Filmrecension: Downton Abbey – en underbart vacker filmfest för både Downtonfans och Brexitanhängare

Efter ett sex säsonger långt segertåg genom tv-världen är det äntligen dags för filmversionen av familjen Crawleys öden och äventyr. Det är storslaget och underhållande, men med en irriterande underton.

Låt det genast vara sagt; filmversionen av Downton Abbey är allt det fansen – inklusive jag själv – kunnat drömma om.

Redan de inledande bilderna skapar förväntningar som de samtidigt infriar. Ett brev författas i Kungahuset och läggs i en postsäck för att därefter med tåg färdas genom en frodig landsbygd.

Efter noggrann sortering landar det hos en posttjänsteman som kastar sig på sin motorcykel för att snabbt få de viktiga raderna levererade till traktens stolthet – godset Downton Abbey.

Just när han svänger in på uppfarten och kameran sveper fram över landskapet tonar den kännspaka vinjettmusiken upp till maximal styrka.

Vi har äntligen anlänt.

Kärt återseende

Till vår stora glädje är de alla hemma när vi knackar på. Nästan mangrant har de slutit upp – alla de gestalter manusförfattaren Julian Fellowes skissade fram för mer än tio år sedan.

Vi återser greven Robert Crawley (Hugh Bonneville) och hela dennes familj, närmaste släkt och vänskapskrets. Och naturligtvis alla som jobbar för dem.

Även den pensionerade butlern Carson (Jim Carter) får snart anledning att styra stegen mot gården.

Det vankas nämligen kungligt besök med allt vad det innebär av festyra, prestationsångest och allmän stress.

Det innebär också konkurrens från kungahusets egen personal som anländer i förväg – redo att ta över kommandot.

Behöver det sägas att det är bäddat för konfrontationer, maktkamp och en och annan passionerad gnista?

Allt är som förr

Det är omöjligt att överdriva Downton Abbey-konceptets framgång. Det är få serier som får pressen att köra med feta rubriker när en fiktiv gestalt dör – som om det gällde en global angelägenhet.

Frågan är också om tiden varit så väl lämpad för den svenska jättesatsningen Vår tid är nu om inte Downton Abbey banat väg för denna nya våg av klassiska klasskildringar.

Dessa laddade skildringar som fokuserar på indelningen i herrskap och tjänstefolk - ett upplägg som bäddar för tydliga kontraster, konflikter och känslor.

En värld fylld av vackra miljöer, kläder och föremål som inte sällan sveps in i ett nostalgiskt skimmer.

Det är fullt förståeligt att man i filmversionen nöjer sig med en enkel grundintrig för att istället ta ut allt av den visuella prakten.

Mer behövs inte eftersom helheten bärs upp av igenkännandets och återseendets glädje.

Den samhälleliga koppling som i serien kommit till uttryck i skildringen av kvinnornas ställning och arbetarklassens utmaningar spelar denna gång en underordnad roll.

Och ändå får filmen en att tänka på politik. Dagsaktuell sådan.

Vår tid var då?

Det dröjer en stund innan jag kan sätta fingret på vad det är som skaver – det är enskilda repliker, vissa tonfall och en och annan intrigtråd som sticker ut och småningom bildar ett mönster.

Ett mönster präglat av en ohämmad vurm för det som en gång varit. En tid av ordning och reda, en värld där alla visste sin plats.

Visst har förkärleken för tydliga strukturer funnits med även i serien, men i filmen blir detta ännu tydligare.

Det ligger nära till hands att tycka att Downton Abbey framstår som mer än ett gods, det blir en slags sinnebild för en tid när imperiet var stort och pundet starkt.

Här sparkar tjänstefolket på varandra istället för att kämpa tillsammans - en arbetarklass som ironiskt nog slåss om rätten att få tjäna överklassen.

Som om det låg någon makt i att få sätta sin egen prägel på meny och betjäning.

Här må finnas ett element av konkurrensen mellan storstad och landsbygd, centrum och periferi - men mest handlar det om rätten att få styra och ställa i sitt "eget" hus.

Även om huset ifråga ingalunda är ens eget.

Familjen Crawley och framtiden

När den kommande arvtagaren Lady Mary (Michelle Dockery) undrar om det är någon poäng i att hålla liv i den värld som Downton representerar är det kammarjungfrun Anna (Joanne Froggatt) som övertygar henne.

Mary måste förstå att folket behöver någon att se upp till – en förebild. Det är hennes uppgift att föra Downton och dess traditioner vidare – inte att förändra något.

Så även om filmversionen av Downton Abbey bjuder på ett otroligt fint kärleksmöte, mängder av bitska kommentarer från tv-världens coolaste farmor (Maggie Smith) och en enorm dos glädje är det omöjligt att skaka av sig känslan av att man sett en visualisering av drömmen om att ”take back control”.

För att göra Great Britain great again.