Läsarberättelser om värnplikten del 2: Ett helvete

Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. Flera av läsarberättelserna visar att värnpliktstiden har satt djupa spår i många. Dem hittar du här.

102

2000-talet. Efter vår första kvällspermission försenade jag mig 15 minuter till brigaden. Jag fick ett lindrigt straff av staben, men vår enhetschef valde att hålla paroll för hela kompaniet. I samma veva som han med namn sa att jag avtjänat mitt straff sa han att vi blir av med våra kvällspermissioner. Efter parollen var det inte roligt. Jag fick bland annat mordhot från andra beväringar och blev pimsad av undersergeanter så länge jag var kvar.

103

2010-talet. Blev mest mobbad av stugkamraterna.

104

2000-talet. Minns synnerligen ett "vanligt läger" där plutonen åkte ut på en ö och skulle öva anfall med jantertavlor som mål med skarp ammunition.

Först på dagen och sedan på natten. Dagtid gick övningen helt okej då man såg var alla grupper befann sig så ingen framryckte för snabbt för att hamna i skottlinjen.

Dock var det nära att sluta riktigt illa då vi hade samma övning nattetid. Min grupp ryckte fram utan att riktigt ha kontroll på var övriga grupper var, mitt i allt kommer jantertavlor 3 m framför oss och vi slänger oss ner på mage. Dock utan att nån i gruppen avlossat några skott så börjar tavlorna gå ner dvs. nån grupp på våran vänster eller högersida har börjat skjuta snett framför oss/rakt över oss, oklart för oss i gruppen hur långt bakom oss skotten kommer ifrån... Vi ropar "TULI SEIS! TULI SEIS!" och övningen avslutas genast. Tack och lov blev ingen skjuten den natten.

105

2000-talet. Jag var väldigt intresserade av det militära redan från början ända till slutet. Men olyckligt nog fick jag en ögonskada under en stridsövning när en stridskaveri släppte en kvist så den piskade i mitt öga och skadade hornhinnan, så jag missade några veckor av utbildningen ofrivilligt.

När sedan kompanichefen kallade in de beväringar på samtal som de tyckte hade för mycket sjukanmälningar endast för att ge dom skit så stod jag först i ledet in till hans kontor.

Väl under samtalet frågade han orsaken till mina många sjukdagar svarade jag att jag hade fått en ögonskada. Jag hann knappt säga den korta meningen innan han ger mig en snabb skeptisk blick från 2 meter avstånd och utbrister spydigt: "int ser jag något som är fel på ditt öga".

Det skulle ha varit konstigt om han sett det för det krävdes undersökning av 3 läkare på universitetssjukhuset för att komma underfund med felet. Skadan gjorde att jag varken kunde anstränga mig eller vara i vinddrag under läkningen på grund av att ögontrycket ökar och försvårar läkning och gav svår smärta.

Trots att läkarna hade förbjudit mig att delta hade jag ändå varit med i undervisningen före tillåtelse så denna attack kändes väldigt onödig och felriktad på mig som faktiskt ville vara med, men hade tvingats gå på massor av undersökningar och ofrivillig vila.

106

2000-talet. Jag fullgjorde min militärtjänstgöring i ett specialtruppförband, dit man sökte frivilligt, gjorde inträdesprov och efter detta fick plats om man uppfyllde urvalsprovens kriterier. Tjänstgöringstiden för mig var ett år med underofficersutbildning som jägargruppchef och ett halvt år utövande av våra specifika uppgifter.

Personerna i mitt specialtruppförband var således en mer homogen grupp än många andra, eftersom specialkunnande inom vårt område och en viss mån av grundläggande utbildning, allmänbildning och fysisk grundkondition var nödvändigt för att kunna tjänstgöra där.

Även i detta förband, som kunde förmodas ha bättre budget, specialutbildad personal och så vidare än många andra, fanns det vidriga påhopp som jag som nu är en vuxen man med större civilkurage aldrig skulle acceptera.

Våra vapenutbildare levde sannerligen i en förfluten tid redan då, där jargongen med rasism och kvinnoförakt var ständigt närvarande. I förbandet tjänstgjorde även ett antal frivilliga damer, jag kan bara föreställa mig hur det kändes för dem. Som finlandssvensk i denna miljö var hånet ständigt närvarande, vilket den yngre versionen av mig på något absurt sätt gick med på bara som någon slags överlevnadsmekanism.

Vi var inte i första hand i detta förband för att bli krigare med gevär, vårt specialkunnande var något annat. Trots detta blev jag och flera av mina vapenbröder och systrar utsatta för övervåld, kollektiv bestraffning, pimsning på grund av att våra utbildare inte tyckte vi var tillräckligt tuffa krigare. Vi var pojkar och flickor.

Jag minns särskilt hur vi utdelades sparkar liggande i skytteställning på våra fötter, ben och i bålen när små misstag gjordes.

En av de mer makabra episoderna var när en person i truppförbandet fick hörselskada under en skytteövning. Hans framtida planerade yrkeskarriär och passion var med detta slut.

Det som Försvarsmakten gjorde, var att personen tilldelades andra administrativa uppgifter och fick skytteförbud, men hans liv var slut. En dag när jag kom in i kasernens toalett stod han där och rakade allt hår, på hela sin kropp. Jag gick och hämtade vår väbel, som förde denna uppenbart förvirrade man till sjukhuset. Ett tag därefter fick vi beskedet att han avslutat sitt eget liv.

Denna person, som antagits på grund av helt andra färdigheter av toppklass, begick självmord cirka 20 år ung.

För min egen del utvecklade jag panikångest under denna extremt pressade tid i livet, som givetvis läkarna feldiagnostiserade totalt i militärens sjukvård. Jag levde i fasa utan att förstå mitt tillstånd i flera år, tills slutligen rätt diagnos gavs. Jag äter ännu medicin och får tack och lov möjlighet till terapi för behandling av detta nu efter åratal av osäkerhet som präglat mitt liv väldigt mycket.

Jag hatar inte armén. Tvärtom, Försvarsmakten gör många saker riktigt bra. Jag valde att - frivilligt - arbeta inom Försvarsmakten med mina specialuppgifter ett tag men sa småningom upp mig på grund av att arbetsplatsen och hela institutionen för mig kändes som en kvävande och helt fel för mig. Mitt moraliska landskap och inre kompass ville att jag skulle söka mig vidare till andra uppgifter där människan är viktig. Jag har med stolthet åkt på mina repövningar och deltagit i olika evenemang inom Försvarsmakten. Jag ångrar inte min erfarenhet och mina upplevelser, men jag sörjer för de tragedier som helt i onödan försiggår på denna skyddade verkstad av nationell storlek.

107

2010-talet. Hade sina stunder. Men då jag fick problem med hjärtat genom förhöjt blodtryck och blev deprimerad på grund av det, samt en otrohet, så fick jag ingen hjälp.

Måste springa privat till läkare för att få rekommendationer till psykolog. Var nära att ta livet av mig under beväringstiden och det tack vare att ingen tog mina problem på allvar. Blev hemförlovad efter 7 månader som undersergeant, och fick sedan C-papper i civilen.

108

2010-talet. Ett rent helvete. Jag är själv en tillbakadragen människa och fick lida för det i militären. Alla i samma stuga skällde på mig och nervärderade mig hela tiden och sa att jag bara ska desertera och åka hem.

109

2000-talet. Den första tiden efter att man inlett sin tjänstgöring är förstås också den svåraste, man är sårbar då man inte känner till rutiner och vad allt som kan hända och gå fel.

Den första månaden var psykiskt väldigt tung på grund av all den osäkerhet underbefälen skapade med ständiga obehagligheter, och dessutom fick vi inte gå ut till till exempel soldathemmet på kvällarna då de andra enheterna redan fått göra detta i flera veckors tid. Istället satt vi inne i stugorna och fick inte röra oss utanför dessa, ens hälsa på vänner i de andra stugorna bredvid. Försökte någon göra det blev det någon form av bestraffning.

Underbefälen fick som de ville, ovanligt många hoppade över till civiltjänst på vår enhet.

Stampersonalen tyckte jag skötte sig riktigt bra. Tjänstgöringen på dagen var inget problem då stampersonal övervakade vad som hände. De flesta av dem var också riktigt bra ledare och utbildare. Tyvärr visste ingen av dem vad som försiggick på kvällarna. Skulle de ha fått reda på detta, skulle konsekvenserna för underbefälen säkert blivit betydande. Tyvärr var vi rekryter alldeles för osäkra och omedvetna för att göra anmälningar.

Relativt snart lärde man ändå känna underbefälen bättre, och kunde se vilka av dem som inte hade personligt intresse av att göra livet surt för oss rekryter. Tyvärr de var ändå tvungna att spela med i deras överenskommelse.

Vad allt detta betydde för min egen del, var i alla fall att jag tidigt bestämde mig för att se till att tjänstgöringstiden skulle bli så kort som möjligt. Alla mina underbefälsambitioner lämnade jag snabbt bakom mig. Det var dock inte helt enkelt för mig att göra så. Jag hade god fysik, var en utmärkt skytt och fortsatte efteråt på en akademisk bana (jag försöker säga att jag hade lätt att lära och kunde uppvisa god analysförmåga då det behövdes).

Jag har också stark tävlingsinstinkt, vilket gjorde det svårt för mig att underprestera för att framstå som en olämpligare kandidat till underbefälsskolan. Tvärtemot min önskan blev jag ändå uttagen till skolan. Efter ett längre samtal med en ur stampersonalen och mina uppdiktade förklaringar till varför jag inte var lämplig som ledare, kom jag ändå undan med 6 månaders tjänstgöring.

Den senare delen av tjänstgöringen gick dock galant efter att jag placerats i en specialenhet där vi fick uppgifter som var lite mera spännande och mera utmanande än genomsnittet. Där fanns heller inte plats för oegentligheter.

Idag kan jag tänka att jag gärna hade gått ledarskapsutbildning under min militärtjänstgöring, men den avskyvärda starten på rekryttiden gjorde att jag tidigt gjorde upp en annan strategi.

110

2000-talet. Jag vittnade osakligt bemötande från såväl underbefäl och stamanställda, både riktat mot mig själv och andra. Att se folk göras till åtlöje hörde till vardagen under min tjänstgöringstid, men här är några gånger då jag allvarligt funderade på civiltjänst.

• Såg en stugkamrat få en metallstol sparkad i huvudet av en undersergeant.
• Hörde en undersergeant härma en finskspråkig rekryts brytning.
• Blev öppet hånad av en fältväbel för att jag hade höga avgångsbetyg från skolan.
• Under rekryttiden blev vi jämt trakasserade av underbefälen när vi återvände från permissionen på söndag kväll - vanligaste bestraffningen var att få dagatäcket sprängt.
• Blev ofta trakasserad av militärpolisen då jag återvände från permission - småsaker mest bara för att jävlas, som till exempel att min far hade kört för nära porten.

I övrigt tycker jag att man borde se över ledarskapsstilen inom det militära - kanske hämta inspiration från stora internationella företag som till exempel Google eller Amazon, och se hur de lyckas motivera folk. Om man är orolig över försvarsviljan bland unga borde första prioritet vara att stoppa pimsning och mobbning.

111

2000-talet. Efter första cooper-testet i början av tjänstgöringstiden fick jag problem med både fötter och knän som värkte konstant, ibland till den grad att jag var tvungen att använda kryckor. Tänkte att det troligen var en gammal skada i hälen som nu igen tagit stryk.

De långa bussresorna mellan Dragsvik och Österbotten var en riktig plåga, helst skulle man ha legat raklång på golvet för att lindra värken. Värkmediciner, salvor och befrielser skrevs ut på löpande band de första cirka 90 dagarna innan jag slutligen äntligen kom till röntgen.

Röntgenbilder kom och jag fick se dem. Man kunde tydligt se att det var frågan om en marschfraktur, men läkaren nekade men beslöt att jag skulle klassas som B-karl och få lättare uppgifter.

När min tid började vara slut begärde jag att få röntgenbilderna så jag kunde visa dem för läkare här hemma ifall att jag igen får problem med fötter och knän. Men dessa röntgenbilder hade på något sätt kommit bort. Jag orkade inte då forska mer i var eller var jag kunde få tag i rötgenbilderna. Men minns att jag kände mig väldigt lite värd som människa när ett röntgenbesök inte kändes aktuellt först efter 90 dagar.

112

2010-talet. Jag har en berättelse ur en flickväns synvinkel. Min pojkvän tjänstgjorde först vid Nylands brigad men blev kommenderad till en annan brigad upp för specialutbildning.

Han tyckte för det mesta om Dragsvik (normalt "klagande" över marscher och sådant var standard och vad jag förväntade mig att höra, inget speciellt allvarligt heller enligt honom), men efter att ha varit på denna finska brigad och kommit hem på permission insåg jag att allting inte stod helt rätt till.

Han är normalt en ganska "tough guy" med skinn på näsan och tog de flesta dummare order med jämnmod, men när han skulle fara tillbaka stod han ibland och grät på tågstationen. Jag blev aldrig riktigt på det klara med vad som hänt, men han berättade vagt om missförhållanden och grova skämt. Att prata svenska i en helfinsk miljö kunde inte heller ha varit lätt.

De sprang coopertest i hård köld, och fastän han klarade barettprovet dög det inte på hans hembrigad på grund av byråkrati. Han har på det stora hela en positiv inställning till sin tjänstgöringstid, men hans desperation när han skulle fara tillbaka har lämnat spår i mig.