”Vi skrattade helt hysteriskt, känslan var så absurd” – chockvälkomst för finländarna i Doha, där kvinnor i shorts fått onda blickar
Jag är extremt lycklig över att jag inte är gångare eller maratonlöpare, säger höjdhopparen Ella Junnila inför VM-debuten i Doha. Den kokande hettan och kulturskillnaderna har hunnit bjuda finländarna på utmaningar.
Äsch, tänkte Wilma Murto inför avfärden till Doha. Jag tränade ju i 40 plusgrader i Australien i vintras, Qatar ska inte bli något problem.
Så fel man kan ha.
– Vi steg ut från flygplatsen och bara brast ut i skratt, att kan det verkligen vara sant? Värmen är så annorlunda med den här grymma luftfuktigheten. Jag trodde jag visste vad hetta är, men det gjorde jag inte, säger Murto till Yle Sporten.
Hon åkte till Qatar tillsammans med Ella Junnila i fredags.
– När vi steg ut började vi skratta helt hysteriskt, känslan var så absurd. Jag är extremt lycklig över att jag inte är gångare eller maratonlöpare. Jag tycker nog synd om dem, säger Junnila.
Maraton och gång avgörs på natten lokal tid för att undvika den värsta hettan. Med temperaturer på omkring 33 grader vid midnatt och en luftfuktighet på cirka 70 blir utmaningen ändå rejäl.
På Khalifastadion finns däremot ett påkostat luftkonditioneringssystem som garanterar en temperatur på ungefär 26 grader över hela arenan.
– När man kom hit var det en chock och under den första dagen kändes det riktigt illa. Jag tänkte att hur kan någon människa springa här, men det har blivit bättre dag för dag, säger medeldistanslöparen Sara Kuivisto.
– När man nu varit här i fem dagar kommer det inte längre varje gång en känsla att ’wow, det här är så konstigt!’ när man stiger ut, berättar stavhopparen Murto. Men det kräver en anpassningstid, tur att vi kom hit i tid.
Final solklart mål för frisk Junnila
Uppvärmningsområdet och träningsplanerna vållar mer huvudbry än nedkylda tävlingsstadion. De finländska rekorddamerna Junnila och Murto har ändå klarat av att genomföra träningar utomhus utan att storkna.
Den sista hoppträningen före det första VM-äventyret gick dessutom bra för Junnila. Det är ingen självklarhet för 20-åringen.
Junnila har förbättrat det finländska höjdrekordet två gånger denna säsong och hissat upp ribban till 195. Hon har dessutom i sommar öppnat mästerskapsmedaljkontot med ett brons i U23-EM i Gävle.
Men efter EM-tävlingarna i mitten av juli har det endast blivit två tävlingar, och i den senaste bara två hopp i U23-FM i Borgå. Junnila har brottats med en vristskada stora delar av sommaren.
– Efter en tre veckors rehabiliteringsperiod har jag kunnat träna helt normalt den senaste månaden. Vristen håller, kommer Junnila med ett lugnande besked.
Hur inverkar det då att du gjort väldigt få tävlingar under de senaste månaderna?
– Det här känns faktiskt lite som en säsongspremiär. Så lång är pausen sedan senaste ordentliga tävlingen. Men inte stör det, vi har ersatt tävlingshoppen med fler hopp på träning.
I de tävlingar hon kunnat delta har resultaten varit imponerande. I fyra av sju tävlingar fram till U23-EM klarade Junnila minst 190. När hon åkte till sitt första seniormästerskap i EM i Berlin i fjol hade hon exakt ett 190-hopp i bakfickan – och var trots det snuddande nära final.
– Jag känner mig mycket mer säker på hoppandet nu. En normalprestation på 190 räcker sannolikt till final. Det ger mycket självförtroende att veta att jag inte behöver tänja mig till maxnivå.
– Förstås kommer inte 190 enkelt, det krävs en helt hundraprocentig laddning, men final är helt klart mitt mål.
Murto: Måste tona ner förväntningarna
För Wilma Murto är situationen en annan.
Hon har tvärtemot Junnila inte fått ut sin kapacitet i tävlingssammanhang och trots att hon varit frisk hela säsongen är årsbästat fortfarande 451 från Australien i januari. Det högsta hoppet på inhemsk mark är 445 från början av juni. Sedan dess har hon inte nått över 440.
– Det här har krävt en annorlunda mental förberedelse, säger 21-åringen som gör sin sjunde seniorstortävling.
– Det är förstås roligare att åka till ett mästerskap i sitt livs form och med en ’allt är möjligt’-attityd. Nu måste jag tona ner mina förväntningar.
Orsaken till det instabila läget är de stora förändringarna Murto genomgått under det senaste året. Hon har bytt tränare och hemort två gånger, och har nu ett drygt halvår bakom sig under Mikko Latvalas ledning.
Wilma Murto om de radikala förändringarna i Sportlivs minidokumentär:
– Tittar vi på stora bilden är det gångna året långt ifrån idealt med tanke på Doha. Men det ska bära frukt i framtiden och jag känner att vi är på rätt väg. Det känns på sätt och vis som om det bara är jag som för tillfället tror att ’jäklar, det går faktiskt riktigt bra för mig just nu’. Men så känns det faktiskt.
Murto, vars personbästa fortfarande är juniorvärldsrekordet 471 från januari 2016, menar att hon hela sommaren nått framsteg på träning. I tävling har hon inte fått utmätt sitt kunnande.
– Tävlingsresultaten är nästan det enda som inte klickar för tillfället. Tekniskt såg mitt hoppande på tävling egentligen rent utsagt dåligt ut fram till Sverigekampen, men efter det har vi igen hittat rätt.
– Det är frustrerande när du lyckas på träning men sedan är helt borta på tävlingsbanan, men så är det i stavhopp ibland. Det är svårt att överföra träningshopp med kort fart till tävlingsprestationer i fullt tempo. Men vi hoppas det äntligen lossnar nu och hoppar jag årsbästa 450 är jag troligen i final.
Kuivisto i mental berg-och-dal-bana
Liksom Murto har Sara Kuivisto haft en psykiskt påfrestande säsong. Eller egentligen främst senaste månad.
Borgå Akilles-löparen klarade inte VM-gränsen på varken 800 eller 1500 meter, utan fick vänta på besked från rankningslistan. Uttagningskriterierna från det internationella friidrottsförbundet IAAF:s sida var svårtolkade och Kuivisto levde i ovisshet.
För två veckor kom beskedet: Kuivisto får plats på 1500, men inte på 800 som varit hennes huvuddistans hela säsongen. Okej, tänkte hon, och kastade om förberedelserna.
Och sedan, en och en halv vecka senare, damp trots allt en inbjudan till 800 meter ner i brevluckan.
– Den här senaste månaden har varit tung, då planerna förändrats hela tiden. Jag var inställd på 800 och ville springa det, men så glömde vi bort det helt och hållet. Och så kastades allt om igen. Här efterlyser jag nog tydlighet från IAAF, det här gynnar inte idrottarna, säger Kuivisto.
Kuivisto sprang personligt rekord 2.01,85 på 800 meter i Superligan i Polen i augusti och har i tre tävlingar efter det nosat på 2.03. Nu hoppas hon att farten inte försvunnit i och med 1500-fokuset.
– Vi fick inte den uppladdning vi ville och 800 är nog ett litet frågetecken. Jag körde ett par träningslopp som skulle sett annorlunda ut om jag haft 800 i sikte. Allt var inställt på 1500, där ändå tävlingsfarten är tillräckligt annorlunda för att det ska påverka träningen.
Med tanke på förberedelserna, ser du nu 1500 som din huvuddistans i VM?
– Nå, det är lite kinkigt, för jag tycker så mycket mer om 800 och det har varit vårt huvudmål hela säsongen. Och nog finns formen där nånstans, jag måste bara locka fram den.
Kulturkrock i shorts
Qatar är ett konservativt land och VM-arrangörerna har delat ut strikta bestämmelser för till exempel tillresta journalister. Männen måste täcka sina knän, medan kvinnorna inte får använda shorts överhuvudtaget.
Samma budskap har inte nått idrottarna och på tävlingsområdet accepteras vanlig klädsel. Kuivisto har ändå upptäckt kulturskillnaderna under joggningsturer i centrum.
– Männen sänder ganska onda blickar när jag löper med shorts, men inte kan man ju springa med vindoverall heller, kommenterar Kuivisto för Yle Urheilu och fortsätter att hon märkt av arabkulturen också vid andra tillfällen.
– Om man står i hissen med en okänd man, är han väldigt obekväm. Samma stämning uppstod när en manlig städare hämtade handdukar till mitt rum, han kunde inte se mig i ögonen. Det känns märkligt.
Ella Junnila, Wilma Murto och Sara Kuivisto inleder alla VM under öppningsdagen på fredag:
' /%3E%3C/svg%3E)
