Kommentar: Varför är bilden av finsk framgång ofta så tragisk på film? Inte heller Kari Tapio får en chans att lysa
Det är inte ovanligt att stora artister bär på tragiska öden, men i finsk film gör man inget större nummer av framgången heller. Den finländska mannen mår lika illa i både med och motgång.
Efter filmer om bland andra Badding (2000), Irwin Goodman (Rentun ruusu, 2001), Olavi Virta (2018) och Juice (2018) har det blivit dags för Kari Tapio att ta plats på scenen.
Ännu en manlig artist, ännu ett fuktigt livsöde.
Vi följer en begåvad sångare som i tonåren är kung på dansbanan, men som har svårt att etablera sig som skivartist.
Han har rösten, men saknar de rätta låtarna. Det han däremot tidigt har är en hustru som stöttar honom i vått och torrt. Mest blir det vått eftersom alkoholintaget är minst sagt häftigt.
Men så kommer genombrottet och då förändras… ingenting. Varken rytm- eller innehållsmässigt.
Det som i Hollywood fungerat som ett klimax man bygger upp inför, och sedan suger allt ur, är i den här filmen över i en blinkning.
Likaså missar man att göra något alls av ”mannen som försöker komma till insikt”-tråden.
Och det här är inte första gången. Vad beror det på att både inhemska regissörer och den inhemska publiken älskar den här typen av storyn?
Mannen av folket
”Jag är en sympatisk varelse (otus). Förr var jag ett pisshuvud och en alkoholist" säger Juice i filmen med samma namn – innan han än en gång tar till flaskan.
Den repliken säger mycket om var vi rör oss i Olen suomalainen / Mitt hjärta är finskt också.
I en värld av finländska män som gärna förminskar sig själva och försöker lösa alla problem med att dricka.
Filmens Kari Tapio (fint gestaltad av Matti Ristinen) gör tidigt klart att han inte har något behov av att bli stjärna – han vill bara tjäna nog för att försörja familjen.
En vanlig man. Liksom.
Det är antagligen det här som är pudelns kärna, förkärleken för kändisar som i grund och botten är som vem som helst.
Det är okej att vara bättre än andra när det gäller att skriva fina texter och uppträda - förutsatt att man inte tror sig vara bättre än någon annan.
Även om det bevisligen är just det man är; bättre på att skriva texter och uppträda. Det är ju trots allt därför man blivit känd.
Är det rädslan för att låta ens fiktiva gestalter ”sticka ut” som gör att filmskapare dämpar framgångsbiten på bekostnad av både dramaturgisk kurva och emotionell nerv?
För den som inte känner till att Kari Tapio sålt närmare en miljon skivor kan filmen te sig som ett mysterium - varför göra en film om ett livslångt misslyckande?
Den stöttande kvinnan
I åratal har man skrivit om det beklämmande i att det nästan uteslutande är manliga stjärnor som får plats på filmduken.
Lite mindre har man talat om det beklämmande i hur man skildrar de kvinnor som finns vid dessa manliga artisters sida.
I Olen suomalainen serveras ännu ett porträtt av en kvinna som tvingas uppbåda all sin styrka för att orka stötta mannen hon valt.
Visst är det kärleksfullt, men samtidigt blir bilden endimensionell – som om hon inte hade något annat liv, någon annan roll än just denna.
Och i förlängningen förstärker det bilden av att det är helt ok att mannen i händelsernas centrum aldrig förändras – så länge han i grunden är en hyvens typ eller en ”sympaattinen otus” är det ok att han lever som han gör.
Publiken älskar honom ändå. För att han är precis som vem som helst. Bara lite mera känd.
