Bokrecension: Segraren skimrar i många nyanser - Karin Erlandssons pärlfiskarböcker får strålande slut

Karin Erlandssons Segraren, den avslutande boken om ögonstenen, utmynnar inte i ett stort slag mellan onda och goda. Istället möter vi komplexa insikter om sorg, gemenskap och passion.

När den fjärde och sista boken om "Legenden om ögonstenen" inleds har mycket av det värsta redan hänt. De enarmade pärlfiskarna Miranda och Syrsas vän har dött i bergen, den onda Iberis är på fri fot och ögonstenen – pärlan som gör folk galna av längtan, som bland annat fått både Miranda och Syrsas föräldrar att lämna sina barn – ligger obevakad på havets botten.

Trots att Miranda i tidigare böcker själv varit lockad av pärlans kraft är hon nu fast besluten om att den måste förstöras. Där har vi alltså premissen, vars likhet med J.R.R. Tolkiens trilogi om härskarringen jag tidigare påtalat.

Ändå vill jag inte uppehålla mig för mycket vid den parallellen, för Erlandsson gör så mycket eget med sitt pärluniversum.

Segraren utmynnar inte i ett stort slag mellan onda och goda, utan i ett komplext och förlösande sorgearbete, utan att äventyrskänslan försvinner.

Regioner och rättegångar

För varje del i bokserien Pärlfiskaren 2017, Fågeltämjaren 2018, Bergsklättraren 2019) har vi som läsare introducerats till en ny del av Erlandssons sagorike, som består av fyra regioner runt ett hav.

Varje region har sina egna naturresurser – pärlor, skog, silver, åkermark – vilket präglar livet och sederna hos befolkningen.

De fasta punkterna för läsaren har varit jagberättaren Miranda och hennes följeslagare Syrsa, och Erlandsson har på ett elegant sätt visat hur de olika sätten att leva tillsammans i regionerna (i norr delar alla med sig, i öster köpslår man) har utmanat och villkorat karaktärernas handlingar och personligheter.

Det speglas också väldigt fint i Sami Saramäkis suggestiva omslag, där Miranda och Syrsa alltid bara syns som små figurer i den mycket större värld som formar dem.

I Segraren ägnas ändå inte lika mycket tid åt denna dynamik, folket i väst beskrivs helt enkelt som goda och omtänksamma på ett sätt som inte presenterar några hinder.

De jobbar hårt med sitt jordbruk, delar med sig utan åthävor, och litar på att nästa års skörd blir bättre om årets tryter. Något klimathot behöver läsaren inte konfronteras med här.

Utmaningen presenteras istället i form av att Miranda tillfångatas och ställs inför rätta hos drottningen. Hon utelämnas till ett rättssystem hon inte med säkerhet vet om hon kan lita på – trots att hon uppfostrats till att se på drottningen som god.

Precis som i besläktade litterära rättegångar, från Franz Kafka till Lewis Carroll, skildras maktlösheten och osäkerheten väldigt väl.

Snuvad på sammandrabbningar

Segraren drivs framåt genom rappa narrativa vändningar och det ena avslöjandet efter det andra, vilket gör det svårt att sluta läsa. Trådar knyts ihop, ofta på oväntade sätt, och som jag redan var inne på avgörs utgången inte genom en fysisk kraftmätning, utan snarare genom att insikt nås.

Till stora delar fungerar det otroligt bra, särskilt som insikten är långt ifrån banal. Det handlar om faran i att låta sin individuella längtan överskugga allt, istället för att kunna längta tillsammans med andra.

Det handlar också om att våga odla sina passioner, om det så är pärlfiskande eller päronmust – det är en återkommande iakttagelse jag gör genom Erlandssons bokserie: hur den är en hyllning till människor som tycker om det de gör. På så vis känns den inte alls särskilt fjärran från hennes andra nyutkomna bok Alla orden i mig som handlar om Erlandssons egen kärlek till och besatthet av skrivandet.

Det fungerar också bra eftersom slutet på inga sätt nås utan uppoffringar på vägen, och det är inte så att allting ordnar sig.

Tvärtom finns det hjärtskärande scener med föräldrar som slutat vara föräldrar, och syskon som slutat vara syskon, för att besattheten med ögonstenen kommit emellan.

Ändå finns det några punkter då jag känner mig något snuvad på utebliven sammandrabbning, där jag inte riktigt köper att resonerandet kan vinna över besattheten, hur mycket jag än uppskattar var boken landar.

Människor är inte onda eller goda

Därför känns också titeln Segraren lite malplacerad, eftersom det brännande i boken inte handlar om att övervinna saker, utan snarare om att acceptera. Till allra största delen skulle jag säga att det är en bok om sorg, om de fysiska effekter som sorg har på människor, och om att lära sig att leva med sorg utan att bli galen.

Jag visste inte förut att man blir trött av att vara ledsen.

Ur Segraren

Och visst, klart det är en seger att nå den punkten, men titeln ger ändå en mer svartvit bild än vad boken i sig låter påvisa. Den tutar inte ut att du blir en segrare om du satsar fullt på det du vill och aldrig kompromissar, istället säger den att det du längtat efter kanske var något helt annat än det du själv trodde, och om du inte ser dig omkring kommer du att missa det.

Boken värjer sig tvärt för att dela upp människor i onda och goda, utan att för den skull bortförklara konsekvenserna av det onda som människor gör.

Och det, vill jag hävda, kännetecknar strålande barnlitteratur. Alltså strålande litteratur.

Legenden om ögonstenen har också en egen hemsida, med bland annat karaktärförteckningar och inspelade sånger. Den hittas här.