommentarerna. Världen över gäller att kommentarer inte ett-till-ett representerar vad läsarna tycker. Ilskna och tendentiösa läsare är överrepresenterade. Positiva kommentarer brukar förstås också förekomma.

Så vad månne de 150 ryska kommentarerna går ut på?

Men först, en kort beskrivning av vad de två artiklarna gick ut på. Annars är blir det svårt att reda ut begreppen.

Sibirien-artikeln försedde inoSMI med en egen ingress – riktigt bra analyserat och förkortat:

Kaj Arnö for till Sibirien och blev förvånad över att det inte fanns något kvar av det dystra sovjetiska arvet. Språkbarriären gav honom ett par äventyr, men allt slutade alltid bra, för ryssarna var uppriktigt redo att hjälpa.

För väst är Sibirien frost och Gulag, men det finns faktiskt vacker natur och buddhism. Och bara författarens vän från Ukraina vägrar att tro på det.

Lemberg-artikeln har en lång och beskrivande rubrik: "Kalla den vad du vill, Lviv, Lwów eller Lemberg – i den ukrainska staden har minoriteter levt sida vid sida i hundratals år".

Jag beskriver staden som ett komplicerat Europa med kultur, harmoni, nationalism och ett brödrakrig likt det finländska på kontot.

Jag lär mig om stadens ukrainska, polska, judiska, tyska, österrikiska och armeniska historia, och tycker själv att jag inte ger mig ut för att sitta inne med någon absolut sanning.

Jag vågar beröra personen Stepan Bandera (1909-59), och konstaterar att det är svårt att bilda sig en neutral uppfattning om honom. Jag slog upp farbror Bandera i Wikipedia.

Jag noterade att han på svenska och tyska, och rentav delvis på ryska, beskrivs som frihetshjälte ur västukrainarnas synvinkel – medan polacker, ryssar och östukrainare ser honom som en nazistmedlöpare och terrorist.

Det här fick eld på kommentatorerna! "Hur kan du kalla honom för frihetshjälte?". Nähä kallade jag honom frihetshjälte! Men inte desto mindre råkade ett antal ukrainare, ryssar och polacker i luven på varandra.

De kragades mer med varandra, än med mig.

Flera minor

Det var minerat, känsligt territorium jag stötte på, också rörande den mig obekante korol Danilo, som stod staty utanför mitt hotell.

Snälla ryssar, jag ber om förlåtelse, rörande min beskrivning av denne Daniel av Kiev (1201-64). Honom slog jag bara upp på svenska Wikipedia.

Där är han kung av Rutenien, som på svenska Wikipedia något fluffigt beskrivs som ett område i dagens Ukraina, Vitryssland och Polen.

Hade jag tittat närmare ens på den tyska sidan, för att inte tala om den ryska, hade jag förstått att Daniel av Kiev av ryssar inte ses som ukrainiernas konung, utan som kung av Ryssland.

Han har en gudsvälsignat lång Wikipediaartikel på ryska, redan det en signal om hans betydelse för den ryska identiteten.

Och så går jag mitt dober och kallar honom ukrainare.

Fast handen på hjärtat: vilken europeisk nation har en entydig, rätlinjig historia från 1200-talet tills idag? Få européer skulle ens begripa sina landsmäns språk för 700 år sedan.

Vi skandinavier kunde ju bryta arm om vad som egentligen var svenska, vad danska, vad norska på vikingatiden.

Ännu på 1500-talet fanns det visst föga språklig eller kulturell anledning att spjälka upp de nordiska länderna i just Danmark, Norge och Sverige.

Efter det har danskarna på pin kiv grötat till sitt språk bara för att irritera oss andra nordbor. Och det vore ju underligt om östslaverna inte hade liknande komplexitet i sin grå historia, som vi nordbor.

En sak blev jag i vart fall övertygad om av att läsa kommentarerna som mitt korol-Danilo-klavertramp utlyste: det finns både ukrainare och ryssar som är helt övertygade om att Danilo är deras, och bara deras ärofyllde kung.

Boven här är den förenklande nationalismen. Den försöker skapa klarhet och tydliga skillnader, av det som är gråskalor eller lapptäcken.

Någon kommentator angrep en annan kommentator med att säga att det på 1200-talet inte fanns någon ukrainska. Korrekt. Men knappast fanns det egentligen någon ryska, svenska eller danska då. Men det är väl inget att hänga läpp över?

Kan vi inte samsas om vår delvis gemensamma historia, och glädjas åt den?

Med vilken rätt skriver Kaj?

En annan sak jag lärde mig var att det inte finns mycket tack att hämta bland kommentatorer för försök att överbrygga gränser.

Gör man aktiva försök att ta reda på och beskriva hur "de andra" tycker, tänker, lever och känner, möts man lätt av skepsis både på hemmaplan och bortaplan.

Hemma undrar folk vad det ska vara för mening att fara och fraternisera med främlingar (som vi slagits med i århundraden, senast 1941-44 på Karelska näset). Borta undrar folk vad som ger mig rätten att komma dit och beskriva deras historia.

Jag förtjänar väl ett kok stryk?

Inte en själ känner sig manad att skriva kommentaren "Hördu Kaj, tack att du intresserar dig för oss här i vår bortglömda avkrok av världen!

Eftersom vi inte är vana vid att någon utomstående fäster uppmärksamhet vid oss, tar lätt illa vid oss av nyanser i det du skriver, fastän du på det hela tagit har ganska rätt och visar en genuin vilja att förstå.

Och om man kan tolka det som om du tog parti för en enskild part i våra interna konflikter, råkar vi fort i luven på varandra, och slår varandra verbalt i huvudet med förenklade och förklenande påståenden."

Sådana är vi människor.

Samma skrot och korn

I kommentarspalten fick jag – på delvis goda grunder – mot ögonen för att jag råkade skriva att det *inte* skett någon etnisk rensning i Lemberg på samma sätt som i Breslau eller Danzig 1945.

"Nä, det skedde ju två, först rensade Tyskland bort judarna, och sedan rensade Sovjet bort polackerna!". Jovisst, helt korrekt, och jag trodde i min enfald att det framgick av min text att jag visste det.

Jag ville bara poängtera skillnaden, nämligen att åtminstone den 19% stora minoriteten av ukrainare fick hållas kvar, medan *samtliga* invånare tvångsförflyttades när Breslau och Danzig blev Wroclaw och Gdansk.

Och snälla översättare på inoSMI, jag skrev att Breslau tömdes (опорожнить) på tyskar. Jag skrev verkligen inte att Breslau rensades på tyskar (очистили), än mindre befriades (избавленного) från dem. Ränderna går inte ur zebran?

Reflexerna från 1945 till 1989 sitter kvar, formade av historien? En korrekt återgivning av min text skulle kräva mer nyansrikedom.

Jag ska anmärka på en annan språklig brist i översättningen. För min betraktelse över hur hemtamt Sibirien kändes hade jag med omsorg knåpat ihop denna mening: "En titt ut genom tågfönstret kunde leda en att tro att vi farit iväg från Ingå, inte Irkutsk.

Att vi just kommer fram till Sjundeå, inte Sljudjanka. Att vi på sin höjd är på väg mot Uleåborg, men definitivt inte Ulan-Ude." Hör nu, snälla ryssen!

Att ni gick och förstörde allitterationen genom att gå och skriva Оулу och inte Улеоборг eller Улеоборй, det kan man ännu försvara utgående från det faktum att Uleåborg historiskt sett är primärt finskspråkigt.

Men Sjundeå och Ingå? Не Инкоо, не Сиунтио. Инго! Шундео!

Notis till eventuella ryssar bland läsarna: Ser ni? Ser ni? Också jag kan elda upp mig över hur ni behandlar mitt fosterland, mitt språk och min etniska tilhörighet.

Jag är precis likadan som ni! Hoppas du, kära rysse, tar detta som en utsträckt hand. Vi är inte bättre än ni, ni är inte bättre än vi, utan vi är av samma skrot och korn.

Och jag finner det personligen givande att förstå varandra bättre.

Svenskfinland på världskartan!

Om jag ännu har din uppmärksamhet, kära ryss, här en liten reklampuff: Jag är svensk, från Finland. Jag beskriver mig som "finlandssvensk" (ett svenskt ord som inte finns på ryska) men absolut inte som "en svensktalande finne".

De flesta finländare som talar svenska (och det finns över en miljon som talar helt skapligt svenska) har finska som modersmål. Inte jag.

Mitt modersmål är svenska. Jag är bättre på tyska och engelska, än på finska.

Det finns många svenskar från Finland. Ni har säkert hört talas om marskalk Mannerheim?

Han kunde också ryska och franska betydligt bättre än han kunde finska. Alaska-guvernörerna Etholén (Адольф Карлович Этолин, guvernör 1838-45) och Furuhjelm (Иван Васильевич Фуругельм, guvernör 1859-64) hade svenska som modersmål, och kunde förmodligen även de bättre ryska än finska (deras tyska och franska går jag inte i godo för).

Fast vi talar inte om ett fenomen från hundra år tillbaka, när vi talar om svenskar från Finland. Ni har säkert hört talas om Linus Torvalds?

Kära ryssar, får ni blodad tand, bidra till Projekt Fredrika på Wikipedia – det projektet synliggör det svenska Finland på Wikipedia, också på ryska.

För blodad tand har åtminstone jag, att fortsätta med folksförbrödningen. Det kom alldeles tillräckligt många positiva kommentarer.

Här några inoSMI-kommentarer, som gått igenom Trasiga telefonen:

Jag gillade artikeln. Uppriktigt. Trots allt visar besökarna på en positiv attityd. Döm inte dem strikt. Nu bor jag långt ifrån mitt hemland och jag förstår att utländska turister ser annorlunda på världen. De bara inte förstår några av våra saker, och det är normalt. Världen är olika. Det viktigaste är att vara mänsklig.

Rolig liten artikel!

En intressant inblick från utsidan. När det är en ärlig titt, inte en cliché.

En rolig person som läser Wikipedia-artiklar på olika språk (tydligen via en Google-översättare) och flitigt undviker ömtåliga ämnen för sitt hemland Finland, även om han lite antydde sådant då han påstod att 'Esbo heter inte Espoo på engelska'.

Så sant att 'Krim känns fjärran och Wien nära. Det är som att strosa omkring i Centraleuropa: folket klär sig som i väst, husens arkitektur tilltalar ett västligt öga, mat- och kafékulturen passar i Österrike.' Håller helt med! Den finska journalisten är mycket uppmärksam och korrekt.

Den sista kommentaren ska jag lägga på min meritlista.

Roligt och avväpnande var det också att ta sig en titt på de mest svåröversatta bitarna av artiklarna, ur en rent språklig synvinkel. Översättningen är gedigen och noggrann. Bara ett slarvfel fanns. Nej, 300-årsjubiléet av Gustav II Adolfs födelse skedde inte 1984, utan 1894.

I övrigt är jag full av beundran för inoSMI-översättarna och noterade följande:

- att dunka-dunka-musik låter "tuts-tuts" på ryska

- att Reidar Wasenius tros vara en "politisk konsult" (nä, han är en högtalarröst, och den som sagt "personen kan inte nås för tillfället" i mobiltelefonerna sedan NMT:s tider)

- att det inte gick fram varför jag blev så road av uttrycket "remont på din Apple"; "remont" betyder egentligen arméhäst på svenska, men i det svenska Finland liksom i alla andra tsarrikets forna delar brukar man använda ordet i betydelsen "reparation"; i Finland vanligen dock på byggnader, inte datorer

- att det finska uttrycket "Siperia opettaa", alltså "Sibirien lär", som jag använde i rubriken "Vad lär oss Sibirien idag?", är lika svåröversatt som remonten

- att "böbiga utbölingar" blev "löjliga främlingar" (нелепыми чужаками), och det är ju ganska rätt.

Summa summarum utför inoSMI en beaktansvärt fin kulturgärning. Tack, inoSMI, för att ni ökar förståelsen för västerlandet i er ryska läsekrets!

Och obs, kära inoSMI, jag talar inte för Yle när jag tackar er, utan som enskild kolumnist.

Yle bara förmedlar min tanke, liksom ni på inoSMI ej heller tar ställning, utan bara förmedlar den utrikiska tanken. Det gör ni bra, och med uppriktigt uppsåt.

Tack för det, kära ryssar!

Er tillgivne

финчик (rysk variant av finnjävel, kanske något snällare)