Året när allting vände
Först: Ett kaotiskt pussel, där inga bitar hittat sin plats. Sedan: En total vändning. För nu, när Sami Heinonen i Hangö går in på sitt 26:e levnadsår, är han inte längre deprimerad, marginaliserad eller ensam. Riktigt lika bra har det inte gått för alla i hans närkrets.
Det mesta i hemmet är sig likt.
Den dödsskalleprydda farstumattan, kaoset av skor, de svarta jackorna som hänger i en prydlig rad. Den gråa katten Tiikeri, Motörheadflaggan på väggen, datormusen som blinkar i neonfärger intill en nedsläckt skärm.
Sami Heinonen själv ligger nerbäddad i sängen under ett tillknycklat täcke. Där låg han också då, för ett år sedan, när vi första gången steg in i hans hem i det låga våningshuset i norra Hangö.
Då var han 25 år gammal, arbetslös och osäker på vad det ska bli av hans liv.
Då saknade dagarna struktur, men han försökte gå ut åtminstone en gång per dag.
I dag ligger han kvar i sängen en sen förmiddag av helt andra orsaker. Kvällen innan har kompisgänget inlett firandet av hans 26-årsdag och den något blöta festen drog ut till småtimmarna.
Nu är han ganska trött.
Han är inte den enda. I vardagsrummets soffa sträcker storebror Saku Heinonen på sig då vi anländer.
”Ja, man ska väl vakna. Jag mår nog sämre än lillebror för han tömde ut en del utanför puben innan vi tog taxin hem.”
På vardagsrummets bord står spåren av gårdagens festligheter kvar.
Ölburkar, några små spritflaskor och bredvid dem en hög klistermärken. På dem står det ”Finnish Defence League” (FDL). Det är föreningen som kallar sig ”patriotisk” och som säger sig bekämpa ”extrem islamism”. I de leden hade Sami hittat sitt främsta sammanhang då vi senast sågs.
Just den detaljen, berättar han, väckte en del reaktioner efter tv-programmet.
”Otroligt många hörde av sig och tackade för att jag ställde upp och berättade om mina svårigheter. Några av dem tyckte att föreningen inte är bra för mig. Det struntar jag i. De flesta andra har bara haft positiva saker att säga."
Numera har han inte heller hunnit vara med och bekämpa ”extrem islamism” lika aktivt som förr. Det beror på den vändning livet tog kort efter att programmet gick ut. I januari fick han ett timkontrakt hos det lokala företaget Manner och efter en knapp månad fick han fast anställning.
Två veckor innan vi träffas har han avancerat till skiftesansvarig. Numera, berättar han, vet han det mesta om hur man tillverkar länkhjul i både små och stora partier.
Mitt liv har förändrats totalt. Jobbet har gett nytt innehåll och en bättre ekonomi. Vardagarna har fått en ny mening. Jag är väldigt lycklig.
Riktigt lika bra har det inte gått för storebror Saku.
Mellan åren 2017 och 2018 minskade antalet arbetslösa unga med knappt 5000, till 33415 personer. Saku är inte en av dem, som lyckats ta sig ur arbetslösheten.
När han fyller 28 år i januari kan han räkna till att han lönearbetat i sammanlagt två år av sitt liv. Det, vet han, är inte mycket.
Jag skulle vilja få ett arbete. Men jag vill gärna ha ledigt på sommaren också.
Saku Heinonen
Det är nu fyra år sedan Saku beslöt att lämna livet som arbetslös i Hangö och söka lyckan i Tammerfors. Men med undantag för ett sex månader långt lönesubventionerat arbetssjok så har åren förblivit sysslolösa också där. Dagarna, säger han, går främst till att sitta hemma och spela på datorn.
Ekonomin är det inte mycket bevänt med, men han klarar sig på de stödpengar som blir kvar i handen: ungefär 300 euro per månad. Och när lillebror fyller 26 kändes det självklart att ta av de slantarna och köpa den billigaste bussresan till den gamla hemstaden Hangö.
Brödernas ansiktsdrag är inte alldeles olika varandra. Men egentligen, säger Saku, är de som natt och dag.
”Jag är den introverta. Jag trivs inte med för mycket folk, utan hålls gärna för mig själv. Det är helt okej för mig att stanna inomhus flera dagar. Jag behöver inte träffa någon."
Sami trivs för det mesta med kompisarna. Saku drömmer om att bo i ett ensamt hus i ödemarken.
Saku röstar alltid i val. Sami röstar inte.
Och så är lillebror aktiv i FDL. Det är inte Saku. Tvärtom så tar han i kraftiga ordalag avstånd från organisationens teser.
Allt det där skrikandet om patriotism. Vart går du när du har baksmälla? Jo, till pizzerian som inte skulle fungera utan invandrare. Finland behöver invandring.
Saku Heinonen
Klockan är tidig eftermiddag.
Det börjar dra ihop sig till nya festligheter.
”I dag blir det igen lite förfest med metallmusik här hos mig och sedan har vi en stor bastu bokad till kvällen. Det brukar bli så här ibland, att mitt födelsedagsfirande drar ut. Ibland firar vi tre helger i rad.” säger Sami.
Så vi beger oss iväg mot den slitna radhuslänga där några av de människor som varit, och är, viktiga för bröderna har samlats. Kompisar, och så ett litet nätverk av vuxna som under alla svåra år haft dörrarna öppna både för bröderna, och flera av de kompisar som också i olika faser har befunnit sig i marginalen.
I en av bostäderna bor Knut-Erik Juvonen, 56.
Han gav 31 år av sitt liv åt ett lokalt företag, men då produktionen för sex år sedan flyttades till Sverige fick han, likt tiotals andra äldre arbetstagare, sparken. Numera är han en av de drygt 150 000 finländare som räknas in i den statliga statistiken över ”svårsysselsatta”, eller som de också kallas: ”strukturellt arbetslösa”.
Inte så att han inte har försökt hitta ett nytt jobb.
”I år har jag skickat in över 30 arbetsansökningar. Men det är inte så lätt att få jobb i min ålder. Med alla bidrag klarar jag av vardagen, fast det blir inte så mycket över – kanske 70 euro per vecka. Men de veckor då jag vet att jag ska ta lite alkohol så äter jag mindre. Nog får jag på något sätt alltid pengarna att räcka.”
Fast i de här kretsarna spelar statliga epitet ingen roll.
Här räknas solidaritet, inte socioekonomisk status. Den som råkar ha, den delar med sig. Den som behöver, den får. Behoven går i vågor. I det här gänget lever ingen i överflöd.
Men man tar hand om varandra.
”’Knatte’ är min metallpappa. En hygglig typ som alltid låter oss vara här. Han är viktig.” säger Sami.
Under de senaste åren har Sami och ett tiotal andra unga Hangökillar samlat ihop ett eget gäng kring ”Knattes” darttavlor. De ordnar regelbundet vänskapliga tävlingar mot varandra – med medaljer och pokaler – och är det någon som inte synts till på en tid så har det hänt att man bokstavligen hämtat den personen hemifrån.
Spåren av dagar, kvällar, nätter framför darttavlorna syns i de nedslitna väggarna i form av hundratals små hål av pilar som träffat fel. Ibland har också andra saker gått sönder då ungdomarna sena nätter fått för sig att brottas med varandra.
Husets värd förhåller sig stoiskt till ungdomarnas upptåg. Så länge man inte missbrukar narkotika så står dörren till hans hem öppen. De grabbar som hittat hit har under åren blivit lite som de egna barn, som han aldrig själv fick, säger han.
Sen eftermiddag. De äldre i gänget börjar småningom bli lite trötta.
I Samis bostad väntar blombuketten från i går. Den som innehöll några nejlikor och flera små spritflaskor, som ska korkas i kväll. Här väntar också en whiskeyflaska, som en viktig flicka gav till honom.
Sedan reste flickan bort. Och han är osäker på vad han egentligen tycker om det. Det hela är, säger han, lite komplicerat. Men han skulle nog gärna ha velat ha henne med i kväll.
Jag har kompisar som tycker olika. Den enda av dem som gått med i Finnish Defence League är Jonas (Laine).
Jere (Kinnunen) har hängt med på mycket. Han är en bra kille.
Jag har själv varit som Sami. Men ungdomsverkstaden i Hangö hjälpte mig ut från arbetslösheten. Nu jobbar jag med parkvård och det är sjukt cool.
Juuso Lahtela
Det kan gå lite vilt till när vi festar. Men vi är inga skurkar. Ingen av oss använder droger. Det finns många unga som gör det i Hangö, men dem vill vi inte ha någonting att göra med. Där är vi straight.
Jere Kinnunen
Tidig måndag morgon. Vardagen kallar.
I fabrikshallen hos Manner är arbetet i full gång. Mitt bland alla dem som sitter vid sina stationära produktionsmaskiner går Sami omkring och samlar delar som ska bli till hjul åt en norsk beställare.
I dag är det hans riktiga födelsedag. Hemma i lädersoffan sover Saku fortfarande och på eftermiddagen sätter han sig på bussen mot Tammerfors. Om, eller när, festen fortsätter helgen därpå så är Saku inte längre med.
Samis högsta chef har tidigare per telefon från sin Kinaresa gett oss lov att fotografera honom inne på fabriken. Med glädje, sa chefen, för han är väldigt glad över den entusiastiska ynglingen, som klev in genom dörren i början av året.
Å andra sidan: Den tatuerade, barrakade, svartklädda, tidigare marginaliserade unga mannen; han, som pratat om sitt engagemang i patriotiska kretsar på nationell tv. Visst fanns det arbetstagare, som viskade bakom ryggen.
”Men det stod ju snabbt klart att han visade framfötterna. Det var uppenbart att Sami vill lära sig, ta till sig helhetsbilden av det här företaget. Därför blev han också befordrad. Jag är glad att han är hos oss.”
Det gångna året har varit en resa, som lett rakt uppåt. Får se vad nästa år hämtar med sig och var jag är när jag fyller 27.
Text: Jeanette Björkqvist
Foto: Niklas Meltio
Layout: Miro Johansson, Petter West
Sami Heinonen var med i Spotlight 2018. Programmet kan ses här.