Bokrecension: Självreflekterande och självrannsakande prosalyrik av Henrik Jansson
”Vad ska du med honom till, han vill ändå bara skriva” säger ex-sambon till författarjagets nuvarande hustru K.
Många av texterna i Henrik Janssons nyutkomna prosalyriska samling Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant handlar just om viljan och (till en viss grad) om tvånget att skriva – även om omvärlden ibland kan ställa sig oförstående, ja, rentav likgiltig.
Som författarens egen mor som undrar hur någon kan vilja ge så mycket pengar för en så liten bok när han tilldelats ett pris för en prosalyrisk samling.
Henrik Jansson hör till de finlandssvenska författare som mer eller mindre explicit använder sig av sig själv i sina texter. Inte så att jaget i texterna nödvändigtvis alltid är = Henrik Jansson, utan snarare så att jaget bär spår av författaren som person. Som en skuggestalt eller ett alter ego.
Också i Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant har vi ett diktjag som kan sägas ligga rätt nära författarens eget jag. Det antyder inte minst samlingens titel.
”(---) Jag kan inte skriva
om nånting som inte
har hänt. Jag kan inte skriva
om nånting som inte
är sant. Jag kan inte skriva
om nånting jag inte
har sett, då får det vara.”
På ett ställe undrar en läsare om inte författarjaget borde se på sina gestalter utifrån i stället för att gömma sig i dem, varpå författaren konstaterar att han kunde svara ”att ju synligare / jag skriver mig / desto mer skyddad av fiktionen / blir jag, desto mer oåtkomlig”.
Jag tycker det är intressant att man som författare paradoxalt nog upplever att man blir mer osynliggjord under fiktionens täckmantel ju mer man blottar sig.
Att man känner sig ”skyddad av det kontrakt fiktionen förutsätter”, som Henrik Jansson skriver på ett ställe apropå hur han i mogen ålder äntligen kunde skriva om sin medfödda epilepsi. En diagnos som man teg ihjäl i barndomshemmet på grund av skam.
Att fiktionen skapar ett raster, en hinna mellan jaget och ”jaget”, mellan Henrik Jansson och ”Henrik Jansson”. Att det ytterst personliga blir allmängiltigt genom att vara hudlöst och ”sant”.
Samtidigt väcks frågan om det finns sådant som man allra helst borde tiga om, när blir uppriktigheten och ärligheten destruktiv i stället för konstruktiv?
”Det är möjligt att skriva om allt
som hänt, som är sant
text som slingrar sig kring mitt liv
men finns också, det är en insikt
som under det senaste året börjat tränga på
men jag ännu inte vill släppa fram
sånt som bara tyst borde tas tillvara
skyddas och ges fri lejd
genom ordens trollcirkel”
Att synliggöra det förflutnas tyngd
Dikterna präglas av en självrannsaknande ton där författarjaget undersöker drivkrafterna i det egna författarskapet, smärtpunkterna som tvingar en att formulera sig kring ”det förflutnas tyngd”, minnen som ”kräver att man däremellan kan glömma”.
Att överväldigas ”av allt det osagda / ännu oskrivna”. Och så glädjen över att hitta orden: ”varje nyskriven rad / en avvärjningsseger, ett björklöv / i min hand, öppnar vingarna och flyger / som en liten grön fjäril.”
Det självrannsakande bär också på stråk av självberättigande – en strävan att rättfärdiggöra det egna skapandet och skrivandet i en tid som prioriterar annat.
Författarjaget ser på livet i backspegeln, funderar och fantiserar kring hur livet hade kommit att utkristallisera sig om han valt annorlunda. Om han inte valt att studera litteratur, debutera som författare och att disputera (på en avhandling om Per Olov Enquist).
Texterna växer till en väv av minnen och möten, såväl besvärande och besvärliga som berikande och betryggande.
Men också skamfulla, sorgefulla och smärtsamma.
Som i den sista avdelningen som bär titeln ”Efterskrift” och som handlar om ett trevande möte mellan en far (författarjaget) och en son som alltid levt åtskilda, och ett slags försoning mellan en son (författarjaget) och en mor sedan modern avlidit.
Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant är en samling självreflekterande texter som inte känns självcentrerade på något sätt, snarast tvärtom – här finns en öppenhet och en ödmjukhet som tilltalar mig. En vardaglig realism att känna i(ge)n sig i.
' /%3E%3C/svg%3E)
