Film: Tottumiskysymys – en film för dig som tycker att det blivit alldeles för mycket prat om #metoo
Det är naturligtvis omöjligt att skapa sig en enhetlig bild av alla de vittnesmål som avlöst varandra sedan metoo-kampanjen tog fart 2017. Men teamet bakom höstens häftigaste film gör det bättre än de flesta.
Handen på hjärtat - tyckte du att mitt rubrikval var lockande eller provocerande?
Faktum är att den är skriven med mig själv i åtanke. För med handen på hjärtat kan jag medge att jag hör till dem som haft svårt att förhålla mig till vissa delar av #metoo-debatten.
Vissa frågor har helt enkelt fortsatt att skava inom mig – trots alla historier som trängt fram.
Är det verkligen vettigt att samla allt från grövsta våldtäkt till en påträngande blick i bussen under samma tak?
Lönar det sig att älta enskilda fall när det handlar om ett strukturellt problem?
Efter att ha sett Tottumiskysymys kan jag utan att tveka svara ja på bägge frågorna. Ja, det är vettigt och ja, det lönar sig.
Det finns ingen annan väg.
Det ligger i luften
En ung flicka sitter i bussen och lyssnar på musik i sina hörlurar när två unga män plötsligt tilltalar henne.
Det börjar harmlöst med en inbjudan till en fest, men när hon tackar nej skärps tonen. Hon som nyss fick komplimanger får nu höra att hon är en riktig ökenfitta.
”Man borde skölja bort sanden mellan benen på dig” – heter det.
I en stad långt därifrån står ett äkta par och väntar på ett ledigt bord på den populära restaurangen. Plötsligt kniper en förbipasserande kvinnan i baken.
Hon skriker till och maken undrar om hon vill att han skall ingripa, men hon hävdar att allt är ok.
Vilket det inte är. Resten av kvällen ser hon sig över axeln, känner sig iakttagen, knäpper en knapp till i klänningen.
Och på arbetsplatsen
Medan allt detta pågår är den unga skådespelerskan Emmi mitt uppe i repetitionerna av en klassiker som skall sättas upp på Nationalteaterns stora scen.
Hon spelar den kvinnliga huvudrollen. Vilket innebär att hon skall bli både våldtagen och dödad.
Den manliga rollkaraktären kämpar med sin själsliga vånda så till den milda grad att han inte ens förmår möta kvinnans blick. Kvinnan som drivit honom över gränsen.
Emmi är så duktig i sin roll att hon redan utlovats en roll i en kommande tv-satsning. Där skall hon få spela ett våldtaget lik som hittas i en baklucka.
Hon är glad att karriären äntligen tagit fart.
Sex sidor av samma osexiga verklighet
Personligen var jag synnerligen skeptisk till att det skulle kunna bli något bra av en film som regisserats av sju olika personer som satt ihop sex olika berättelser till en helhet.
Min idealbild av en regissör har ju trots allt varit den av en sann auteur som sätter sin prägel på varje bildvinkel. En Tarantino eller Almodóvar – för att nämna ett par aktuella exempel.
Men det visar sig vara en förlegad bild, det finns andra möjligheter.
Med sitt samarbete har regissörerna Reetta Aalto, Alli Haapasalo, Anna Paavilainen, Kirsikka Saari, Miia Tervo, Elli Toivoniemi och Jenni Toivoniemi åstakommit en film där varje del är lika viktig för helheten.
Varje enskild bild är en del i ett pussel vars färger blir allt starkare ju fler bitar som hittar sin plats.
Och slutresultatet är en bild som får en att dra efter andan. För att den är så effektfull i all sin gastkramande enkelhet.
Det lilla i allt det stora
Det fina med Tottumiskysymys är att den är så subtil och elegant.
Den streckar inte under sitt budskap, pekar inte finger, upprepar inte självklarheter, släpper inte greppet om sitt stoff, vågar vända på alla argument som förts fram i debatten.
Vänder och vrider på dem tills man inser att det inte spelar någon större roll vem som druckit vad eller hur hen har klätt sig eller betett sig på förra konferensen – det som är fel är fel.
För att det är fel. Punkt.
Och det handlar inte om den enskilda individen som vågar protestera, eller den som inte vågar göra det. Det handlar om alla dem som väljer att titta bort, som slår dövörat till.
De som gör en ansats till att fråga eller stöda, men som inte vågar/orkar/ids löpa linan ut.
När Katja på firmafesten berättar att kollegan Jari inte direkt är någon gentleman dröjer det inte länge innan det är hon som är problemet. Alla vet ju att hon gillar att stå i centrum.
Måste hon verkligen förstöra stämningen för alla andra?
Ont – det gör ont
Det finns mycket som är roligt i filmen. Inte på det sprudlande sätt som en komisk situation eller en bra vits kan ge upphov till, utan på det sätt som hämtar kraft ur att folk beter sig just så som man har befarat att de skall bete sig.
När de är svaga, fega, pinsamma, själviska, blinda.
Samtliga skådespelare tar ut allt av sina roller och är genomgående en fröjd att titta på. Från minst biroll till den mest dramatiska.
Visst finns det scener som har en högre grad av intensitet än andra, men ojämnheterna är inte så många att man skulle tappa vare sig fokus eller intresse.
För mig är det slutligen scenen med inledningens unga flicka som fastnar på näthinnan. Inte på grund av det som händer i bussen utan på grund av det som händer efteråt.
Det som händer när hon kommer fram till sin destination och tar av sig jackan.
För då visar det sig att det som döljer sig under sminket, de stora hörlurarna och den vuxet skurna ulstern är en späd liten skolelev som försenat sig till första timmen.
En tolv eller tretton år gammal flicka som just fått sin första lektion i vad det innebär att vara flicka i en värld där det finns de som tycker att man inte skall ta allt så allvarligt.
De som tycker att ökenfittor utan humor får skylla sig själva.
Man ville ju bara flirta lite. Får man inte ens ge komplimanger nuförtiden?
