Extremmetal - ett försvarstal (om hur musik med ett så mörkt rykte hjälper mig må bättre)

Tänk att musik om Satan och inälvor kan göra så mycket gott åt ens psyke, slås Axel Brink av i denna kolumn. Lyssna också på veckans Fokus på nordisk extremmetal - har den blivit brutalare med åren?

Ibland är livet tyngre än det brukar. Utan att gå in på detaljer så har mitt liv varit just så under de senaste åren. Men jag vill inte fokusera på problemen, utan mer på vad som hjälpt mig. Det jag skriver om kan inte beskrivas som det enskilda som gjort allt bättre, men det har stillat tankarna då det behövts.

Riktigt, riktigt aggressiv jävla musik. Bestiala skrik, trumkomp som är så snabba så att de inte finns till för att hålla rytmen, utan mer för att höja energinivån till en musikalisk tolkning av ett slagsmål. Gitarrer med så mycket dist att rundgången är högre än riffen. Dödsmetall och grindcore - tack för att ni finns.

Dödsmetall är coolare än melodisk hårdrock om drakar och vargar, som främst verkar vara gjord av fantasybesatta virtuoser som önskade att de var Paganini

Hård musik behöver inte alltid motsvara ett hundrameterslopp. Det kan också vara som ett maraton i gyttja med valium i blodet. Trumkomp som är så släpiga att tempot tycks sjunka för varje slag, gitarrer som är nedstämda med typ en oktav, som färdas genom en maxad fuzzpedal och 600 watt av rörförstärkare. Doom och sludge, tack även till er.

Jag har trivts i de skrikigare ändorna av den tyngsta musik som trummor och stränginstrument kan åstadkomma ända sedan det svenska dödsmetallbandet Entombed hittade in i mitt liv då jag var 17. Det var något annat än det som andra hårdrockare hörde på.

Det var liksom coolare. Farligare utan att vara musik gjord av mördare och nazister, som somliga norska blackmetalband. Coolare än melodisk hårdrock om drakar och vargar, som främst verkar vara gjord av fantasybesatta virtuoser som önskade att de var Paganini.

Inte för att dödsmetall, grindcore och sludge kommer utan klichéer. Det finns massvis av dem! Visst är det ganska ostigt att skapa en musikstil som bygger på en estetik av Satan och inälvor. Inte är det heller fördelaktigt att skrika ut sina ilskor om samhället över en ljudmatta som låter som en motorsåg.

För sludgens och doomens del kan jag förstås fundera över hur häftig Electric Wizards EP “Legalize Drugs and Murder” nu egentligen är.

Mycket av den arga, extrema hårdrocken gjordes ursprungligen av tonåringar som ville provocera och se hur långt de kunde gå i sina tankar. Men utöver de somliga norska banden har få av dem någonsin handlat enligt musikens devis. Precis som det kittlar lite i magen av att se riktigt blodiga filmer fungerar skapandeglädjen kring extrem musik på samma sätt.

Nej, sådan här musik gillar jag för att jag kan hålla en hälsosam distans till den. Och när allt känns tungt, hårt och mörkt så vet jag att det finns musik som är ännu tyngre, hårdare och mörkare för mig att kontrastera mitt mående mot.

Och det hjälper eftersom den ger mig just den där distansen. En distans till mig själv, egentligen. För i de där stunderna då inget annat än blast beats hjälper kan jag finna mig i en svartklädd kliché av mig själv. Då slås jag av en insikt att det kanske är dags att ta ett stadigt tag om saker och gå vidare.

Lyssna på mitt Fokus på där jag tar reda på om den nordiska metalmusiken blivit brutalare med åren:

Fokus på extremmetal i Norden - har den blivit brutalare med åren?

Programmet är inte längre tillgängligt