Lätta rim och tunga lekar i höstens barnböcker

Tre nya finlandssvenska barnböcker bjuder på smaskens och stadsbilder, fisar och odörer samt livets stora allvar mitt i leken. Tobias Larsson har bläddrat, läst och funderat.

Alla som jobbar på bibliotek vet att poesi är svårt att sälja in till den som inte redan låtit sig förtjusas.

Ofta möts man av förvåning och ett till synes starkt motstånd, inte minst av föräldrar som lärt sig att dikter är krävande och avancerade, kanske rentav lite pretentiösa.

“Varför måste mitt barn läsa en diktbok?” halvt fräste en irriterad förälder rakt i mitt ansikte efter att jag letat fram den bok som barnets lärare sagt skulle läsas.

Rassel Prassel Strössel - poesi om stunder i stan

Skönt då att det finns verk som tar initialmotståndet på allvar och som med varsamma babysteg hjälper till att bryta ned detsamma.

2015 kom Rassel Prassel Puss - poesi för nybörjare av Hanna Lundström och Maija Hurme och efter uppföljaren Rassel Prassel Promenad kommer nu duons tredje bok Rassel Prassel Strössel - poesi om stunder i stan.

Här vimlar fåglar över hela himlen och över torgen, här snurrar cyklarnas pedaler, här spelar gatumusikanter och överallt smyger sig poesin in.

Ibland letar den sig in som en del av illustrationerna och det som först ser ut som en vanlig meny på en vanlig pizzeria är minsann också det en liten dikt.

Hela tiden befinner man sig nära barnets perspektiv och syn på vad som händer i en stad. Ibland tar man sig dessutom friheten att göra sig lite lustig på de vuxnas bekostnad och det kan man väl verkligen kosta på sig.

Titelns strössel är verkligen på sin plats då dikterna snart letar sig in på stadens caféer, först via en oemotståndlig muffin och en härligt kringlande kanelbulle. Orden bakas in i bilderna på ett läckert sätt men snart kommer jag på mig själv med att undra vart staden tog vägen.

Efter nio dikter i rad som rör sig mellan köksregioner och kaffekalasande tror jag nästan att jag hamnat i boken “Rassel Prassel Hemkunskap” istället.

Det är en ytterst marginell anmärkning i kanten. Rassel Prassel Strössel tar läsaren i handen och bjuder på en händelserik vandring genom staden. En vandring som bjuder på åtskilligt att titta på såväl som rim som smakar sött i munnen.

Fisens liv

Gudarna ska veta att det verkligen inte finns för många diktböcker för barn. Det känns lite onödigt att behöva ställa två stycken mot varandra bara för att de råkar komma ut ungefär samtidigt, men faktum är att Fisens liv av Malin Klingenberg och Sanna Mander är snarlik Rassel Prassel Strössel till formen.

Även här erbjuds vi ett pärlband av små dikter med en gemensam röd tråd. Låt vara att tråden i det här fallet möjligen är mer brun än röd.

Fisens liv är en enda lång flatulensens fest där det pruttas och förorenas i tid och otid, sida upp och sida ned. Vem fiser? Hur fiser de? Hur ser en fis korta liv ut? Väldigt snabbt står det klart att ödets lotter falla tämligen olika även för dessa stinkande små moln av gas.

Sanna Manders bilder är slösande rika och fulla av kraftig färg. Här finns vitt skilda miljöer såväl som ett myllrande persongalleri.

De som oroar sig för att finländska barnböcker mest visar upp vita personer med nordiskt utseende får inget vatten alls på sin kvarn här. Kort sagt så fiser alla, oavsett härkomst eller bostadsort. Här fiser till och med astronauterna mitt ute i rymden.

Få saker skapar samma muntration hos en barnpublik som just lite pruttande och brakande, ingenting nytt under solen där. Min huvudsakliga invändning mot den här boken är både tråkig och väldigt vuxen, men jag undrar mellan varven om idén verkligen håller för en hel bok. Blir pruttandet möjligen något enahanda längs vägen?

Möjligen vinner Fisens liv på att plockas isär av sin läsare. På egen hand rymmer flera av verserna och uppslagen stor briljans och uppfinningsrikedom. Mina egna favoriter är kvinnan som pruttar i en fullsatt hiss samt det frodiga fisande paret på mogendans.

En bra och roande bok även om de enskilda delarna överglänser helheten. Här finns en inspirerande ordglädje och en god läxa för många barn: man kan skriva fina dikter om precis vad som helst. Och vem har sagt att en diktsamling måste läsas från pärm till pärm, från början till slut?

Vi är lajon

Den tredje boken som landat framför mig är den enda som inte är skriven på vers men det gör den inte mindre poetisk.

Vi är lajon av Jens Mattson och Jenny Lucander är en till en början färgsprakande och vibrerande historia om lillebror och storebror som är “lajon” på savannen. De ryter och vrålar och äter upp gaseller och annat, för det är sådant lajon gör.

Leken skänker spänning och färg åt tillvaron tills den dagen storebror får ont i magen och inte orkar jaga mer. Storebror måste åka till sjukhuset och kvar blir en snopen lillebror som får ryta alldeles själv och som verkligen inte orkar vara så snäll och skötsam som situationen kräver.

Här berättas känsligt och återhållsamt om en det stora och hemska och obegripliga som för alltid kommer att förändra allt för familjen, allt sett ur det minsta barnets perspektiv.

Här finns inga förnuftiga vuxna som berättar eller förklarar, här gäller det för barnet att förstå på egen hand. Och det lillebror förstår bäst av allt är att lajon aldrig överger sin flock.

Jenny Lucanders bilder för åtminstone mina tankar till Ilon Wiklands världar - här finns samma avsaknad av raka linjer och räta hörn. Hennes vardag i en lägenhet full av bekanta saker blir därför visserligen realistisk men samtidigt flytande och böljande. Som om den skulle kunna rasa ihop av minsta knuff. Så som den faktiskt gör i historien.

Vi är lajon är en sorglig berättelse i avsaknad av ett förlösande lyckligt slut. Ibland ordnar sig inget. Ibland kommer katastrofen mer i form av en suck än av en jordbävning.

Berättelsens sista uppslag är gripande sorgligt utan att bli sentimentalt och öppnar upp en hel värld av svåra frågor. Men det ger också möjligheten till viktiga diskussioner mellan grubblande barn och modiga, närvarande vuxna.

Tobias Larsson arbetar med barn- och ungdomsböcker på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors