Förbundspennan: Har orienterarna fallit av kälken med tanke på internationell framgång?

”Orientering är självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling...” lyder inledningen på orienteringens motto från 1930-talet. Gäller beskrivningen än idag och hänger vi med i utvecklingen tillräckligt för att nå internationell framgång?

I år är det 100 år sedan den första officiella orienteringstävlingen löptes mellan Saltsjöbaden och Nackanäs utanför Stockholm. Detta var den 25 mars 1919. Kartan var i skala 1:100 000 och banan mätte 12 km med tre kontroller.

Under seklet sedan dess har idrotten ständigt utvecklas. Alla inser att andra egenskaper krävs för att nå framgång idag, men inser vi alla hur det senaste decenniets förändringar påverkar elitens kravnivå?

Den disciplin som nyligen tagit allt mer plats är såklart sprintorientering. Individuell sprint infördes i VM 2001, sprintstafetten gjorde entré i VM 2014 och nu efter att VM uppdelats i skogs- och sprint-VM kommer ännu knock out-sprint införas som ny tävlingsform under VM i Danmark 2020.

Detta gör att de fysiska, tekniska och mentala krav som ställs på orienterarna är mer mångfacetterade än tidigare. Långdistansen liknar fortsättningsvis traditionell orientering, medan knock out-sprint kräver snabba beslut, stresstålighet och hög maxhastighet på ett annat sätt än tidigare.

Är orientering en teknisk idrott med fysiska element eller vice versa? Därom tvista de lärde. Självklart behövs båda två för att nå framgång och det ena får inte utesluta det andra.

Pudelns kärna i min personliga ståndpunkt är ändå att vi obönhörligt tappar mark mot de bästa så länge vi inte inser betydelsen av den fysiska utvecklingen redan från unga år. Utan tillräcklig fysisk kapacitet är vi chanslösa i seniorsammanhang, i synnerhet i de nya tävlingsformerna.

En arvsynd hos orienteringsfolket är att vår idrott ses som en tekniskt krävande gren, där långdistansen är den enda ”riktiga” tävlingsformen. Motsvarande fenomen i längdskidåkningen är uppskattningen av långa distanser i klassisk stil, helst med intervallstart.

Inget ont om långa distanser, men vi bör inse att dessa inställningar påverkar de ungas bild av vilka egenskaper som är viktiga. Här upplever jag att de allmänna uppfattningarna inte alltid överensstämmer med den reella kravnivån.

En utmaning till juniorledarna kunde därför vara att ytterligare systematisera och följa upp den fysiska utvecklingen.

Träningsdagbok, regelbundna test och processmål får gärna introduceras redan i högstadieåldern. För att få in träningar i tillräckligt högt tempo behöver heller inte juniorbanorna vara överdrivet tekniskt utmanande alla gånger.

Dessutom skulle jag efterlysa fler sprintträningar på föreningsnivå. Dels i syfte att hjälpa de specifika idrottarna framåt, men framför allt för att höja den allmänna uppskattningen av disciplinen.

För visst vill vi väl hållas kvar på kälken även framöver?

Fredric Portin, förbundstränare
Finlands Svenska Orienteringsförbund r.f.