Filmrecension: Good Boys – barnsligt roligt eller vansinnigt barnsligt?

Den har sextonårs åldersgräns, men handlar om tolvåringar. Nittio procent av skämten tar sats under naveln, de övriga tio handlar om droger. Hur är det möjligt att det funkar?!!

Det finns mängder av filmer som handlar om sammansvetsade killgäng som på brinken till tonårslivet upplever en sista sommar eller ett sista äventyr tillsammans.

Den typ av händelse som får en att blanda blod och svära varandra evig vänskap – no matter what.

Om du nu associerar till killarna i Stand by Me (1986) eller It (2017) eller Goonies (1985) så kan jag bara säga – glöm det!

Det som tolvåriga Max, Lucas och Thor är med om liknar inget du sett förut.

Alldagligt upplägg

När Max pappa åker på arbetsresa lyder hans sista hälsning till sonen: du rör INTE min drönare! Den är ett arbetsredskap – INTE en leksak.

I samma veva får Max (suveräna Jacob Tremblay från Room) veta att han är bjuden på fest till skolans coolaste kille – en fest dit även målet för alla hans drömmar är på väg.

Den ljuva Brixlee som är...tja, perfekt.

Hans kompisar Lucas (Keith L. Williams) och Thor (Brady Noon) är däremot varken perfekta eller bjudna – men de får hänga med på nåder. Trots att den ena är en musikalnörd och den andra en nörd i största allmänhet.

Eller som festfixaren säger: dom är liksom heeelt random tyyppäää(r).

Behöver det sägas att Max lånar pappas drönare?

Hur skulle han annars kunna spana på tonårsparet i grannhuset när de pussas? Hur skulle han annars få veta hur man bär sig åt?

Sedan spårar det ut

Det är svårt att beskriva det som sedan följer utan att ta udden av galenskapen. Men lite måste jag få avslöja.

Som att tonårstjejen Hannah (Molly Gordon) och hennes bästis Lily (Midori Francis) laddat upp med lite partydroger i en väska som Max och hans kompisar kommer över.

Eller att det hela småningom urartar i en katt och råtta-lek där allt är tillåtet. Som att använda alla vapen Thor hittar i sina föräldrars garderob.

Inklusive en mystisk läderhuva, handklovar och rosafärgade batonger av gummi.

Eller att öva pussar på livräddningsdockan. Den som är ovanligt stor och fyllig för att vara en livräddningsdocka.

Ser du kaoset framför dig? Fint – då kan du krydda det med många oneliners och en rejäl dos svordomar.

Mellan de oskuldsfulla och de fula tricken

Gene Strupnitskys debutregi Good Boys bygger på element som vanligen får mig att se rött - skämt som tar sats under bältet, skämt som luktar kiss och bajs.

Men det som får mig att genast vilja följa Max, Lucas och Thor är att de är så oerhört sympatiska, lillgamla och godhjärtade. Det är liksom inte deras fel att allt blir fel.

Komiken uppstår ofta i att de missförstår ord, innebörden i sexuella anspelningar eller att de helt enkelt inte förstår sitt eget bästa.

Det är Superbad i yngre tappning, American Pie utan äckelfaktor.

Och helt klart är att detta är barnens rike – filmens vuxna är genomgående patetiska. Hit hör musikläraren som förverkligar sina rockdrömmar genom att sätta upp vuxenmusikalen Rock of Ages.

Hit hör också föräldrarna som tror att de kan sälja sin skilsmässa genom att ge sken av att allt kommer att vara precis som förr. Fast lite annorlunda.

Eller alla de unga vuxna som super, trillar piller, röker på, förnedrar och förstör – eftersom det är sådant man förväntas göra när man studerar. Typ.

Okej, Good Boys är inget för dig som redan nu känner dig upprörd över upplägget. Någon djupare innebörd är svår att finna, men för mig är det ännu svårare att låtsas som om jag inte skrattade högt. Mer än en gång.