Bokrecension: En intim biografi om Ellen Thesleffs kamp på ett mansdominerat konstfält
“Jag har fått lära känna en ironisk, humoristisk och självtillräcklig kvinna, vars livsenergi strålar ut och hettar, trots det tidsavstånd som skiljer oss åt”, skriver Hanna- Reetta Schreck.
Schreck skriver att det finns en melankoli i arbetet med en biografi - en sorg över onåbarheten. Men hon har ändå lyckats komma nära Ellen, kanske så nära man kan.
Som konstnär var hon envis, och hon var djärv och rebellisk i sitt uttryck
Jag målar som en gud.
Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) ger ut Hanna-Reetta Schrecks biografi Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst i svensk översättning av Camilla Frostell.
Hanna-Reetta Schreck (f.1976) är konst- och kulturhistoriker från Helsingfors. Hon skriver som bäst på en doktorsavhandling om Thesleffs konst.
Schreck är också kurator för utställningen Ellen Thesleff - Jag målar som en gud som ställs ut på HAM (Helsingfors konstmuseum) fram till 26 januari 2020.
Lite har skrivits om Thesleff före denna biografi
Schreck har spenderat mycket tid med Ellen Thesleff (1869-1954) via hennes brev, dagböcker, konstverk och egentagna fotografier.
Mycket av Thesleffs korrespondens finns bevarad. Tusentals brev som hon skrivit och fått finns arkiverade.
Jag struntar i vad ni säger, jag lever som jag vill, jag har håret som jag vill och jag målar som jag vill
Jag målar som en gud
Schreck målar upp en bild av en konstnär med en stark tro på sig själv.
En konstnär som är optimistisk, trotsig, envis och djärv. Och en person med en stark relation till sin familj och speciellt till sina systrar Thyra och Gerda, som Thesleff levde nära hela sitt liv.
Lite har skrivits om Thesleff och hennes liv, trots att hon betraktas som en av de stora inom den finländska konsten.
Det är inget lätt arbete Schreck tagit på sig att sammanfatta ett liv som Thesleffs: konststudierna i Helsingfors, eskapismen i Casa Bianca i Murole, vistelser på Kontinenten och ett livslångt skapande.
“Jag är konstnär - voilà tout”
Thesleff levde i en tid av stora förändringar. Den offentliga debatten präglades av frågan om jämställdhet mellan könen. Kvinnorna i England hade börjat kräva en synligare och mer självständig plats i samhället.
Thesleff ville måla i egenskap av konstnär, inte i egenskap av kvinna. “För Ellen var konstnären en gud och ett skapande geni, ingen könsvarelse, utan snarare androgyn, sammansatt”, skriver Schreck.
Hon protesterade mot idealen och kraven genom att klippa håret kort och klä sig i mer manligt kodade kläder. Hon hittade likasinnade i sina målarkamrater Sigrid Granfelt (1868-1942) och Magnus Enckell (1870-1925).
Thesleff ville arbeta med andra motiv än de traditionellt kvinnliga. “Ellen framstod som orubblig, som om hon ville skaka av sig könsidentitetens fjättrar och bli fri från allt som förknippades med dem”, skriver Schreck.
En androgyn kvinna kunde närma sig det geniala, eftersom både genialitet och kvinnlighet omdefinierades under symbolismens decennium
Jag målar som en gud
Samma orubblighet syns i Thesleffs konst. Blicken i "Självporträtt" (1894-1895) är upprorisk, rak och naken. Inte ett spår av det blyga, försagda och anspråkslösa som den tidens kvinnor förväntades visa upp.
Samma självständiga och starka hållning finns i "Eko" (1891), som blev Thesleffs genombrott.
Schreck har lyckats komma nära Ellen, utan att ställa henne på en piedestal
Jag uppskattar att ha fått sjunka ner i Thesleff tid och liv.
I “målarsystrarnas” bohemiska tillvaro i Paris, ett konstfält i förändring, Thesleffs svunna Florens och hennes tankar om jämställdhet och ett autonomt konstnärskap.
Schreck har lyckats komma nära Ellen utan att ställa henne på en piedestal.
Schreck ställer intressanta frågor om Thesleffs position på den internationella konstscenen och att tiden kanske först nu är mogen för Ellen att erövra världen.
Den enda kritiken jag har är att Schreck tappar Ellen när hon låter sig svepas med av någon karismatisk person i Ellens närhet.
Som Gordon Craig, som Ellen hade en lång och av allt att döma ganska invecklad relation till. (Craig verkade nämligen mer tagen av Ellens syster Thyra.)
Schreck skriver för långt om Craig, som ärligt talat verkar ha varit en ganska störande fuckboy och mansplainer.
“Han lämnade Ellen åt hennes öde, som han hade gjort med alla de kvinnor som förälskat sig i honom”, skriver Schreck.
Om jag skulle vilja läsa om Craigs utomäktenskapliga barn och osofta break-ups skulle jag köpa en biografi om honom. Men det vill jag inte. Jag vill läsa om Ellen. Ellen Ellen Ellen.
Orginalet, Minä maalan kuin jumala. Ellen Thesleffin elämä jag taide, publicerades på finska av förlaget Teos 2017.