Teaterrecension: Roulettenburg eller hur man kan spela bort en bra idé för en pjäs

Snart efter pausen kom det avgörande ögonblicket. En åskådare fick välja, genom att ge tummen upp eller ner, om pjäsen fick fortsätta en halv timme till. Jag misstänker att jag inte var den enda som hoppades att det skulle bli tummen ner.

Då hade man kunnat gå hem eller, som jag gjorde efter att ha sett hela pjäsen, gå på krog med en av sina bänkgrannar för att diskutera vad det egentligen var man just hade bevittnat.

Det är nämligen svårt att hitta någonting som var bra den här märkliga kvällen på pop-up-kasinot Roulettenburg som just nu och fram till den 2 november finns på Medelhavsgatan 14 på Busholmen.

Roulettenburg – total entertainment forever är skriven av Teater Viirus konstnärliga ledare Jussi Sorjanen som även var föreställningens regissör.

”Vi hoppas du ska trivas i Roulettenburg” skriver han i föreställningens programblad. En from förhoppning som dog för mig redan efter de första tio minuterna.

Publikskymf

Genast i början frågade skådespelaren Oskar Pöysti människor i publiken hur mycket de förtjänar. 10 000 om året? 20 000? 30 000? 50 000? 80 000? Det var ett par tre som medgav att de förtjänar bara 10 000 om året.

”Bara 10 000? Då ska ni gå hem”, tyckte Pöysti. För att direkt därefter tillägga ”Nej, det var ett skämt”. Hur tror ni att det kändes? För dem som svarade ärligt om sina låga årliga inkomster?

Att kläcka ur sig någonting hemskt och sårande för att snart därefter relativera det sagda genom att säga det var ett skämt, sorry bara, känner vi igen från de värsta populisterna.

Det är helt okej att göra sig lustig över publiken om det sker tillsammans med publiken, det visade till exempel den tyska dramatikern Peter Handke mycket skickligt redan på 60-talet med sin pjäs Publikskymf .

Men att enbart göra sig lustig på (en del av) publikens bekostnad vittnar inte bara om dålig smak och dåligt omdöme. Det är ett sällsynt dumt sätt att börja en föreställning. Efter det kan det bara bli uppförsbacke. Och så blev det också.

Dostojevskijs Spelaren

Manuset är avfattat ganska så fritt efter Fjodor Dostojevskijs roman Spelaren som han skrev på bara 26 dagar. Romanens hjälte, Dostojevskijs alter ego, och hans "vänner" spelar bort sina pengar, andras pengar, sina liv.

Det här gör de på den fiktiva tyska badorten Roulettenburg, därav pjäsens titel. Jag har varit i Roulettenburg. Staden, som är granne till Frankfurt och ligger vid en krök i Rhenfloden, heter egentligen Wiesbaden.

Det var i Wiesbaden Dostojevskij för första gången satte sig ner vid ett roulettebord. Det skedde den 12 juni 1862 på hans första utlandsresa överhuvudtaget.

Han fastnade nästan omgående. Speldjävulen förlorar nämligen ingen tid när han vill lägga beslag på en stackares själ. Dostojevskij fortsatte sedan spelandet i en alltmer accelererande takt.

Tack och lov slutade han, men först den 20 mars år 1870. I Wiesbaden där han hade börjat.

Han fick hjälp av sin nya hustru, den unga stenografen Anna Grigorjevna Snitkina. Det var för henne som Dostojevskij dikterade romanen Spelaren under de 26 dagar som boken blev till. Hon om någon kände alltså till hans spelberoende.

En annan bidragande orsak till att han kunde sluta var säkert att allt roulettespel förbjöds efter det Tyska rikets grundande år 1872. I Frankrike, den andra stora roulettenationen, skedde det här redan år 1837.

Båda nationerna hade märkt att roulette är ett hasardspel som illa kvickt skapar ett beroende med alla de negativa följder som missbruk för med sig.

Efter förbudet i Tyskland fanns det i stort sett bara ett enda ställe i Europa där man kunde spela roulette. Det var i Monte Carlo och det blev också startskottet för furstendömet Monacos framgångssaga.

Men tillbaka till Helsingfors, Viirus och pjäsen Roulettenburg.

Roulettenburg i Helsingfors

Regissören Jussi Sorjanens Roulettenburg ligger i ett landskap som för tankarna till Las Vegas. Scenografin (Ville Seppänen) påminner om en serietidningsversion av vilda västern à la Lucky Luke.

Scenen är täckt med ett stort lager av fejksand. Där finns den obligatoriska solen som sjunker bakom molnstrimmor, den typiska kaktusen och i mitten ett tempel, kasinot.

Allt andas fejk, fiffel och båg. Det är påkostat men känns billigt. Roulettebordet finns bakom stängda dörrar men publiken kan följa med det som händer i kasinot via hela fem skärmar ovanför templet.

Det här fungerar mycket bra och jag får en känsla av nätspelande som känns rätt för vår tid. Också ljus- och ljudplaneringen (Erno Aaltonen och Kasperi Laine) är nästan state-of-the-art.

Men jag kan tycka att det till slut blev för mycket av det goda. Något jag upplevt också tidigare när jag sett en pjäs i Viirus nya utrymmen på Busholmen.

Nu har man alla tekniska teaterrackerier till förfogande och visar dem gärna. Och ofta. Och mycket. Så mycket att det täcker över teaterns egentliga kärna, det som engelsmän kallar för unique selling point: skådespeleriet.

Skådespelare i motvind

De fem skådespelarnas insats den här kvällen kan bara beskrivas som jämntjock. Men vad hade de att spela på i en pjäs som skulle kretsa kring pengar och (ha)begär? Inte mycket.

De kämpade och stretade på i den tjocka sanden. De gjorde sitt bästa men jag fick hela tiden intrycket att de spelade fastspända i ett gummiband.

De försökte hålla ett dåligt manus vid liv så att inte föreställningen skulle dö i förtid. Men förr eller senare dog den för de flesta som satt i publiken, vågar jag påstå.

Det fanns några ljusglimtar. Oskar Pöysti som croupier och Martin Bahnes parodi på Evel Knievel, som spelar bort allt han äger genom att satsa gång på gång på samma nummer.

(Pjäsen drar en del paralleller mellan hasardspel och stuntmän som spelar med sitt liv som insats. En ganska bra iakttagelse.)

Why change a winning system?

― Oskar Pöysti som croupier till Martin Bahnes Evel Knievel

När han är barskrapad och kastas ut ur kasinot försöker han tigga till sig en extra rond genom att ifrågasätta hela penningspolitikens och därmed kapitalismens väsen.

Bra är också Sue Lemström när hon lämnar scenen och rollen som farmor som spelar bort barnens och barnbarnens arv, för att därefter diskutera med publiken det ändamålsenliga i att en pjäs består av idel monologer.

Jag är en dialogmänniska

― Sue Lemström i rollen som Sue Lemström

De här var några av de få roliga ställen som pjäsen försåg oss med. Annars kändes det ofta som att se på Monty Python minus det roliga.

Ljusglimtarna var alltför få för att lysa upp allt det dunkla i föreställningen.

Varför?

Föreställningens haveri måste nog i mångt och mycket läggas på regissörens och manusförfattarens axlar. Det känns som om Jussi Sorjanen har tagit sig alltför mycket vatten över huvudet.

Pjäsen ska handla om spelberoende och habegär, underhållning och artificiella verkligheter, kapitalism och eskapism, skriver Sorjanen i programbladet. (Det är förresten ofta ett dåligt tecken när regissören i förväg försöker förklara vad vi kommer att se och hur vi ska se det.)

Jussi Sorjanen går med andra ord all in men publiken får inte ut någonting.

Varför i hela fridens namn ska jag se på det här, tänker jag om och om igen under pjäsens gång. VAD VILL HAN BERÄTTA FÖR OSS? Ursäkta att jag skriker.

Mängden pengar påverkar min självaktning och avgör hur jag förhåller mig till framtiden, hoppfullt eller desperat.

― Jussi Sorjanen om Roulettenburg

Själva upplägget lät ju egentligen bra. Dostojevskijs roman är tidlös eftersom beroendets mekanismer alltid är desamma. Spelberoendet ökar i vårt samhälle i takt med det växande antalet onlinekasinon.

I kölvattnet av det ökande spelberoendet följer kraschade existenser, splittrade familjer och vänner och bekanta som känner sig utnyttjade.

Roulette kunde dessutom göra sig bra på scen. Det är ju ett skådespel i sig. Med croupiern som regissör, färdiga (skåde)spelare och publiken som tittar spelarna över axeln.

Sorjanen försöker nog fånga upp den här sättningen. Han försöker till exempel få oss i publiken med sig genom att låta skådespelarna agera mycket på prosceniet, utrymmet mellan salongen och scenen.

Men vi får bara vara med i spelet på låtsas. Vi släpps aldrig in i kasinot på riktigt. Vi stannar utanför. Trots de ihärdiga försöken.

Av Dostojevskijs finfina text finns bara några förvanskade brottstycken kvar. Jag som har läst boken var nog så tacksam för dem, men det hjälper ju inte dem som inte har gjort det.

Nej, vet ni, jag kunde hålla på hur länge som helst att orera över allt som inte funkade i den här uppsättningen, därför avslutar jag med en parafras av den svenska skalden Esaias Tegnér:

Det dunkelt spelade är det dunkelt tänkta.

Ursprungstext: Fjodor Dostojevskij. Regi och bearbetning: Jussi Sorjanen. På scenen: Martin Bahne, Petra Heinänen, Sue Lemström, Oskar Pöysti, Jessica Raita. Scenografi och video: Ville Seppänen. Ljus: Erno Aaltonen. Ljud och musik: Kasperi Laine.

Artikeln ändrad 18.9. kl 10.16. Ett antal språkfel i texten korrigerades.