Kommentar: Alla skulle tjäna på att civiltjänstgöringen och militärtjänstgöringen är lika värda

“Så, vad gjorde du i det gröna då?”

Militären, livets midsommar. Frågan kommer alltid, förr eller senare. Oberoende om man är på en fest, börjat ett nytt jobb eller träffar svärfar för första gången.

Jag förstår tanken, att ett folk som lever endast några generationer från ett självständighetskrig är patriotiskt. För många är det ett sätt att hedra fosterlandet och stupade eller kanske bara för att “lära sig att bli karl”.

“Jag gjorde faktiskt civiltjänst.”

Svaret följs av en öronbedövande tystnad. Ibland bottnar den i en bestörtning eller rent av avsmak för mina livsval. Men allt som oftast är det en menande tystnad, ett utrymme som det helt enkelt hör till att man skall lämna.

Så att jag kan förklara mig... och jag är redo, jag har ett svar jag troget övat och gett ända sedan den där våren 2015 då jag tog mitt beslut.

Mitt svar är logiskt, välformulerat och framförallt motiverat.

Jag fick ett fint jobberbjudande, chansen att under min tjänstgöring göra något jag alltid drömt om, något som dessutom bidrog till kulturen och ungdomsarbetet hemma i Pargas.

Infrastrukturen finns redan, materialet finns redan och kostar gör vi oavsett om vi kör ett landstigningsfordon med nästan 900 hästkrafter eller möter 900 medmänniskor hos en ideell organisation.

Men måste det verkligen vara så? Motiverat? Jag har aldrig hört någon bli manad att motivera sitt beslut att rycka in i militären, eller beslutet att stanna kvar.

Ändå är jag övertygad om att även civiltjänstgörare spelar en stor och viktig roll i samhället då vi hjälper vår hemkommuner genom att så gott som gratis arbeta som vaktmästare, kulturarbetare eller skolassistenter. Eller då vi arbetar för ett sjukhus, ålderdomshem eller en ideell organisation.

När jag diskuterade det här ämnet med en kollega undrade han om inte civiltjänst, till skillnad från militärtjänstgöring, är ett aktivt val och att civiltjänstgörare därför förväntas ha en motivering till det valet?

Visst har han rätt. Gör du inget aktivt val, säger du ingenting, så står du mycket riktigt några månader efter uppbådet där på Dragsviks gårdsplan iklädd en grön uniform.

Ändå var vi civiltjänstgöringsmän som aktivt valt tjänstgöringen väldigt få, eller i alla fall vi som upplevde det som ett aktivt val. Många var där för att dom upplevde det som sitt enda val, av etiska, psykiska eller ofta rent praktiska skäl.

Skulle inte alla vinna på att civiltjänsten presenterades likvärdigt och fler skulle söka?

När jag på söndagen läste Svenska Yles artikel om att valmöjligheterna är färre för svenskspråkiga och att en finlandssvensk värnpliktig med största sannolikhet hamnar i Dragsvik är det just dessa civiltjänstgörare jag tänker på.

Hur hela valet endast och enbart är utformat för dem, och vi andra hänger med. Civiltjänstgöringscentralens utbildningsexpert Katarina Haddas von Martens svarar i intervjun att det helt enkelt inte finns valmöjligheter i den finlandssvenska utbildningen för civiltjänstgörare eftersom det finns för få finlandssvenskar som väljer just civiltjänst.

För de finskspråkiga finns fyra utbildningsinriktningar att välja mellan. De kan bland annat studera medborgarpåverkan, brandskydd och räddningsarbete, de har även möjlighet att avlägga väktarexamen.

Den svenska utbildningen saknar dessa valmöjligheter och är en kombination av miljöfostran, skyddande av egendom och förebyggande av våld. Det här resulterar i att fördjupningsmöjligheterna är begränsade och därmed även den allmänna nyttan.

Skulle inte alla vinna på att civiltjänsten skulle presenteras som ett likvärdigt alternativ till den militära värnplikten vid infotillfällen, uppbåd och rekryteringsjippon och på så sätt få fler sökande?

Tillfällen där det ges information om civiltjänsten lyser allt som oftast med sin frånvaro.

Samhället skulle få mer arbetskraft, tusentals unga män skulle få ta del av viktig kunskap som oljebekämpning, brandsläckningsfärdigheter och skydd av kulturarv, och vi alla skulle må lite lite bättre.

Inte minst de civiltjänstgörare som upplevde civiltjänsten som sitt enda val skulle må bättre då ett större intresse för civiltjänstgöringen skulle öppna upp valmöjligheter för dem. Unga män som kanske aldrig förut känt ett ansvar eller en plats i en större helhet skulle få en uppgift och ett kall att hjälpa fosterlandet i ett år.

Civiltjänsten benämns ofta som ett andra alternativ för några få, men jag är övertygad om att det kunde vara ett bättre alternativ för många

Infrastrukturen finns redan, materialet finns redan och kostar gör vi oavsett om vi kör en landstigningsbåt med nästan 900 hästkrafter eller möter 900 medmänniskor hos en ideell organisation.

Civiltjänsten benämns ofta som ett andra alternativ för några få, men jag är övertygad om att det kunde vara ett bättre alternativ för många. Inte minst för de unga, gamla och sjuka som behöver hjälp och omsorg.

Men fram till att vi når en jämlikhet mellan den militära tjänstgöring och den civila svarar jag mer än gärna på följdfrågor och motiverar mitt val. Oavsett om vi gillar det eller inte är det vår uppgift som ”civare” att prata om vår tjänstgöring för att göra den mindre abstrakt, för ur en brist av förståelse föds fördomarna.