Museipersonalen blev förskräckt av samlingen på hundratusentals föremål - "Nu har jag övertalat dem att ta det viktigaste!"
Samlaren och Åbobon Mikael Andersson donerar hundratusentals butiks- och livsmedelshistoriska föremål, från 1800-talet till 1990-talet, till Museicentralen i Åbo.
- Jag har varit samlare hela mitt liv, men när alla knutar där hemma började vara fullproppade med grejor så kände jag att jag måste få fram dem på något sätt.
Det säger Mikael Andersson om varför han för aderton år sedan öppnade sitt lilla butiksmuseum i Saluhallen i Åbo.
Där finns flera tusen föremål i den lilla boden, en del av dem byts ut och till julen blir temat i museiboden julbetonat.
Allt som finns i boden härstammar från Åbo. Hela samlingen av Åboföremål omfattar över 30 000 enskilda exemplar. Det finns också dubbletter utöver dem.
Vad är det som väcker hans intresse hos ett visst föremål?
- Föremålens personlighet. De har mycket mer att berätta än dagens föremål.
I hans samlingar finns föremål från 1800-talet till 1990-talet.
Men Mikael Anderssons intresse är betydligt större än boden i Saluhallen; han äger hundratusentals föremål som finns i två hyrda förråd och hemma i hans bostad.
Allt är prydligt och systematiskt samlat på väggar, i lådor. Han ägnar mycket tid till att hålla allting rent och snyggt, utan tvättmedel, men med stora doser av både tålamod och kärlek.
Han kan varenda pryl utan och innan, han vet hur de känns och doftar, han kan de enskilda föremålens historia, han har studerat sammanhangen, tiden då de kom till. Hans intresse sträcker sig långt utanför butiks- och förpackningsvärlden.
Det är släkt-, militär-, sjöfarts- företags- och Åbohistoria och mycket mer än det.
Han lever bland åtta orörliga personer klädda i militära kläder. Också dockorna är butikshistoriska: de är Stockmanns gamla skyltdockor.
Hans samling av medaljer, hederstecken och andra fina utmärkelser måste vara en numismatikers dröm.
Han har också en imponerande samling av små glas- eller kristallsaltkar. Alla har vi väl något, men inte hundratals?
Det är svårt att sluta intervjua Mikael Andersson eftersom det hela tiden dyker upp nya intressanta saker i hans bananlådor.
Att karamellpapper för 120 år sedan var så vackra! De utformades för fabriken av konstnärer.
Kaffe som livsmedel och föremål verkar ligga Andersson mycket nära hjärtat. Han har skrivit en bok om kaffekultur.
Mikael Andersson har nu kommit till att han i samband med att han fyller 60 år bör donera hela sin stora samling till Museicentralen.
- Det här måste ju räddas, men de var förskräckta när jag visade mina samlingar.
Det kom en grupp på fem personer som sa att dom inte kan ta emot så här mycket.
- Nu har jag övertalat dom att ta det viktigaste.
Resten hoppas Andersson att Museicentralen ger vidare till andra samlingar eller museer.
Enligt honom finns det mycket i hans samlingar som inte längre finns någon annanstans.
En av rariteterna är receptet till konfekten Budapest, handskrivet av Bertel Gardberg, för åttio år sedan.
Det är speciellt Åbomaterialet som Andersson tycker att Museicentralen borde slå vakt om.
Åbo har inte bara varit en viktig livsmedelsproducentfaktor utan också förmedlare av exempelvis kaffekultur.
