Forskare synar synsinnet i Tvärminne - när blir pungräkan blind, och vad gör hunden med sin nos förutom att känna doft?
Det råder internationell stämning på Tvärminne zoologiska station. Det är för 18:de året i rad som docent Magnus Lindström har kallat till symposium ute på forskningscentret, naturskönt beläget på Hangö udd.
Här samlas forskare från 7 länder och 18 olika universitet. Den gemensamma nämnaren är syn.
Det är en kylig men vacker tisdagsmorgon när docent Magnus Lindström hälsar mig välkommen till Tvärminne zoologiska station. Daggen har frusit under natten, men solen är på väg upp.
Klockan är 8 på morgonen och forskarna är på väg in i forskningsstationens huvudbyggnad, där det serveras frukost i källaren.
Magnus Lindström tar mig i stället till en sidodörr. Här ligger hans laboratorium. Mikroskop, oscilloskop, datorer, kablar, sladdar, spakar och rattar fyller rummet. Mekaniska mätinstrument samsas med elektroniska. Det är här docent Lindström forskar i små kräftdjurs syn.
Pojovikens pungräka klarar syntestet
Lindströms bidrag till årets Visionarium är forskning kring skillnader i synen hos olika lokala bestånd av "Mysis relicta" eller den såkallade pungräkan.
- Forskningen handlar om varför pungräkor i sjön Pääjärvi i Egentliga Tavastland blir blinda när de lyfts till ytan, medan samma räka i Pojoviken klarar det utan att mista synen. Genetiskt sätt är det ingen skillnad mellan de här räkorna, säger Lindström.
Vi lämnar laboratoriet och går in i huvudbyggnaden. Här hänger den poster som Magnus Lindström varit med om att framställa tillsammans med forskarkolleger i Ryssland. Det handlar om kräftdjurens syn. Var och en av forskarna ställer ut sin egen plansch med en kort sammanfattning av nya forskningsrön.
Vi vandrar runt och betraktar planscherna. Som lekman inser jag snabbt att det här är ämnat för de redan invigda, det är inte mycket av informationen jag jag förstår mig på.
En av presentationerna avviker från konferensens tema kring ögon och syn. I stället är det färsk nosforskning som presenteras.
Hundens nos fungerar som en värmekamera
Professor Ronald Kröger från Lunds universitet i Sverige har forskat i hundens nos. Att hunden har ett utomordentligt luktsinne är välkänt, men att nosen dessutom används som en värmedetektor är något nytt.
- Man vet ju att hundar har kall nos, och tidigare har det inte funnits någon förklaring till det. En morgon kom min hund och nuddade vid min hand med sin kalla nos, och då fick jag en idé, förklarar professor Kröger.
Det visade sig att hunden kan känna värme med nosen.
- Om hunden kan så prioriterar den lukt, men om den inte kan, så använder den nosen för att känna av värmen av ett bytesdjur.
Hunden kan känna värme på ett avstånd på upp till 35 meter.
Dags för intervju
Jag får en kopp kaffe och sedan är det dags för den direktsända intervjun för Yle Västnylands morgonsändning.
Jag och Magnus Lindström går ut på gården för att inleda intervjun där. Vi blickar ut över stranden, bryggan och öarna en bit ut över vattnet. Solen glittrar i gräset och sjön ligger blank. En del av björkarnas löv har redan börjat gulna.
Intervjun kan du lyssna på här:
