”Det ilade i kroppen och jag kände nästan ett hat” - under många år har Mela Nyholm kämpat med sin avundsjuka på dem som har barn

Att få sitt nyfödda barn i sina armar, att höra det jollra, att uppleva de spontana leendena, de första stegen… Upplevelser som de här är för många en fantastisk men också rätt självklar del av livet.

Mikaela, kallad Mela, Nyholm (född 1977) har sett sig själv som mamma redan mycket tidigt. Massvis med gånger har hon för sitt inre målat fram sin blivande familj, en familj fylld av värme och med ett liv innehållande vardagliga saker som uppväxt, utveckling och också med jobbiga dagar, men framförallt med mycket gemenskap och jättemycket kärlek.

- Och jag såg på något sätt framför mig en sådan där liten, bullabakande mamma. För den sidan finns i mig fast jag också har hemskt många andra inte så trevliga sidor, säger Mela med ett småleende.

Sitt första riktigt starka minne om längtan efter ett eget barn har Mela Nyholm från när hon var lite på tjugo år. Hon fick veta att en av hennes studiekamrater var gravid.

- Och den känsla som kom över mig då var alldeles odräglig. Jag förstod inte vad som hände mig, jag började storgråta och jag kände nästan ett hat, berättar Mela.

Det hon övermannades av var avundsjuka, en känsla som sedan blev hennes följeslagare under många år framöver. Ett fruktansvärt ord och ett fruktansvärt fenomen, suckar Mela.

Åtta provrörsbefruktningar

Själv sökte Mela länge sin plats i parrelationer men visste inte riktigt hur och med vem hon skulle leva. När hon nått över 35 års strecket förde hon en etisk diskussion med sig själv och fattade som ensamstående 2013 beslutet att uppsöka en fertilitetsklinik.

Efter ett bakslag i form av en stor tumör på äggstockarna, lyckligtvis en godartad sådan, kunde försöken med provrörsbefruktning komma igång. Mela skrattar till och utbrister:

- Och det är ett hormonhelvete kan man säga! Massvis med olika typer av hormoner i tablettform, i sprutor, i känslosvängningar.

Mela konstaterar att hon inte var en trevlig människa under de här perioderna. Hon var argsint och jättestarkt bitter och martyrisk, vilket hon också kände en väldig skam över.

Hur mycket det berodde på hormonerna och hur mycket på att behandlingarna inte ville lyckas, kan hon inte säga. Smärtan första gången äggen sögs ut beskriver hon som olidlig och på grund av hennes kliniska historia med tumören blev hon sedan nedsövd alla de övriga gångerna.

Drömmen om att få se sitt eget barn växa upp grusades

Efter den åttonde behandlingen kände Mela att hon inte kunde utsätta sig för mera. Nu kom tomheten och sorgen paradoxalt tillsammans med lättnaden, eftersom hon inte längre behövde vara rädd för att bli barnlös, för nu hade det värsta ju hänt!

Men samtidigt blev allt på något sätt helt tyst, berättar Mela.

Och sorgen och känslorna av avundsjuka är känslor som hon tänker sig att hon får tampas med så länge hon lever. Hon berättar att hon nog har varit mycket avundsjuk och mycket bitter och till exempel låtit bli att gå på barnkalas, något som hade varit viktigt för hennes vänner.

- Deras barn fyller år och jag kan inte komma för jag klarar inte av det…Så att…när sorgen är som svartast är den ful, ondgör sig Mela.

När Mela frågade sin syster hur hon upplevt hennes process, var bland de första sakerna hon tog på tal Melas avundsjuka. Den har gjort det svårt att säga någonting alls för allt blir bara fel, svarade systern.

Melas första reaktion var att hon inte skulle kunna återge sin systers ord högt, så mycket skämdes hon över sina egna känslor. Men sedan började hon tänka att det är en process som hon får vänja sig vid eftersom:

- Jo, jag har fula känslor som avundsjuka och bitterhet… och det är en del av att jag älskar så mycket… jag älskar det barn som aldrig fick födas, säger Mela.

Arbete som stöd

I dag arbetar Mela bland annat på ett barnhem. Hon känner att det ger henne en möjlighet att bearbeta sina känslor.

Ibland i bilen på väg hem från arbetet låter hon all sin frustration komma ut över alla dem som fått barn, men som negligerar dem. Då fylls hon av en ilska och bitterhet över orättvisan varför de, men inte hon fått barn, hon som på riktigt så jättegärna vill det.

- Jag blir som en liten flicka som står och skriker uppåt, till himlen… varför, varför så här?

Samtidigt konstaterar Mela att det är bra att alla de här känslorna kommer ut, att hon kan låta dem komma. För det hon har lärt sig under den här processen är att hennes väg är att vara öppen och ärlig, säger hon.

En annan sak är sedan det att man inte får agera ut ilska så man spottar och fräser, fast man ibland skulle ha lust, suckar hon. Men efter att hon börjat tillåta sig alla sina känslor befriar det henne samtidigt varje gång det händer.

Och hon upplever att hon nuförtiden lever mycket mera här och nu. Det har öppnat nya dörrar, exempelvis gett henne kraft att gå in i en ny relation.

- Jag är befriad från den där tyngden att allt hela tiden kretsar kring de här sakerna, så nu ser jag ju min omgivning på ett helt annat sätt och jag har ett helt annat mod att möta en annan individ, allt snurrar inte mera kring min egen navel, skrattar Mela.

Och hur är det i dag med den där tystnaden? frågar jag. Den finns kvar, svarar hon. En tystnad som hon fortsätter att försöka sätta ord på.

- Men det jag på riktigt känner, det är ordlöst... säger Mela, Mikaela Nyholm.

Avundsjuk på dem som har barn

44:55