”Man kan inte simma här, man trasslar in sig i allt gräs” - stugägare i Dragsviken i Ekenäs olyckliga över vikens tillstånd och kräver åtgärder
Motorbåten stannar plötsligt till. ”Nej, nu måste jag backa igen. Propellern är full av växter”, säger Gun-Britt Henriksson och skakar harmset på huvudet.
Henriksson rattar båten vant. Hon har kört den korta sträckan mellan Estholmen på fastlandet i Ekenäs till Lillholmen i den grunda Dragsviken otaliga gånger.
Hennes föräldrar köpte stället år 1951. Själv är hon född år 1956 och bodde året runt på holmen sina första år.
- Då hade vi tre eller fyra kor. Vi hade en häst, grisar och några hönor.
När hon började skolan flyttade familjen från holmen, men platsen har fortsatt vara ett sommarparadis.
- Sedan var vi alltid här från sista maj till första september.
För Gun-Britt Henriksson är platsen fortfarande mycket viktig och ligger väldigt nära hjärtat.
Huset och gården är välskött med värme och omsorg.
Men synen från bryggan ut mot havet är ingen idyll längre för Henriksson.
Vattenväxterna bildar en tät matta så långt ögat når. Växterna lockar inte till simning och det är en utmaning att komma fram med båten.
- Det har aldrig varit så illa som i år. Man kan inte ens simma här. Man trasslar in sig i allt gräs som finns här, säger Henriksson.
Det är inte bara precis utanför Henrikssons strand det är problem. På flera ställen på den korta båtfärden på ett par minuter finns täta mattor av vattenväxtlighet.
Gun-Britt Henrikssons dotter Anna Lindqvist säger att hon och hennes bror, som båda är i 30-årsåldern, är verkligt oroliga för framtiden. Hon undrar om de alls kommer kunna besöka holmen.
- Nu tycker vi det börjar komma till en gräns. Om tio eller femton år så tror jag inte man kommer hit längre med båt. Hur gör man då? Här är ju ingen bilväg fram.
Lindqvist säger också att fastigheterna förlorar sitt värde och inte kan säljas.
Läget har försämrats snabbt. För några år sedan kunde de bland annat åka vattenskidor, men det är nu omöjligt.
- Det var kanske för femton år sedan man började märka förändringar med all världens gräs och sådant. Men inte som nu förstås. Så har det aldrig varit här. Aldrig, säger Henriksson med eftertryck.
Lindqvist och Henriksson säger att de vill har svar på varför viken mår så här och vad som kunde göras.
- Att vi ens skulle få veta varför det är så här. Men nog behövs det ju en åtgärd. Men det måste ju experterna veta.
Inte ensamma med sin oro
Lillholmen och Storholmen ligger bredvid varandra i Dragsviken. På de två öarna finns sammanlagt ett tjugotal stugor, bedömer Anna Lindqvist och Gun-Britt Henriksson.
På Storholmen tillbringar Helsingforsborna Eva Moore och Juha Salminen nu sin första sommar i sin nyköpta stuga.
- Vi flyttade hit i början av juli. Vi blev stormförtjusta i naturen med vackra eklundar och vi tycker väldigt mycket om hela området, säger Moore.
Men, det finns ett stort minus, och det är den rikliga vattenväxtligheten, säger Moore.
- Vi är rädda för att viken växer igen och att vi inte kan nå vår holme eller att man inte kan simma här. Vi har just lämnat in en ansökan om att få muddra här.
Juha Salminen berättar att de inte märkte något när de besökte holmen ett par gånger med båt innan de köpte stället.
- Växtligheten har ökat under sommaren, säger han.
Eva Moore berättar att de också har klippt vassen vid stranden.
- Vi tänker det är hemskt att man måste investera tusentals euro för att man ska kunna få simma. Vattnet luktar illa och är lerigt. Något måste göras.
Hon berättar att hon har doppat sig en gång under sommaren, men det var obehagligt då den rika växtligheten slingrade sig kring hennes fötter.
- Inte ens när det var 30 grader varmt simmade jag, då var vattnet som äckligast, säger hon.
Komplexa frågor
Några entydiga eller direkta svar på varför situationen är som den är kan miljöinspektörerna vid Raseborgs stads miljöbyrå inte ge.
- Dragsviksfjärden är en grund och näringsrik havsvik som ungefär alla våra havsvikar här i Raseborg. Den här viken avviker inte speciellt från andra motsvarande vikar här, säger miljöinspektör Aapo Ahola.
Han säger att Dragsviken inte är den vik i Raseborg som mår sämst, men samma fenomen finns på många olika håll.
- När det är grunt och näringsrikt växer nog strand- och vattenväxter ganska bra.
Ahola tar del av fotografier på växterna i vattnet och säger att det handlar om mycket vanliga och allmänna vattenväxtarter.
- Det är slinga, antingen knoppslinga (Myriophyllum sibiricum) eller axslinga (Myriophyllum spicatum). För att skilja på de två behöver man oftast ett exemplar för det. De två arterna är ganska lika. De kan också växa i helt blandat bestånd så det kan finnas av båda arterna, säger han.
På bilderna ser han också tecken på andra vattenväxter, men de dominerande växterna hör alltså till släktet Myriophyllum.
Aapo Ahola säger att vattenväxterna också gör nytta.
- När det finns fria näringsämnen i vattnet växer det alltid någonting där. Stora vattenväxter som växer helt under vattnet är ändå ett bättre alternativ än blågröna alger eller trådalger.
De stora vattenväxterna binder näringsämnen. Dessutom håller de bottensedimentet på plats så det inte virvlar omkring så mycket.
- Vattnet är vanligtvis klarare om det växer sådana här stora vattenväxter. Dessutom är de en viktig livsmiljö för smådjur som lever i den här djungeln. De äts i sin tur av sjöfåglar. Ekologiskt sett är det inte ett problem.
Bra badvatten
Miljöinspektör Maria Eriksson, också hon vid Raseborgs stad, konstaterar att vattenkvaliteten vid de badstränder som finns i området är god.
- Vid Knipnäs och Langansböle badstränder har det vad jag vet aldrig varit massförekomster av blågröna alger. När det har varit ärtsoppa ute i skärgården har man alltid kunnat bada här. Det är ju ett gott tecken.
Att läget med ökad vattenväxtlighet nu är värre än tidigare betvivlar Aapo Ahola inte.
Ahola lyfter fram att vattendrag påverkas av många olika faktorer.
Dels handlar det om sådant som händer under en längre period, alltså årtionden.
Till de processerna hör landhöjningen som i området är betydande. På 100 år har landhöjningen varit 40 centimeter. Det betyder att den grunda viken bara blir grundare.
Det gör bland annat att vassbestånden växer och frodas eftersom vassen börjar växa från ett djup på ungefär 1,70 meter.
Också andra vattenväxter trivs i grunda vattendrag.
- Djupet i viken är just nu sådant att det sker sådana här snabba förändringar i naturlig takt.
Till de längre processerna hör också den övergödning vi människor har utsatt Östersjön för.
Utöver långtidseffekterna kan också växtbestånden variera mycket från år till år, säger Aapo Ahola.
Och på den punkten kan invånarna i Dragsviken eventuellt få goda nyheter.
- När den här värsta massförekomsten är över kan läget också lugna sig för en längre tid igen. Det är svårt att förutspå med stor säkerhet, men det brukar vara så.
Det kan hända att vädret sommaren och året innan har större betydelse för växtligheten än den pågående sommaren, berättar Ahola.
- Ofta måste man med växter se tillbaka på en längre tidsperiod.
Avlägsna vattenväxterna
Anna Lindqvist och hennes mamma Gun-Britt Henriksson berättar att de i våras kring påsken krattade upp stora mängder av växtligheten från vattnet.
Växterna fördes upp långt på land och komposterades där.
- Vi förde det mellan 400 och 500 meter bort från stranden, säger Henriksson.
De bedömer att de nästa vår står inför samma sak, men då är mängderna betydligt större.
- Om det här kommer in här i vår vik, så inte klarar man av det utan maskiner, säger Lindqvist.
Att städa upp viken maskinellt är en åtgärd som kunde hjälpa, menar Anna Lindqvist och Gun-Britt Henriksson, men det räcker inte med en gång.
- Man borde göra det flera år efter varandra.
Miljöinspektör Aapo Ahola ger dem rätt. Det kan hjälpa att avlägsna växter.
- Det är helt ok praxis bara man gör det måttligt.
Gör man arbetet maskinellt måste man lämna in en anmälan till närings-, trafik- och miljöcentralen. Ansökan kan göras via nätet.
Miljöinspektör Maria Eriksson vid Raseborgs stad säger att myndigheterna tillåter en hel del muddring.
Med en anmälan senast 30 dagar före får man vintertid muddra upp till 500 kubikmeter. I vissa områden kan det finnas specialbestämmelser.
Men muddring är ofta en mycket kortvarig lösning som kan förvärra situationen, säger hon.
- Att muddra hjälper absolut inte vattnet. Det blir inte bättre vattenkvalitet. Tvärtom.
Eriksson säger att man kanske kan åka båt eller simma på just den platsen man muddrar på, men muddring i sig bidrar till övergödningen.
- Näringsämnen som har lagrats i bottensedimentet i årtionden kommer i omlopp. I vissa grunda havsvikar kan det bli riktigt illa när många stugägare muddrar.
Invånarna har sina misstankar
Stuginvånarna i området är inte helt övertygade om att det verkligen bara rör sig om naturliga processer.
Eva Moore anser att allt tyder på att det rinner ut näringsämnen i vattnet någonstans och att det är något som man måste åtgärda.
- Vi har funderat på att kontakta närings-, trafik- och miljöcentralen eller staden i ärendet. Vi undrar också om kommunen har skött sina förpliktelser då man har låtit vattnet bli i det här skicket.
Moore anser också att det inte är någon förklaring att säga att vattenkvaliteten är dålig också på annat håll.
- Om invånarna är oroliga måste man ta ärendet på allvar. Jag anser att det borde göras någon form av kartläggning av området och problemen.
Eva Moore konstaterar att det finns skyddad natur i området.
Hon säger sig vara för naturskydd, men önskar att skyddet inte ska hindra att man tar hand om viken så att också människan kan vistas där.
Anna Lindqvist och hennes mamma Gun-Britt Henriksson lyfter fram en rad frågor kring vattenkvaliteten.
En oro som finns är vilken inverkan Baggöbron har på vattenkvaliteten. Bron snör av viken, som sträcker sig ända till Langansböle.
Henriksson minns tiden före Baggöbron, som byggdes år 1963. Då var vattnet klart.
Anna Lindqvist säger att bron kan ha en inverkan.
- Är det så att det borde öppnas upp mera vid Baggöbron? Hålet där är ju så litet. Är det så att vattnet står för stilla inne i viken, frågar Lindqvist.
Miljöinspektören och enhetschefen Maria Eriksson vid Raseborgs stad säger att en brobank nog effektivt snör av vattenutbyte. De bidrar till att inre vikar växer igen.
- Men Baggöbron har ju funnits väldigt länge så det är ingenting som nu nyligen har kommit till. Men nog har den en inverkan i kombination med landhöjning och klimatförändring med varmare somrar.
Just klimatförändringen är sådant som kan rubba och ändra på ekosystem på ett sätt som vi inte nu känner till, säger Eriksson.
Hon konstaterar också att det finns punkter och tröskelvärden som är sådana att när vi överskrider dem så finns det ingen återvändo.
- Vi kommer aldrig att ha det som vi hade det på 50-talet.
Eriksson konstaterar att vi nu lider för den okunskap mänskligheten hade för till exempel 50 år sedan.
- I dag vet vi för lite jämfört med vad vi borde veta för att kunna göra de rätta åtgärderna för framtiden.
Gun-Britt Henriksson minns också ett större avloppsvattenläckage på 1980-talet från Ekåsen och garnisonen i Dragsvik. De två områdena ligger alldeles invid Dragsviken.
Anna Lindqvist undrar om de läckorna kan ha inverkan på vattenkvaliteten ännu i dag.
- Ingen aning, men kanske det är så att många små bäckar har blivit en stor å. Också golfbanan ligger här vid viken och deras markområde kommer mot havet. Hjälper det till?
Hon funderar på om golfbanorna gödslas och om det därifrån kan rinna ut i viken.
Johan Törnqvist, styrelseordförande för golfbolaget Eke Golf, försäkrar att golfbanan inte göder havsviken.
- Gällande Eke Golf kan jag nog meddela att det inte finns något som mynnar ut i Dragsviken ifrån golfbanan, området är helt och hållet slutet.
Anna Lindqvist frågar också om Raseborgs stads reningsverk vid Skeppsholmen vara en bov i dramat?
Reningsverket ligger alldeles utanför Baggöbron.
Lindqvist berättar att hennes pappa flera gånger har kört förbi området och sett brunt vatten strömma in mot viken.
- Vad är det? Är det något som ska komma ut? Vad är det för halter i det? Är det riktigt i skick allting?
Men vid Raseborg stads vattenverk förnekar både direktören Tom Törnroos och reningsverksskötaren Jörn Granroth att det skulle komma ut brunt vatten från reningsverket eller att det skulle förekomma problem med reningen.
Reningseffekten för fosfor ligger på mellan 97 och 98 procent på somrarna, säger Törnroos. För kvävets del ligger reningsprocenten på mellan 80 och 90 procent, uppger han.
Ett veckoslut i början av juli uppstod en störning i reningsverket, men något orent vatten rann inte ut i havet, försäkrar Granroth.
- Det hände den 6 och 7 juli. Den 9 juli togs prover och de visade att kvävereningen var på 74 procent då vårt tillstånd säger att det ska vara minst 75 procent. Vanligtvis ligger det på 80 procent, säger han.
Både Tom Törnroos och Jörn Granroth understryker att det är viktigt att allmänheten tar kontakt genast om de upptäcker något som tyder på störningar.
- Meddela jouren genast, understryker Törnroos.
Också på miljöbyrån i Raseborg vill tjänstemännen understryka att man ska ha låg tröskel för att ta kontakt.
- Gärna meddela om man upptäcker något som kan vara ett problem så reder vi ut det. Vi är glada för att folk tar kontakt med oss och ställer frågor, säger Maria Eriksson.
Hon påminner också om att invånarna själva kan påverka vattenkvaliteten på lång sikt genom att sköta om sina avlopp.
Senast den sista oktober ska avloppssystemen enligt lagen vara i skick.
Hon förvånas ändå över att attityden bland allmänheten är väldigt negativ mot avloppsvattenlagen.
- Vi får många samtal om avloppsvatten och många skulle inte vilja göra någonting. Jag är faktiskt lite förvånad över det. De skäller på myndigheterna och funderar bara på hur de ska slippa undan i stället för att vilja satsa på det här.
Anna Lindqvist och Gun-Britt Henriksson är ändå skeptiska till att det skulle hjälpa just i Dragsviken. De menar att invånarna i området nog sköter om sina avlopp och att det handlar om små utsläpp.
- Jag säger nog som grannarna just sa. Det är inte det som är problemet här. Det är nog något större som ligger bakom det här, säger Lindqvist.
Kan havsmanualen ge svar?
Miljöinspektörerna Maria Eriksson och Aapo Ahola kommenterar inte direkt en enda av de teorier om vad som kan ha orsakat massförekomsten av vattenväxter i år.
Ahola återkommer till det han konstaterade tidigare - det är många faktorer som spelar in.
Han hänvisar till undersökningar som Finlands miljöcentral har gjort i liknande vikar, visserligen inte i havsmiljö utan i insjöar och träsk.
I undersökningarna har man försökt förstå varför vissa vikar just här och nu växer igen eller frodas. Men något entydigt svar har man inte fått.
- Det verkar inte vara någon enskild lätt förklaring utan det är olika faktorer som samtidigt spelar in. Övergödningen verkar inte ensamt förklara fenomenet. Om mängden näringsämnen plötsligt ökar är det främst blågröna alger och trådalger som gynnas och är snabbare på att utnyttja näringsämnena, säger han.
Miljöinspektör Maria Eriksson lyfter fram projekten som kallas för Havsmanualen ett och två.
Den första delen är redan klar och nu pågår den andra delen av projektet.
Det är fråga om en kartläggning av vattenområdena i Hangö och Raseborg.
I år tar man kontinuerligt många vattenprover också i Dragsviken.
- Man vill se var det finns eventuella problem och vad till exempel Raseborgs stad skulle kunna vara med och fundera på att göra, säger Eriksson.
- I dagens läge vet vi inte vad som borde göras. Vi måste få veta mera.
Maria Eriksson säger att Raseborgs å-projektet är ett sådant där staden har sett att det finns ett behov av insatser för att förbättra miljön.
Målet är att med konkreta åtgärder minska på belastningen i ån. Staden har beviljats pengar från Miljöministeriet för projektet.
I framtiden kan Dragsviken kanske vara ett sådant projekt om det visar sig finnas behov av extra åtgärder, säger Eriksson.