Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Alkoholism i dokumentärserie fick sverigefinnar att se rött

Från 2019
Uppdaterad 28.09.2019 20:29.
Två män sitter på stolar på en träkaj i en hamn med en kaffetermos.
Bildtext De finska invandrarnas flytt till Sverige under 1950-70-talen skildras i dokumentärserien Hårt arbete – Kova työ.
Bild: SVT / Mimmo Hildén

Dokumentärserien Hårt arbete – Kova työ om sverigefinländare på SVT har väckt starka reaktioner i höst. Den andra säsongen av den finstämda intervjuserien fokuserar på problem som alkoholism och ensamhet. Det har fått många finskättlingar i Sverige att ilskna till.

Den första säsongen av Hårt arbete skildrade bland annat arbetslivet och kärleken, medan dess andra säsong fokuserade på sociala problem och alkoholmissbruk bland sverigefinländarna. SVT rapporterar att serien efter den andra säsongens premiär har anmälts till granskningsnämnden tio gånger.

I stort sett gick de direkt från båten till arbetet, många gånger utan att kunna mer än ett par ord svenska

I sex avsnitt berättar dokumentärserien historien om de finländare som under 1950-, 60- och 70-talen emigrerade till Sverige för att arbeta vid industrierna, som städare eller i serviceindustrin.

Gammal dam i vitt hår och blå tröja sitter i en rullstol
Bildtext Utan brådska får de sverigefinska intervjupersonerna berätta om sina liv och erfarenheter.
Bild: SVT / Mimmo Hildén

Emigrationen gav de finländare som flyttade till Sverige en bättre levnadsstandard. Men småningom skapades också bilden av sverigefinnen som en vemodig arbetarklassfigur omgiven av spritångor och hemlängtan, som talade dålig svenska och höll sig till sina egna.

Varför ska man alltid lyfta fram spriten och våldet?

Därför känns det som ett uppfriskande grepp i Hårt arbete då enskilda personer ur denna grånande utflyttargeneration själva får berätta om sina liv utan brådska.

Vackert foto skildrar starka personer

Det utsökta kameraarbetet visar intervjupersonerna i sina hem, ofta i helfigur i långa tagningar. Lågmält, sakligt och med den stilla humor som kommer med livserfarenhet berättar de om sina livs dramatiska förlopp.

Somliga reste iväg som nästan ofattbart unga, redan som sextonåringar. Andra lämnade familj och barn bakom sig. I stort sett gick de direkt från båten till arbetet, många gånger utan att kunna mer än ett par ord svenska.

Det långsamma klippet ger intervjupersonerna tid att träda fram och formulera sina kärnfulla och väldigt egna förhållningssätt till livet. Kraften i deras personligheter är också seriens största behållning och deras berättelser tecknar konturerna av en episk arbetarklasshistoria.

Den kritiserade andra säsongen

Seriens andra säsong som sändes på SVT i höstas lyfte fram sociala problem bland sverigefinländarna, som till exempel alkoholism och ensamhet. Det fick många sverigefinländare eller svenskar med finländska rötter att reagera. Varför ska man alltid lyfta fram spriten och våldet?

Ja, visst får man driva också med finländare

Lina Puranen, en av producenterna för Hårt arbete, försvarade serien med att säga att de var beredda på reaktioner då de valde att ta upp ett känsligt och delvis tabubelagt ämne som alkoholism.

– En stor del av kritiken har ju handlat om att folk undrar varför vi inte berättar om ”oss hårt arbetande finnar”. Att hela första säsongen handlade om just det har ju gått många förbi, sade Puranen till SVT.

Ett äldre bar sitter vid ett köksbord i ett grönt och dunkelt kök. Båda ler.
Bildtext Arbete, kärlek och banden till Finland stod i centrum för den första säsongen av Hårt arbete.
Bild: SVT / Mimmo Hildén

Finskt vemod blir nästan exotik

Med tanke på seriens nyanserade och känsliga grepp kan reaktionen verka överraskande hätsk. Visst finns det något Kaurismäkiaktigt eller Roy Anderssonskt över de sparsamma scenerna där humorn ligger nedbäddad i djupa lager av allvar.

Intervjuerna varvas med arkivfilm från sextio- och sjuttiotalet som ackompanjeras av tidsenlig finsk musik, ofta tango, nästan uteslutande i molltoner.

Det skapar en stämning av finskt vemod som gränsar till exotik, men som även (och kanske bättre) kan tolkas som en träffsäker hyllning till genuina finska kulturyttringar.

Men så är också stereotypen om den supande finnen väldigt stark i Sverige och har länge använts som en stapelvara till exempel i skämt och sketchprogram. Ja, visst får man driva också med finländare.

Men då finskättlingar i Sverige har utsatts för den stereotypen i årtionden så är det kanske begripligt om vissa blir irriterade då fokuset i skildringen, av vad som kan förefalla som ohejdad vana, åter igen vandrar tillbaka till spriten, våldet och de finska uteliggarna vid Slussen.

Diskussion om artikeln