Filmrecension: Inte den du tror – Juliette Binoche i fransk story om faran med att leva ett falskt liv på sociala medier

En medelålderskvinna med förkärlek för yngre män skapar en helt ny identitet på nätet. Men snart övergår leken i allvar och det blir allt svårare att upprätthålla fasaden. Det blir rent av livsfarligt.

På pappret har 50-åriga Claire allt. Hon är vacker, framgångsrik och mor till två välartade barn.

Skild är hon visserligen, men det möjliggör å andra sidan ett passionerat förhållande med en betydligt yngre man (Guillaume Gouix).

Av olika orsaker går hon in för att skapa en falsk identitet på nätet och så föds den 24-åriga Clara. En idealbild av en ung kvinna på jakt efter den stora kärleken.

Och det dröjer inte länge förrän hon har den unge fotografen Alex (François Civil) på kroken. Frågan är hur länge han nöjer sig med att sprattla på avstånd?

Ett vuxet berättargrepp

Det är på många sätt ett nöje att ta del av regissören Safy Nebbous visualisering av Camille Laurens roman Celle que vous croyez (2016).

Det är inte så ofta man på den ”vanliga” repertoaren får möjlighet att se en uttalat vuxen film som inte förfaller till onödigt effektsökeri.

Att säga att Juliette Binoches Claire är en ”vanlig” människa skulle vara att ta i – det är hon alltför vacker och smart för – men hon är ändå ett identifikationsobjekt man kan ta till sig.

En människa vars drivkraft man förstår – vilket gör att man känner både för och med henne.

Och samtidigt lyfter filmen utan större åthävor effektivt fram hela den ocean av problem som livet på sociala medier kan innebära.

När är man sig själv? Och när övergår man till att kämpa för att leva upp till bilden av den man önskar att man kunde vara?

Snudd på thriller

Filmen är ömsom passionerad, ömsom kyligt analytisk. In i ramberättelsen flätas Claires terapisessioner under vilka hon själv förmår betrakta situationen utifrån.

Hon värjer sig inte för att sätta ord på känslor, verbalisera ångest, uttala åtrå.

Det är via dessa redogörelser som händelseförloppet rullas upp för oss. Ett förlopp vars intrigtrådar efterhand blir alltmer intrikata.

Lite på samma sätt som i en välkomponerad deckare portioneras ny information ut i lämpliga doser.

När den första vändpunkten kommer hinner jag under en sekund undra om man inte är på väg att undergräva den helhet man byggt upp – men så inser jag att det bara handlar om att erbjuda en ny infallsvinkel.

Och sedan kommer det ännu en vändpunkt – just när jag invaggats i tron att jag har koll på hur det hänger ihop.

Binochebegäret bara ökar

Det är sällan en helhet bärs upp av en enda skådespelare, men Inte den du tror är i sanning en Binocheshow från början till slut.

Som så många gånger förr får hon chansen att spela ut hela registret av emotionella nyanser – en underläpp som skälver, en knappt skönjbar åtstramning bland anletsdragen, en blick som brister.

Hon förmår tala som en tjugofyraåring och spela oskuldsfull förväntan på ett sätt som gör att det snart inte bara är gränsen mellan Claire och Clara som suddas ut.

Inledningsvis är det visserligen lite svårt att köpa skönhetens tirad om att ”han skulle inte vilja ha mig om han visste vem jag är” - komplett med en utläggning om ”rynkor och hängande ögonlock”.

Men i samma stund som jag hinner tänka att man borde ha valt en mindre attraktiv femtioåring för rollen så inser jag att jag gör mig skyldig till exakt den typ av generalisering jag gett mig ut för att kritisera.

Varför skulle inte en attraktiv femtioåring kunna känna sig otillräcklig, tom och trött?

Poängen är väl sist och slutligen att alla mår bättre av äkta statusuppdateringar. Vare sig man är femtio eller tjugofyra.