”Det var helt magiskt!” – unga finländska framtidskvinnorna vägrar deppa trots tidigt VM-respass, Tervo skakade äntligen av sig den paralyserande nervositeten

Tre finländska rekorddamer, tre 20–21-åriga VM-debutanter, tre kvaluttåg. Men varken Ella Junnila, Wilma Murto eller Krista Tervo vill hänga läpp. Säsongen har fört med sig oerhört mycket gott.

Den besviknaste i den utslagna blåvita trion är Junnila. Den finländska rekorddamen i höjdhopp slutade tredje sist i kvalet med resultatet 180.

Hennes finländska rekord från juli lyder 195, men en vristskada har stört henne sommaren igenom. Hennes senaste tävling med full effekt var i Kalevaspelen i början på augusti.

– Pausen påverkade nog ganska mycket. Vi har försökt lappa tävlingsbristen med många hopp på träning, men det är så annat tryck i en tävlingsprestation, säger Junnila till Yle Sporten.

20-åringen rev sitt första försök på såväl 170, 180 som 185. De två första höjderna klarade hon i andra försöket, men inte längre det sista.

– Det var svårt ända från början. Jag tappade fästet helt i första hoppet, men det berodde inte på vristen. Jag kan inte skylla det här på skadan. Hoppen blev tekniskt bättre hela tiden, bara ett eller två var riktigt usla.

Junnilas säsong har förutom dubbla finländska rekord i år erövrat karriärens första stortävlingsmedalj, brons i U23-EM i Gävle. Hon ger överlag säsongen gott betyg.

– Fastän den här tävlingen gick ganska mycket i underkant, så ser jag inte på säsongen i helhet genom negativa glasögon. Vi har nått de mål vi ställde och delvis till och med överträffat dem. Det här bra boost inför framtiden.

Murto: Ser mycket lovande ut

Wilma Murto står bredvid och väntar på när Ella Junnila svarar på Yle Sportens frågor. Hon nickar ivrigt när höjdkollegan pratar om ivern inför den kommande träningssäsongen.

För Murto har säsongen varit närapå motsatsen till Junnila. Hon har varit frisk, men inte fått till det tekniskt. Hon åkte till VM utan större förväntningar, men gjorde sin bästa tävling sedan början på juni.

Det gemensamma var missad final. 435 räckte inte för Murto.

– Det är lite tudelade känslor. Jag är nöjd med tävlingen, men jag skulle inte vilja vara nöjd efter en 435-tävling. Men jag har accepterat att det är här jag står för tillfället, så inte kan jag känna mig så ilsken, säger Murto när det blivit hennes tur att intervjuas.

Murto gled enkelt över 420 och 435 men var chanslös på 450, som hon inte överskridit sedan januari. Fysiken var trimmad men tekniken klaffade inte med de styvare stavarna.

Murto har nu ett drygt halvår bakom sig tillsammans med tränaren Mikko Latvala. Juniorvärldsrekorddamen har genomgått två tränarbyten under det senaste året och turbulensen syns i resultatkolumnen.

– Den här sommaren har handlat mycket om att lära känna varandra med Mikko, och vi har hela tiden bättre och bättre hittat en gemensam melodi. Det ser mycket lovande ut med tanke på framtiden, men resultaten låter vänta på sig.

– Inte är det ju på den här nivån jag vill vara, med ett säsongsbästa på 445 och medeltal på under 430, men efter alla förändringar måste jag vara ödmjuk. Riktningen är den rätta.

Tervo lyckades äntligen på mästerskap

Medan Ella Junnila åkte hem från U23-EM i somras med en bronsmedalj runt halsen slutade mästerskapet – det sista i juniorklassen – i en besvikelse för Wilma Murto och Krista Tervo.

Medaljfavoriten Tervo var sexa i finalen och sade efteråt att hon inte lärt sig hantera den mentala pressen i mästerskap.

Det lyckades hon äntligen med i Doha.

– Jag bara bestämde mig för att inte ta stress över allt onödigt, utan bara gå ut och göra det jag tycker om och njuta. Jag måste komma ihåg att jag bara idrottar för mig själv, säger Tervo.

Tervo, 21, kastade karriärens tionde längsta kast i den tredje kvalomgången. 68,25 gav en 21:a plats i sammandraget. För final hade krävts 71,35, då Tervos finländska rekord från juni är 70,18.

– Det var helt magiskt där ute. Utan tvekan karriärens mest högklassiga tävlingar och det blev åtminstone inte ett totalt misslyckande, säger Tervo och skrattar högt.

– Jag klarade av att kasta på min egen nivå. Förstås kunde resultatet varit ännu lite bättre, men jag är jättenöjd och stolt över mig själv. Och jag vet att jag har många år kvar. Till nästa VM kommer jag att åka ur ett helt annat utgångsläge, det vet jag.