Thomas Silén minns sin barndoms flykt från Ungern – sju år senare öppnades gränsen till Österrike och fick järnridån att rämna

I år är det 30 år sedan Ungern bestämde sig för att öppna gränsen mot Österrike. Det blev startskottet för den dramatiska höst där de forna kommuniststaterna i Östeuropa föll en efter en, och som kulminerade i Berlinmurens fall.

Sju år innan revolutionsåret 1989 satt jag i baksätet i mina föräldrars bil, en gul Dacia, på väg på semester. Det var den officiella förklaringen i alla fall. I verkligheten hade mina föräldrar bestämt sig för att fly det kommunistiska Ungern.

Jag var fem år gammal.

I den äggliknande husvagnen fanns alla de saker vi kunde pressa in från vårt tidigare liv. Det som inte kom med hamnade hos släkt och vänner som blev kvar.

Jag förstod inte då varför vi var på väg bort, men i efterhand har jag fått höra att det handlade om att min far inte ville bli kommenderad att slåss för Sovjetunionen i Afghanistan

Destinationen var Sverige, där mina föräldrar kände en ungersk familj som flytt tidigare.

Jag har bara vaga minnen av resan. Tydligast minns jag de kuvert med pengar som stacks i händerna på uniformerade gränsvakter med vapen. För att de inte skulle fråga för många frågor eller kolla innehållet i bagageluckan eller ännu värre, i husvagnen.

Om de hade gjort det hade jag förmodligen inte suttit och skrivit det här nu.

Jag förstod inte då varför vi var på väg bort, men i efterhand har jag fått höra att det handlade om att min far inte ville bli kommenderad att slåss för Sovjetunionen i Afghanistan. Och för att kommunismen inte hade en framtid.

Kommunismen knakar i fogarna

Det kommunistiska Ungern hade under ett antal år åtnjutit en viss frihet gentemot det centrala styret i Moskva, bland annat genom att man fick skapa en egen ekonomisk politik, som var mera utformad enligt västerländska modeller.

Men det ledde till problem: man påverkades starkt av västs marknadsfluktuationer, samtidigt som man var beroende av centralstyret i Ryssland för importer. Ekonomin började svaja under början av 1980-talet och tilltron till de styrande kommunistiska ledarna vacklade. Många ungrare såg sin inkomst sjunka drastiskt, om de inte miste jobbet helt, och framtidsoptimism var det inte tal om.

Min familjs resa gick smärtfritt och vi kom till ett Sverige där vi inom några månader hade lägenhet, förskoleplats och språkkurser ordnade åt oss. Flyktingar från Ungern var ett känt fenomen sedan 1956, då sovjetryska soldater brutalt slagit ned ett ungerskt uppror, och under 1980-talets början tillhörde vi en ny våg av ungrare som lämnade ett kantrande skepp.

Under 1970-talets sista år, och början av 1980-talet blev stagnationen i hela Sovjetunionen alltmer påtaglig. Det kalla kriget med all sin kapprustning kostade stora summor, och man var dessutom insyltad i ett utdraget krig i Afghanistan. Politiken och ekonomin blev allt trögare och missnöjet växte. Det blev att svårare att hålla i tyglarna på hemmaplan, än mindre i de många satellitstaterna i östra Europa.

Fysiska och mentala gränser öppnas 1989

Gränsöppnandet mellan Österrike och Ungern år 1989 var inspirerat av demokratiska framgångar i Polen, och en uppföljning på den politiska manifestation som brukar benämnas den paneuropeiska picknicken – under sommaren hade Österrikes och Ungerns utrikesministrar symboliskt klippt ett hål i stängslet vid gränsen nära staden Sopron, som en manifestation för fred.

Det här åtföljdes av att de två länderna öppnade en gränsövergång i tre timmar. Manifestationen hade blivit uppmärksammad på förhand, och ledde till att hundratals östtyskar tog tillfället i akt och flydde över till Österrike och vidare till Västtyskland.

Händelsen rubbade bilden av den ogenomträngliga järnridån och inom loppet av ett halvår hade de forna östeuropeiska satellitstaterna en efter en tagit mod till sig och kastat Sovjetoket vid vägkanten.

När gränsen mellan Österrike och Ungern slutligen öppnades, och bland annat gjorde det möjligt för många östtyskar att fly till väst, var det kommunistiska inflytandet i Ungern på upphällningen.

Den politiska marken luckrades upp under de styrandes fötter, och många insåg att opinionen i allt mindre grad stödde den rådande politiken, så man beslöt sig för att försöka reformera med resultatet att makten sakta sipprade över i andras händer.

I oktober återuppfann sig det kommunistiska partiet som det ungerska socialistpartiet, flera nya partier deltog i det första fria parlamentsvalet 1990 och bara några år senare lämnade de sista ryska trupperna landet.

För egen del innebar 1989 års händelser att vi kunde resa tillbaka till Ungern på besök, och träffa släkt och vänner igen.

För Ungerns del innebar det att man för första gången på länge inte var styrd av någon yttre övermakt, vare sig av Sovjetunionen, habsburgare eller ottomaner, utan kunde forma sin egen framtid.