Estoniakatastrofen ledde till att sjösäkerheten förbättrades

Mayday-ropen ekade på det stormande havet för 25 år sedan – M/S Estonia hade fått en kraftig slagsida. Nödsignalen nådde 14 fartyg och kustradiostationen.

Vid sjöbevakningsstationen i Åbo tog vakthavande befäl Ilkka Kärppälä emot nödmeddelandet och påbörjade ensam räddningsarbetet.

Mycket har förändrats på ett kvarts sekel. I dag är man mer medveten om vad som händer på sjön.

Vid Västra Finlands sjöbevakningssektions ledningscentral är väggarna täckta med skärmar där man ser Finlands havsområden och till och med ställen ännu längre bort.

Men när Estonia sjönk förlitade man sig ännu i huvudsak på radiomeddelanden. I dag kan patrullerande sjöbevakningsfartyg och räddningshelikoptrar till och med skicka videobilder till ledningscentralen i Åbo.

Kommunikationen är idag snabbare

Idag är åtminstone fyra personer på plats dygnet runt vid ledningscentralen i Åbo. När M/S Estonia sjönk fanns där bara en person på jobb.

Räddningsarbetet kan idag påbörjas omedelbart, intygar kaptenlöjtnant och biträdande chef Samu Hiljanen. Nuförtiden når man flera enheter och personer på en gång. Tidigare var man tvungen att ringa flera samtal till berörda parter.

Informationen når också andra länder på en kort tid, och vanligtvis är man också flera gånger i veckan i kontakt med till exempel Sverige och Estland.

Säkerheten har förstärkts

Efter Estoniakatastrofen har även sjösäkerheten utvecklats på flera olika sätt, både tekniskt men också på ett mänskligt plan.

Säkerheten är en allt större prioritet i sjöbefälets utbildning. Dessutom har den Internationella sjöfartsorganisationen IMO (International Maritime Organization) skärpt fartygens tekniska krav.

Estonia sjönk på grund av att bogvisiret gick sönder i den hårda stormen. Efter det har portarnas hållbarhet förbättras, och larmanordningarna reagerar både på vatten och på eldlågor.

M/S Estonias lutning gjorde att sänkningen av livbåtarna i vattnet förhindrades. Lutningen försvårade också utlösandet av räddningsflottarna. Dagens livbåtar är enklare att sänka ner, och i dag spelar det ingen roll hur räddningsflottarna hamnar i vattnet.

För stora fartyg finns det i dag ett krav på att ha så kallade MES-flottar (Marine Evacuation System), med vilkas hjälp man plockar upp människor från havet. En flotta sänks under vattenytan och människor som hamnat i havet kan stå på den tills man får upp dem därifrån.

Fartygens sidor har även nät fastsatta för att människor som hamnar i vattnet ska kunna klamra sig fast.

Utbildning med simulator

Kraven på utbildningen för sjökaptener är också annorlunda än tidigare. På Aboa Mare används i dag simulatorer för att skapa en verklighetstrogen katastrofsituation som studenterna ska navigera sig igenom.

Kompetenskraven har också ökat, och tack vare internationella avtal är utbildningen i olika länder mer likartad. Därutöver har man repetitionsövningar med jämna mellanrum för att upprätthålla kunskaperna.

Artikeln är en översättning av artikeln Ettei koskaan enää – Estonian onnettomuudesta on ammennettu oppia meriturvallisuuden parantamiseksi som är skriven av Jouni Koutonen.