Hoppa till huvudinnehåll

Fixa värnplikten

Jonas Jungar: Svenska Yle svartmålar militären med sin värnpliktsgranskning, säger flera av er - så här svarar vi

Från 2019
Uppdaterad 24.09.2019 13:42.
Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Bildtext För jämförelsens skull: gör vi en granskning av hälsovården i det här landet, så rapporterar vi inte om vad som funkar, utan om vad som inte funkar. Det konstaterar Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle.

Svenska Yle skärskådar den allmänna värnplikten i vårt land under den här veckan. Vi inledde med att publicera publikens berättelser kring pimsning och maktmissbruk. Trots att satsningen kommer att omfatta en massa annat förutom de här berättelserna, har det lett till beskyllningar om att vi “svartmålar” värnplikten. Det blottar en bristande förståelse för vad journalistik i grund och botten handlar om, skriver Jonas Jungar.

För det första: att se över värnplikten är faktiskt något som också Försvarsmakten själv sysslar med för tillfället. Man är just nu i färd med att reformera militärtjänstgöringen så att den svarar mot de krav som finns i dag. Läs mera om det projektet (Utbildning 2020) här.

Den allmänna värnplikten är en central samhällelig institution, om inte själva ryggraden i vårt försvar. Den involverar årligen tiotusentals ungdomar och kostar beroende på hur man räknar (åtminstone) hundratals miljoner euro varje år att upprätthålla. Därför ligger det rimligtvis i allas vårt intresse att utbildningen är så effektiv och meningsfull som möjligt.

Allt annat är ett slöseri med resurser, som dessutom i det långa loppet också kan tära på försvarsviljan. Att kritiskt granska hur värnplikten fungerar eller borde fungera är således en journalistiskt relevant frågeställning med stort allmänintresse.

Att granskningen till sin grundkaraktär är kritisk är självklart.

För jämförelsens skull: gör vi en granskning av hälsovården i det här landet, så rapporterar vi inte om vad som funkar, utan om vad som inte funkar. Granskar vi tågtrafiken, berättar vi inte om de tåg som går enligt tidtabellen, utan om alla som inte gör det. Och så vidare.

Vi inledde den här satsningen med att begära in berättelser om t.ex. pimsning och annat osakligt beteende. Det föreföll som en ganska naturlig startpunkt. Pimsning och annat maktmissbruk har ju varit ett seglivat gissel inom värnplikten redan länge, och något som Försvarsmakten också själv försökt rensa bort.

Det som tidigare verkar ha “hört till”, är i dag uttryckligen förbjudet i det förnyade tjänstereglementet. Om det förbudet faktiskt efterlevs eller inte i dag är således en given frågeställning. De berättelser som kommit in tyder på att mycket arbete ännu återstår.

För jämförelsens skull: gör vi en granskning av hälsovården i det här landet, så rapporterar vi inte om vad som funkar, utan om vad som inte funkar

Samtidigt: vi sticker inte alls under stol med att många faktiskt tyckt om sin värnpliktstid, och upplevt den som både meningsfull och värdefull. De berättelserna är samlade under en helt egen rubrik. Dessutom har många en i grunden välvillig inställning till tjänstgöringen, även om de upplever att mycket borde förbättras. Allt detta framkommer tydligt om man läser vittnesmålen.

Så långt Svenska Yles värnpliktsgranskning.

På ett mera allmänt plan tycker jag att kritiken mot den här satsningen blottar en oförståelse för vad som är journalistikens uppdrag i samhället, nämligen rollen som maktens vakthund.

Det handlar inte om överdriven negativism, utan om att strålkastarljuset i första hand bör läggas på sådant som inte annars nödvändigtvis skulle komma fram. På sådant som många har ett intresse av att dölja eller försköna. På den enskilda medborgarens ställning i förhållande till makten, staten och etablissemanget.

Det finns ingenting märkvärdigt i det, och det är intressant att just en granskning av det militära väcker så upprörda känslor. Jag har inte hört en enda beskyllning om att vi skulle svartmåla landets hälsovård för att vi påtalar t.ex. läkarbristen eller den usla situationen inom hemvården.

Det handlar inte om negativism, utan om att strålkastarljuset i första hand bör läggas på sådant som inte annars nödvändigtvis skulle komma fram

Det finns, och ska finnas, en spänning mellan makthavarna och journalisterna. Den spänningen är ett av den demokratiska rättsstatens kännetecken.

Försvarsmakten är en del av den maktapparaten, hur betydelsefull dess roll än är för landets försvar och fortsatta självständighet. Den är, och kommer att vara underställd precis samma kritiska granskning som allt det övriga.

Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle. Han tjänstgjorde vid Nylands brigad, kontingent II/87.

Diskussion om artikeln