Michaela Rosenback: Varför är kvinnor så jävla duktiga?
Det är en majkväll 2019 och jag jobbar med webb-serien Så jävla duktig som har premiär på arenan i juni. Den handlar om stress, prestationskrav och vilka förödande konsekvenser dessa kan få i längden. Jag har aldrig varit mer stressad i mitt yrkesliv än vad jag är nu. Ironin är slående.
I över ett år har mina tankar kretsat kring fenomenet att vara duktigare än man orkar. Ingen tvingar henne till det, ändå känns det som att hon inte har något val.
Varför är vi så många unga kvinnor som känner så? Jag har fått frågan otaliga gånger det senaste året. Svaret är mångbottnat.
En orsak är säkert den stora ansvarskänsla som många av oss bär runt på.
Ansvar att leverera på topp i skolan eller på jobbet. Ansvar att ställa upp för vänner och familj och slå knut på sig själv för att räcka till på alla plan.
Jag lever i en krets där majoriteten av mina manliga vänner är pålästa feminister.
Ändå är det i nio fall av tio jag eller någon av mina kvinnliga vänner som tar initiativ till middagar, utflykter och fester.
Det är också oftast vi som planerar maten och tågordningen för dylika tillställningar, köper ”gå-bort-blommor” och erbjuder oss att diska undan innan vi går hem. Vår ansvarskänsla jobbar konstant.
Jag känner ideligen att folk åker snålskjuts på min välvilja att fixa och ställa upp.
Saker och ting ordnar sig ofta för att jag ordnar dem. Så har det varit sedan jag var liten (läs: otaliga grupparbeten under alla år i skola).
Saker och ting ordnar sig ofta för att jag ordnar dem
Varför blir det så? Antagligen för att det är så himla bekvämt när någon annan (ofta en kvinna) axlar rollen som arbetsledare.
Ibland högst frivilligt, men i längden med en påtvingad förväntan av både omgivning och sig själv.
En annan orsak till att många mår dåligt är att min och nästkommande generationers framtid präglas av osäkerhet. Arbetsmarknaden är tuff och kortsiktig, miljöförstöringen flåsar oss i nacken. Känner du hur pulsen ökar?
En tredje orsak är garanterat vår ätstörda värld som matar oss med kompensationstänk. Visst, njut av bullen nu men kom ihåg att träna sen.
Till det här kan vi dessutom addera alla förväntningar på vad som borde hända mellan 20 och 30.
Studier, socialt nätverkande, bo utomlands, träffa en partner, BSP-spara, ta examen, köpa hus, göra kometkarriär och bilda familj.
Sedan sitter vi där med andan i halsen, förundrade över varför depressionsdiagnoserna bland 15 till 34-åringar i Finland stigit från drygt 2000 till över 14000 sedan mitten av 90-talet.
Vi orkar inte. Vi dukar under av att vara så jävla duktiga. Och även om höga ambitioner och duktighet i sig är en bra sak får det en bitter eftersmak när så många blir sjuka av kraven.
Vi dukar under av att vara så jävla duktiga
Deadlinen för Så jävla duktig närmar sig och majkvällen övergår i slumrande, ljusblå försommarnatt. Men hjärnan vilar inte. Serien är ett hjärteprojekt för mig, antagligen det viktigaste jag gjort på jobbet.
Sällan har jag mött så modiga kvinnor som de fem deltagarna i serien. Jag vill göra dem rättvisa genom att förvalta materialet de gett mig på bästa sätt.
Min chef har liknat projektet vid den norska jättesuccén Skam. Där ligger ribban. Hade inte han lagt den där hade jag garanterat gjort det själv.
För jag ställer, liksom kvinnorna i serien, ofta orimliga krav på mig själv. Och jag är inte ensam om det. Därför är det viktigt att vi inte tror att det här är något vi pratar om en gång och så är problemet löst.
Tillsammans måste vi försöka förändra bilden av att kvinnor konstant ska vara smarta, smala, snygga och sociala.
Ett viktigt steg på den vägen är att personer som Rebecka, Vendela, Emma, Olivia och Rosanna vågar stiga fram och berätta om sina erfarenheter.
Det är kvinnor som ni som öppnar ögonen på dem som ännu inte förstått vidden av problemet och skänker tröst åt dem som är sorgligt medvetna om vad perfektionshetsen kan ha för pris.