“Jag ringde min fru och sa att jag kommer att dö”: Läkarna hade 30 sekunder på sig att rädda Maxmobon Mikael Kock – nu kan han idrotta för första gången i livet
För tre år sedan stirrade Mikael Kock döden i vitögat och hans fru fruktade redan det värsta. Men i sista stund skedde ett smärre mirakel. Nu har idrotten blivit en ny hjärtesak – bokstavligen.
För några år sedan slog Mikael Kocks hjärta i en annan persons kropp.
Det är egentligen så svårt att greppa att vi tar det igen.
För bara tre år sedan pulserade Mikael Kocks mest vitala organ i en helt annan persons bröstkorg. Vad den personen hette vet inte Kock själv, det är sekretessbelagt.
Det är synd, för han skulle gärna tacka donatorns familj.
Ett tack för ett nytt liv, ett tack för chansen att se döttrarna växa upp. Men också ett tack för att han som trettioplussare för första gången fått chansen att idrotta på allvar.
För Manchester United-supportern Kocks hjärta hade redan tickat in på rejäl Fergie-time då läkarna i Helsingfors trollade fram ett fräscht organ i grevens tid.
Det förändrade precis allt.
Se Sportlivs minidokumentär om Mikael Kocks väg från svår sjukdom till idrottsglädje i klippet nedan.
"Det är lite som med tyngdlyftningen, man vill bara stöta längre och längre", säger Mikael Kock om sin nyaste kärlek: kulstötningen.
– Äh, vilka skitkast.
Om man kör ungefär en halvtimme norrut från Vasa och sedan gör en vänstersväng hamnar man i “Österbottens west coast paradise” – Maxmo.
Där, på ortens anspråkslösa men oklanderligt skötta idrottsplan, kan man ofta se Mikael Kock träna kula. Den här fredagen svär han för sig själv över stötarnas längder.
När Kock vaknade från operationen för tre år sedan lovade han sig själv en sak: han skulle bli en löpare!
Riktigt så blev det inte. Men en kulstötare har han blivit. Han har precis skrivit in sig i Vasa IS och ska få proffsig hjälp med träningen. Som vanligt är Kock envis och går all-in i sin satsning.
I knäböj tar jag 185 kilo. Jag vill nå 200, innan det är man inte en riktig karl
Fjärdeplatsen i World Transplant Games i höstas gav blodad tand. Nästa år siktar han på EM för transplanterade och en medalj. Då behövs teknik.
Styrka har han sedan tidigare. De senaste åren har Kock gått från att knappt klara av att lyfta stången till att ta 235 kilo i marklyft.
– I knäböj tar jag 185 kilo. Jag vill nå 200, innan det är man inte en riktig karl.
Hur mycket tar du i bänk då?
– Äh. Inte så mycket, säger Kock med en släng av österbottnisk ödmjukhet.
Hur mycket?
– 125 kilo.
Då man lägger ögonen på Kock är det lätt att se att han är biffig, vältränad, stark.
Men så har det verkligen inte alltid varit. För ett par år sedan orkade han knappt lyfta en telefon.
Ann-Sofie Kock har vandrat vid Mikaels sida sedan tonåren. Hon vacklade inte ens under de allra svåraste stunderna.
DIF-halsdukar, en röd djävul på den egna axeln, en Manchester United-matta på golvet, en Sir Alex Ferguson-biografi intryckt i bokhyllan bredvid Liza Marklunds Sprängaren …
Hur många bevis behövs det?
Det är lätt att konstatera att Mikael Kock är idrottstokig och älskar fotboll. Därför var det extra plågsamt för honom att inte själv kunna utöva sporten.
Visst, han höll jämna steg med kompisar i ett par meter, men sedan satte det medfödda hjärtfelet stopp för spurten. Helt enkelt: det var lönlöst.
Men livet gick vidare ändå – och hjärtproblemen hölls under kontroll tack vare ett antal operationer.
Mikael träffade Ann-Sofie som ung, fick tvillingdöttrar 2009 och njöt av idrotten som entusiastisk soffpotatis. Livet verkade gå sin gilla gång. Tills det inte längre gjorde det.
För det är alltid lätt att vara efterklok.
Då vi talar om året 2016 är både Mikael och Ann-Sofie överens om att de borde ha sett tecknen tidigare. Mikael jobbade långa dagar som långtradarchaufför och låg ofta på soffan, men nu verkade han tröttare än vanligt.
Och hur kom det sig att han blev rundare runt magen trots att han knappt åt någonting?
– Jag tyckte jag mådde bra, men då jag tänker tillbaka hade jag det jättedåligt.
Trots hälsobekymren fortsatte Mikael streta på, tills det där samtalet i april. Han satt i långtradaren någonstans vid Björneborg då läkaren ringde och sa att han antagligen måste få ett nytt hjärta.
Han kunde inte tro sina öron.
– Jag visste knappt vad en hjärttransplantation var …
Beskedet var – naturligtvis – svårt att smälta. Han stannade och ringde ett hysteriskt samtal till sin fru. Resten av dagen var han en trafikfara för alla andra, som han själv säger.
Sedan kom förnekelsen. Han tänkte: kan läkarna ha fel? Hur är det möjligt att mitt hjärta har passerat den sista förbrukningsdagen om jag fortfarande klarar av att jobba?
Därför möttes läkarna av ett självsäkert leende då Kock en månad senare efter nya tester fick höra att det ändå kunde räcka med att byta ut hjärtklaffarna – att situationen inte var så allvarlig som befarat.
Och visst hade läkarna fel – den här gången.
Mikaels tillstånd försämrades gradvis och därför var det svårt att reagera. Det sista halvåret orkade han inte röra på sig i lika stor utsträckning som tidigare.
Mikael Kock hann inte glädjas länge åt det positiva beskedet. Hans tillstånd blev snabbt sämre och han blev intagen på sjukhus i Vasa.
Ann-Sofie minns sommarens första jobbiga samtal – det skulle bli flera.
– Jag tänkte att Micke ringer för att jag ska hämta honom från sjukhuset i Vasa. Men nej, han skulle bli flyttad till Helsingfors.
Det var det första beviset på att situationen höll på att utvecklas till någonting akut. Det skulle bli flera jobbiga resor mellan Maxmo och Helsingfors de kommande veckorna.
Nu – tre år senare – är det lätt att se hur sjuk Kock var, med insjunkna ögon, pinnsmala armar och en onormalt utbuktande mage.
– Jag har vunnit över Micke i schack en gång och det var då, säger Ann-Sofie.
– Rättvist av dig att utnyttja en halvdöd person, svarar Mikael rappt och båda skrattar hjärtligt.
Efter en stund säger Mikael:
– Ja, nu kan vi skratta åt det. Men då var det allvar.
Jag ringde och sa att jag kommer att dö, du måste komma hit
Och allvar var det.
Det blev väldigt klart natten till den 26 juni. Ann-Sofie besökte sin man i Helsingfors över midsommar och hade sagt godnatt till Mikael per telefon. En stund senare ringde telefonen igen. Det var Mikael. Han hade legat vaken och mått illa.
Det snurrade bara i huvudet och varje gång han hostade tuppade han av.
– Jag ringde och sa att jag kommer att dö, du måste komma hit.
En ångestfylld Ann-Sofie kastar sig i taxin och åker iväg till Mejlans. Hon talar med Mikael och lägger sig efter en stund på en soffa och stänger ögonen.
Efter en stund får hon ett nytt samtal. Blodet isar sig då hon inser att det inte är Mikael som talar till henne utan en skötare. Hon säger att det lönar sig för Ann-Sofie komma om hon är i närheten, att läget inte ser bra ut.
– Det var chock och panik. Ett hemskt samtal.
Ann-Sofie rusar in till Mikael och möts av en jobbig scen. Mikaels värden har rasat och “alla möjliga yrkesgrupper” är samlad kring honom.
Nu är det bråttom. Varje sekund räknas – för Mikael är både illa däran och uppgiven.
– Micke hade … man kan säga att han hade gett upp. Han sa att han inte orkar mer, att de får göra vad de vill, säger Ann-Sofie med brusten stämma och tårar i ögonen.
Det blir en akut operation och en hjärtpump opereras in i Mikaels ljumske.
Men situationen stabiliserar sig, i grevens tid. Ett par månader senare får Mikael höra hur nära ögat det var.
– När jag var på biopsi sa läkaren: “det är ett under att du är här. Om vi hade varit 30 sekunder långsammare hade du strukit med”.
Men pumpen ger bara tillfällig lättnad. Faran är fortfarande långt ifrån över.
Hjärtjakten var sista chansen
Efter operationen fortsätter kampen mot klockan. Läkarna har hoppats på att pumpen ska hjälpa hjärtat att återhämta sig – men så blir det inte.
Ett antal dagar senare konstaterar läkarna att det inte kommer att räcka med att byta ut hjärtklaffarna. Mikael behöver ett nytt hjärta. Snabbt.
Eftersom läget är akut går en förfrågan ut i hela Norden. Frågan är om ett hjärta kommer att hittas i tid. Det kan ta många dagar, upp till en vecka. Både Mikael och Ann-Sofie fruktar redan det värsta.
– Han blev jättedålig igen. Jag tänkte att de aldrig hinner i tid.
Jag kände skräckblandad glädje
― Ann-Sofie Kock
Men den 1 juli kommer en läkare självsäkert vandrande in i rummet där Mikael och Ann-Sofie befinner sig. Han säger: “vet ni vad? Vi har hittat ett hjärta”.
– Jag kände skräckblandad glädje, säger Ann-Sofie Kock.
Redan tre timmar senare är det dags för operation. Det går så snabbt att Mikael och Ann-Sofie knappt hinner förbereda sig. De säger bara några ord till varandra – ifall det värsta skulle inträffa.
Mikael Kocks hjärta avlägsnas och kroppen försörjs tillfälligt av en hjärt- och lungmaskin. Sedan förs en donators hjärta – som transporterats i en steril plastpåse i en kylväska – in i den öppna bröstkorgen. Hålvenerna, aortan och lungpulsådern kopplas till det nya hjärtat.
Ann-Sofie tar sällan fram plastpåsen med en dagbok, penna och näsdukar. Men hon är glad över att hon antecknade händelserna, så att inte minnet grumlas.
Ann-Sofie sitter i husets inglasade veranda som värms upp av septembersolen och högläser ur sin dagbok, som hon började skriva i under tiden då Mikael var som sjukast.
– Annars hade det blivit kaos i mitt huvud.
Ann-Sofie var ett ovärderligt stöd under de mest kritiska stunderna. Det medger Mikael gärna.
– Hon har sett mycket, många bedrövelser. Det har varit många sjukhusvistelser, men hon har alltid stått vid min sida. Jag är stolt över henne, säger han med ömhet i blicken.
Efter operationen antecknade Ann-Sofie allt från medicinska detaljer till känslor och händelser. “Slätade din kind och ditt hår. Höll din hand”, står nedskrivet en kort tid efter operationen.
Det har inte alltid varit lätt för henne att återvända till minnena. Då Ann-Sofie skulle kolla upp en detalj i dagboken ett år efter operationen blev det för mycket. Hon fick panik och slängde boken i väggen.
Och då en ny apparat på intensivvårdsavdelningen för nyfödda i Vasa – där Ann-Sofie jobbar – pep på samma sätt som maskinerna i Mejlans gjort bröt hon ihop.
– Det var bra för mig att få det ut ur systemet.
För Mikael var den första tiden förvirrande. Han kvicknade först till ett par dagar efter operationen och var minst sagt omtöcknad. Han vägrade tro på att han fått ett nytt hjärta.
– Jag sa bara nä, nä, nä, jag har inte fått ett nytt hjärta. Men så fick jag se en bild på min bröstkorg. Det var härligt, väldigt härligt.
Det var inte den enda överraskningen.
Mikael var också åtta kilo lättare än innan operationen. Läkarna hade pumpat ut åtta liter vätska ur magen och vågen stannade nu på bara 58 kilo.
Livet präglades av små steg framåt. Mikaels envishet och en fysioterapeuts ständigt vakande öga var en vinnande kombination.
Först gick han några steg på sjukhuset. Sedan några till – och några till. Mängderna ökade då han fick återvända hem till Maxmo i slutet av juli. Ann-Sofie kunde äntligen börja pusta ut.
– Jag minns en morgon då jag hörde Mickes fotsteg och jag tänkte “är det faktiskt sant? Är han verkligen hemma?”. Jag minns det jättebra och blir rörd då jag tänker tillbaka.
Det betyder att jag mår bra
Och visst var Mikael tillbaka, med besked. För då Mikael – hög på livet – smittades av träningsiver kunde ingenting stoppa honom. Han ville pröva på allting som tidigare varit omöjligt på grund av hjärtfelet.
Han började trivas på gymmet och träna sex dagar i veckan, tre timmar per pass. Vikten ökade både på stången och på kroppen. I dagsläget väger Kock 90 kilo – 32 kilo mer än efter operationen.
– Det betyder att jag mår bra.
Till en början följde Ann-Sofie med träningen med rynkad panna, sund skepticism och en gnutta nervositet. Hon undrade om Mikael verkligen fick lyfta så tunga tyngder.
– Men läkarna sa att det bara är att köra på, så vi litade på det, säger Ann-Sofie.
Den senaste kärleken är kulstötningen.
I samband med ett möte med transplanterade i Helsingfors i våras blev Kock tillfrågad om han ville vara med i VM för transplanterade. Han tvekade – för han höll ju inte på med friidrott. Till slut övertalades han att stöta kula.
Det var ett beslut han inte ångrat. I höstas åkte han till Newcastle för att tävla. Resan resulterade i en fjärdeplats, nya bekantskaper och blodad tand.
– Vi möttes och pratade, vad har du bytt? Vad har du gjort? Vad är din medicinering? Det går inte att se vad folk har bytt, det är en stor överraskning.
Nu är siktet redan inställt på EM nästa år. Kock vill visa att transplanterade kan som alla andra efter operationen.
– Personer som bytt hjärta eller lunga brukar ha svårt att hänga med mot idrottare som bytt njure eller lever. Men jag ska motbevisa dem och stöta längre än de andra, säger han och skrattar.
För det ska bli fler tävlingar. Och livet, det fortsätter.
Med varje pulserande, härliga hjärtslag.
Den årliga organdonationsveckan inleds på måndag. Läs mer om hur du kan bli en organdonator här.
Tv-inslaget med Mikael Kock sänds på Yle Fem söndagen den 6 oktober klockan 19.48.
