Med romanen Körsbär i snön blåser Sanna Tahvanainen liv i Sylvia Plath

I augusti utkommer författaren Sanna Tahvanainens sista bok i trilogin om historiska kvinnor. Men den här gången skriver hon om en författarkollega som under årens lopp bjudit in sig själv och krävt hennes uppmärksamhet.

Sanna Tahvanainen har bjudit in mig till sin lägenhet i Helsingfors.

Hon står och lagar kaffe åt oss i sitt vackra kök, ur högtalarna strömmar Abbey Lincolns djupa röst, som Tahvanainen säger att hon just nu spelar på repeat, och vi talar om syskonen Brontë.

Tahvanainen plockar fram flera biografier om syskonen Brontë och säger att hon känner ett behov av att eventuellt skriva om dem i framtiden.

Men nästa bok kommer inte att handla om dem och det är inte heller därför jag är här.

Vi ska tala om två andra författare. Om Sanna och Sylvia.

Första gången Tahvanainen skriver om en kollega

Körsbär i snön handlar om författaren och poeten Sylvia Plath (1932-1963). Det är första gången, berättar Tahvanainen, som hon skriver om en kollega och en aspirerande författare.

Körsbär i snön utspelar sig under perioden innan Plath blev publicerad och känd. Den utspelar sig under fyra intensivt heta veckor i New York 1953.

Sylvia Plath är en av de tjugo lyckligt lottade kvinnorna som har fått praktikplats på modetidningen Mademoiselle i New York.

De andra flickorna ser månaden på redaktionen som en vilopaus innan giftermål och familjebildning.

Plath ser ner på flickorna som tänker så och ser månaden i hjärta av Manhattan som en chans att knyta kontakter med författare och förlag, säger Tahvanainen.

– Hon är en riktig streber. Hon är hungrig på liv, män och möjligheter.

Det är de tvära kasten - hennes enorma glädje och hennes enorma förtvivlan - som fascinerar mig.

Sanna Tahvanainen

Det här är den avslutande delen i Tahvanainens trilogi om historiska kvinnor. Före Plath har hon skrivit om Drottning Victoria i Bär den som en krona (2013) och om Coco Chanel i Den lilla svarta (2016).

Men Tahvanainen säger att Plath har bjudit in sig själv under åren med Victoria och Chanel.

– Överallt såg jag Sylvia. Sökte jag efter material i Paris så hittade jag böcker om Sylvia Plath. Hade jag en ledig kväll så var det en föreläsning om Sylvia Plath på Arbis. Råkade jag befinna mig i New York så hör jag att det finns en Sylvia Plath-utställning.

Det är Sylvia Plaths favoritläppstift Cherries in the Snow av märket Revlon som fått ge namn åt romanen. Läppstiften lanserades redan 1953.

Tahvanainen plockar fram läppstiftet, som hon lyckades hitta under en av sina resor till New York. Hon säger att hon känner sig närmare Sylvia när hon har det på sig.

“Det finns mycket av mig i Sylvia och mycket av Sylvia i mig.”

Det är nästan svårt att göra en gräns mellan Sylvia och Sanna när man läser Körsbär i snön. Jag undrar hur det känns att smälta in i Sylvia för att kunna skriva utifrån henne.

– Det har varit en helt fantastisk process. Det finns mycket av mig i Sylvia och mycket av Sylvia i mig. Men jag finns också i de andra romankaraktärerna. Kosmetikalegenden Helena Rubinstein flimrar förbi i boken och hon har fått mina svandunstofflor och min figur. Jag finns också i flickan som får ont i knäet på natten och i den trotsiga blondinen som vägrar bära strumpor.

Tahvanainen säger att hon har försökt göra Sylvia rättvisa genom att lusläsa brev och dagboksanteckningar från den här tiden och genom det bygga ett språk som liknar Sylvias.

– Dialogen är förstås uppdiktad, det är omöjligt att veta vad som sades i juni 1953, men jag har försökt komma så nära som möjligt. Ibland har jag inte kunnat motstå att strö in några direkta citat av Sylvia Plath som "jag är jag är jag är" som ju kommer från hennes roman Glaskupan (1963).

Det är en konstig känsla att röra sig ensam på morgonnatten i New York. Jag känner mig som ett lodjur. Gatorna är nästan helt och hållet mina. Utan alla bilar är det lättare att få översikt, se stadens konturer.

Körsbär i snön

Frihet att ta åt sig är ett av romanens bärande teman

Liksom Plath, som var från den lilla staden Wellesley norr om Boston, är Tahvanainen från ett mindre samhälle. När Tahvanainen var ung drömde hon om Paris, London och New York. Så hon förstår Plaths längtan.

Mademoiselle-flickorna bor på något som kallas Dockhuset i New York, dit män inte får komma längre in än till foajén.

– Dockhuset heter egentligen Barbizon-hotel, men det kallas Dockhuset för det är ett kvinnohotell. Jag har själv stått utanför det. Det är en monumental byggnad i djuprosa. Idag är det inte ett kvinnohotell. Men på den tiden var en våning för Eileen Fords fotomodeller och mannekängerna, en våning var för sekreterarna (dom var lite tråkigare) och på en våning bodde Mademoiselle-flickorna.

Men allt som skimrar behöver inte vara vackert på insidan.

– Man kan också se Dockhuset som en vacker bur, som ett stort fängelse för flickor. Det var fruktansvärda koder som gällde gällande sexualitet och moral på 50-talet. Det var dubbelmoralens tid. Män fick ta åt sig, medan kvinnor inte fick. Det var något som Sylvia Plath starkt ifrågasatte och det är ett av bokens kanske mest bärande teman. Vem får ta åt sig vadå? Och vad händer om man tar åt sig sånt som är tabubelagt?

“I alla andra dagar i sitt liv levde hon”

Tahvanainen säger att det har tagit ungefär tre år att skriva romanen.

Hon liknar sig själv vid en nervös travhäst innan hon ska påbörja skrivandet av en roman och att hon har ett stort behov att resa bort när hon väl ska börja skriva.

Tahvanainen har vid ett tillfälle i romanen lånat Plaths ord: “jag älskar kaos, men föredrar ordning”. Jag undrar om det stämmer in på Tahvanainens skrivande.

– Jo, det stämmer faktiskt. Jag har ett sådant kaos inuti mig. Varje bok som är oskriven är som ett kaos. För att på något sätt göra det möjligt för mig att skriva behöver jag ordning. Till exempel kan jag inte sitta i ett kaotiskt rum och skriva.

Plaths favoritord var ändå vital.

Sanna Tahvanainen

Körsbär i snön utspelar sig under en lycklig tid i Sylvia Plaths liv. Men det finns ändå spår av hennes ångest, Panikfågeln som hon själv kallar den. Tahvanainen säger att hon kan förstå sig på Sylvias Panikfågel.

– Hon var allt att döma bipolär. Hon hade mycket mörker och mycket ljus inuti sig. Jag är också bipolär som hon. På den punkten liknar vår psykiska konstitution varandras. Jag kan förstå mig på hennes mörker och hennes Panikfågel. Det är de tvära kasten - hennes enorma glädje och hennes enorma förtvivlan - som fascinerar mig. Och hennes dödslängtan som finns där latent hela tiden.

Tio år efter Sylvia Plaths sommar i New York tog hon sitt eget liv. Men Tahvanainen är förvånad över folks besatthet av hennes död. Tahvanainen säger att Plaths favoritord ändå var vital.

– I den här romanen ville jag fånga henne när hon lever. Jag tog åt mig som uppgift att skriva Sylvia Plath levande. Jag är förvånad att hon är så himla död. Hon dog en enda gång och alla andra dagar i sitt liv levde hon. Jag tycker man är fixerad vid detaljerna hur hon tog sitt liv och så glömmer man bort hur hennes liv såg ut. Hur hon såg ut när hon var som mest levande - så ville jag fånga henne under en oerhört het sommarmånad i juni 1953. När hon får pröva sina vingar i storstaden. Det går inte alltid som hon har tänkt sig, men hon får möjligheten att flyga högt.