Bokrecension: Inte riktigt som på Strömsö i Rosanna Fellmans debut

”Det finns många olika sätt att vara störd
Det finns, det finns, det finns,
och det hoppas jag att man minns”

Så här avslutar Rosanna Fellman sin diktsamling Strömsöborna, med rader som i all sin enkelhet sammanfattar andemeningen i hela verket.

För den avslutande diktsviten, ”Störd”, tilldelades Fellman också första pris i Arvid Mörne-tävlingen ifjol.

I Fellmans värld går allting inte riktigt som på Strömsö, livsstilsmagasinet på tv där ingen någonsin bränner vid en kastrull, där alla tavlor hänger i strikta raka led och alla ler som ett Hangökex.

I den omfångsrika debutsamlingen (326 sidor) får vi träffa ett antal Strömsöbor som kämpar med att hålla den fejkade fasaden uppe även om allting är lite snett och vint i tillvaron.

Under den nertystade ytan bubblar det av utsatthet och ensamhet, prestationskrav och otillräcklighet, depression och ångest som invånarna i Fellmans Strömsö-värld hanterar på olika sätt.

Alla har vi förväntningar och förhoppningar på livet, men alltid blir det inte som man önskar sig. Alltid lyckas man inte bli den man alltid velat vara.

Ofta blir det friktioner i glappet mellan dröm och verkliget, spänningar som man försöker åtgärda genom att skyla över, som med alltför många öl alltför sent på krogen eller dåligt sex med män man träffat via dejtingappar.

Dikterna skildrar ett illamående som sätter sig i kroppen, och de olika diktjagen känner sig ofta fula, feta och fel. Bortvalda och bortglömda.

Särpräglad humor tar skruv

Rosanna Fellman är estradpoet och hennes texter präglas till stor del av en rytmisk taktfasthet och en hög puls som sitter bra i munnen när man skanderar dem.

Även om många av texterna är djupt smärtsamma kännetecknas dikterna också av en avväpnande och särpräglad humor som gör att den samhällskritiska udden borrar sig än djupare.

Fellman är skicklig på att avslöja det förljugna och det förställande i vårt sociala spel. Vårt ömkansvärda poserande och prålande för att lyckas positionera oss rätt på den socioekonomiska kartan:

Det krävs mycket förberedelse för att få komma in på de rätta ställena
Helt självklart gå in i lokaler där folk känner till ens namn
Det krävs mycket förberedelse för att slicka sitt namn från folks läppar

(utdrag ur ”Foajén”)

Flera av karaktärerna i boken är oförglömliga, och en del av texterna har potential att bli moderna klassiker i den finlandssvenska poesin.

Som diktsviten ”Budorden” där Fellman på ett hejdlöst tillskruvat sätt skriver om prylkaos och konsumtionshysteri:

Vi behöver en bil så att jag kan ta mig till mitt arbete
Vi behöver en till bil så att frun kan ta sig till sitt arbete
Vi behöver en sommarbil för vi kan ju inte köra med våra vanliga bilar då vi har semester
Vi behöver sju olika cyklar för att cykla med om vi vill cykla till arbetet
Vi behöver fyrtio olika Tupperware-behållare som kan fyllas med matrester som möglar bort eller som någon skyller på att står tomma, att de borde fyllas med rester istället för att vi lagar en massa mat som vi ger åt hunden
Vi behöver en hund, en katt, en fasan i uthuset, tretton sorkar i potatislandet, två ungdomar, en kanin som nån gång kommer att förfrysa och några leguaner som vi har i sonens rum under tjugotvå värmelampor som förbrukar det mesta av vår el

(utdrag ur ”Budorden”)

Eller ”Manteln”, som känns som en kampsång à la 70-talsklassikern ”Vi måste höja våra röster för att höras” skriven för vår #metootid då vi bör lära oss att bära vår skam ”synligt som ett stort långfinger”:

Nu är det tid att låta orden mynna, rinna, slingra sig ut ur munnen
Det är tid att låta oss forma orden för vad som hänt
Låt oss störa låt oss ljuda ut det som anses vara störande
Låt oss bli dem som säger att vi vägrar vara dem som går runt med tystnadens mantlar omkring oss
De röda mantlarna av vårt söndertrasade blod, tystnadens blod, mantlarna med vårt blod

(utdrag ur ”Manteln”)

I Strömsöborna tecknar Fellman bilder från ett vardagens Finland där samhällsbärande strukturer krackelerar, där övergrepp tystas ner, där folk som känner sig förfördelade söker sig till extrema rörelser och där människor som inte anses passa in i en viss form/norm känner ett stort utanförskap.

I olika sammanhang har Rosanna Fellman berättat öppet om sin autismspektrumstörning, och om den mobbing hon utsattes för under sin skoltid. I sitt sommarprat (sändes i augusti 2019) berättade hon också om sin lillasyster som hör till den ena procent av Finlands befolkning som klassas som intellektuellt funktionsnedsatt.

Det är kanske fel och väl förenklat att säga att Fellman skriver ur en plats och ur ett perspektiv som hon är väl förtrogen med, men jag tror att hon har en förhöjd känslighet och skarpare syn på frågor som handlar om just utanförskap, normer och s.k. normalitet.

Och hon förmår också sätta ord på detta i en samling som är rasande rolig, smärtsamt sorglig, skarp i tonen, smart och skärpt på en och samma gång.

Bokrecension: Rosanna Fellman "Strömsöborna"

5:00

Lyssna på Kulturpodden om poesi opch politik, bl.a. om Rosanna Fellman:

Från Ovala rummet till Rosanna Fellman - hur hänger politik och konst ihop?

31:31