Förbundspennan: Att vända motgång till framgång

I idrotten kan skillnaden mellan att lyckas och misslyckas många gånger vara ytterst liten. Att lyckas är varje idrottares målsättning och man jobbar hårt för det. Om man lyckas eller inte, mäts oftast i resultat eller prestation i en speciell tävling eller match.

Många gånger kan det ändå vara så att fastän man inte lyckas, kan slutresultatet i långa loppet vara mer belönande, även om det inte gått som man önskat och hoppats. Låter det här lite speciellt?

Jag läste för en tid sedan en kolumn, där man berättade om amerikanska forskare som redan en längre tid forskat i utvecklingskurvan för talangfulla idrottare och vad som inverkat på deras utveckling och resultat.

Forskarna kom fram till att istället för att “resan till toppen” skulle ha varit lätt och gått spikrakt uppåt, så behövdes också utmaningar och problem. Det visade sig också att de här utmaningarna inte alltid var direkt kopplade till idrotten, utan överhuvudtaget kopplade till den unga individens liv.

En av teserna som forskarna lyfte fram var att för att utvecklas är det viktigt att också talangfulla idrottare möter på utmaningar och misslyckande, annars lär de sig inte att lyckas.

Utan att idrottaren lär sig förstå, att misslyckas är en del av att lycka, så kommer unga idrottare i något skede att “falla så högt ifrån, att man inte återhämtar sig mentalt”. Det kan man läsa mer om i The Rocky Road to the Top: Why Talent Needs Trauma (Collins, MacNarma, 2012).

I forskningen pratades mycket om att man måste kunna se att misslyckande inte bara kan ses som en besvikelse, utan som ett viktigt steg på vägen och något som behövs i det som forskarna kallar “Rocky Road to success”, det vill säga: den steniga vägen till toppen.

De unga idrottare, som lär sig komma tillbaka efter ett misslyckande med ännu större vilja och engagemang, är också de som oftast lyckas som toppidrottare.

Vad kan då vi som är med i de unga idrottarnas vardag göra?

Det viktigaste är att vi lyckas kommunicera till idrottarna hur viktigt det är att lära sig av de svåra stunderna och när man misslyckats. Idrottarna behöver lära sig att analysera sina prestationer och förstå vilka faktorer som påverkar dem, för att nästa gång kunna prestera bättre.

Vi gör dem alltså en björntjänst när vi försöker “jämna ut vägen” för mycket och skydda dem från misslyckanden. Misslyckanden hör helt enkelt till idrotten och också till livet i allmänhet.

I forskningen lyfts ofta upp att man regelbundet borde skapa utmanande situationer för de unga så att de lär sig att hantera dem. På samma gång är det också viktigt att komma ihåg att utmaningarna nog ofta kommer, vare sig vi vill eller inte.

Det mest avgörande är ändå hur man möter och reagerar i de situationerna. Man måste hitta rätt väg för att komma vidare.

En idrottare måste ärligt kunna se sig i spegeln och konstatera var det har skett ett fel eller vad man bör ändra på. Tankarna och fokus borde alltid vara på vad som händer sen och hur “jag” kan bli bättre än tidigare.

Den unga idrottarens vilja och brinnande intresse för att utvecklas är avgörande. Om man brinner för det man gör, är man också beredd att göra de förändringar som framgång och utveckling kräver.

Jag jobbade själv under min idrottskarriär en del med idrottspsykologen Juri Hanin, som alltid poängterade “använd din energi till de saker du själv kan påverka”.

Det är ofta lättare sagt än gjort, men om man lyckas med det, är man helt säkert på väg åt rätt håll.

Mikaela Ingberg
Verksamhetsledare för Vasaregionens Idrottsakademi
Styrelseledamot i Svenska Finlands Idrottsförbund