Trycket för att få i gång en ny Estonia-undersökning ökar i Estland - först nu vågar katastrofens offer ta plats i debatten

25 år efter att fartyget Estonia sjönk är frågan om en ny undersökning av katastrofens orsak högaktuell i Estland. Också experter stöder de överlevandes och anhörigas krav på mer öppenhet.

Siiri Same hör till de få kvinnor på Estonia som överlevde den katastrof som krävde åtminstone 850 människoliv. Av de 137 personer som räddades var bara 26 kvinnor.

Jag träffar henne vid minnesmärket Katkenud liin, Bruten linje, nära hamnen i Tallinn.

- Olyckan gav mig ett mål i livet att göra något nyttigt som tack för att jag räddades, säger Same. Jag är mycket tacksam över alla dem som vågade komma och rädda oss den där stormiga natten.

Se arkivmaterial från Estonianatten.

Raivo Martinson var chef för taxfree-avdelningen på Estonia, men råkade just den här dagen vara på arbetsresa i Tyskland för att inspektera ett annat fartyg som rederiet Estline var intresserat av.

Han ser sig själv som en av de överlevande.

- Det var meningen att jag skulle jobba och att Tiina Müür skulle åka till Tyskland. Av någon anledning byttes våra arbetsuppgifter och nu är hon försvunnen, säger Martinson.

Tiina Müürs namn fanns på de första listorna på överlevanden. Där fanns också kapten Avo Pihts namn, men båda flyttades senare till listan på omkomna.

Martinson var familjebekant med Piht och kände redan på hotellrummet i Rostock igenom honom på nyhetsbilder från Utö.

Piht och Müür hör alltså till de ökända passagerare som sägs ha överlevt för att sedan ha försvunnit spårlöst.

- Jag vet vad jag såg. Bilderna finns dessutom i arkiven och jag är helt säker på att det inte bara är någon som liknade honom. De får säga vad de vill.

Under årens lopp har tillräckligt mycket information om förlisningen för 25 år sedan kommit fram som kunde ifrågasätta den officiella haverirapporten.

Åtminstone tillräckligt mycket för att berättiga en ny olycksundersökning, enligt en växande andel av ester.

"Ända tills nu har jag varit tyst"

- Sanningen börjar så småningom komma fram, säger Martinson. Nu har allt fler av oss börjat tala öppet om vad vi såg. Jag har varit tyst i alla år, men nu vill jag berätta.

Martinson säger att Estland år 1994 bara var ett "virrvarr" där de flesta på sovjetisk manér helst höll sina funderingar för sig själva.

- De flesta som jobbade på Estonia var yngre än jag, bara ungefär tjugo år gamla eller lite mer. De hade livet framför sig och i Estland på den tiden stack man inte ut hakan så lätt.

Nu har allt fler av oss börjat tala öppet om vad vi såg. Jag har varit tyst i alla år, men nu vill jag berätta.

Raivo Martinson

År 2004 avslöjade Sveriges Television att det svenska försvaret använde Estonia för transporter av hemlig utrustning, vilket bevisar att den ursprungliga haverirapporten inte berättar hela sanningen.

- Sanningen finns där nere i färjan, säger Martinson. Det är dit vi borde fara. Gravfriden är inte viktig för oss överlevande och anhöriga till offren. Vi vill veta vad som hände.

Om Estland, Sverige och Finland säger att det handlar om kostnader behöver de inte oroa sig, tillägger han, det finns privata finansiärer som gärna dyker ner till färjan.

Estnisk rapport har redan dömt ut haverikommissionen

Estlands regering gjorde under åren 2005 till 2009 en utredning som skulle syna den officiella haverirapporten från år 1997.

Den estniska utredningens chef Margus Kurm säger att resultatet var entydigt; den officiella haverirapporten var inte trovärdig.

- I haverikommissionens slutrapport finns inte Ain-Alar Juhansons vittnesmål med eftersom de inte passade in i den version parterna hade kommit överens om, sade Kurm i det estniska debattprogrammet Suud puhtaks i tisdags.

Ain-Alar Juhanson satt bredvid honom i tv-studion.

Juhanson säger att han såg att rampen till bildäcket på Estonia fortfarande var på plats när han räddade sig från fartyget.

Det går stick i stäv mot det den officiella rapporten säger. Enligt den slets bilrampen av när bogvisiret lossnade. Det var därför vatten började välla in på bildäcket och fartyget sjönk så snabbt.

Det estniska programmet går att se här.

När Kurm lämnade in sin rapport till Estlands regering år 2009 rekommenderade han en ny olycksundersökning. Men när regeringen inte gjorde något åt saken höll han tyst alltför länge.

- Jag svek er alla, säger han nu.

Minimikravet är att eventuella hål i skrovet utreds

Trots att det finns många öppna frågor är huvudfrågan enkel; var det en olycka eller sänkte någon Estonia?

Siiri Same säger att hon vaknade av en så stark smäll att hon kastades ur sängen i sin hytt.

- Det var storm, men inte en storm som slår sönder ett skepp med en sådan smäll att man flyger ur sängen. Jag hade varit med om skrämmande stormar och det här var inte en sådan.

Om det finns ett hål i skrovet vill hon veta det.

- Estonia ligger på 80 meters djup och tekniken har utvecklats. Vi som har fått lida på grund av olyckan ser inte en enda anledning till att inte utreda om det finns ett explosionshål i båten.

Jag och många andra av offren har inte ännu hittat någon sinnesro. Vi önskar att det öppnas en ny undersökning. Vi har inte ännu förstått exakt vad som hände.

Siiri Same

Det råder som bäst ganska stor enighet i den estniska debatten om att det borde göras dykningar ner till fartyget.

Men många är också medvetna om att en utredning för att ge svar på berättigade frågor också kommer att öppna smärtsamma sår.

Om vi inte nu undersöker olyckan blir vi aldrig kloka på det här. Vem är intresserad av Estonia om 25 år?

Siiri Same