Taina Rantalas dotter dog i skolskjutningen i Kauhajoki för 11 år sedan – många frågor är fortfarande obesvarade
Taina Rantala lägger ner en röd ros i Kauhava å till minnet av sin dotter Niina. Niina var ett av offren i skolskjutningen i Kauhajoki. Efter elva år håller sorgen fortfarande mamman i sitt grepp.
– Ibland är det bättre dagar och ibland sämre.
En ros för att minnas
En ros för offren för brott mot liv arrangeras varje år på FN:s internationella ickevåldsdag.
Att lägga ner en ros i vattnet symboliserar två saker – kärlek och att släppa taget.
– Det har varit svårt för mig att släppa taget. Jag har alltid velat hålla mitt barn nära – eller kanske jag har hållit fast vid henne för min egen skull.
I onsdags hölls ceremonier i Tammerfors och Kauhava för att hedra dem som fallit offer för brott mot liv. Rantala har skaffat 70 rosor. Hon är säker på att gemenskap kan ge mycket tröst till dem som förlorat någon.
– Jag vet att känslorna kommer att komma upp till ytan. Men när gråten kommer är det bara att låta den komma.
Vid minnesstunden hedrades också offren för tisdagens skolattack i Kuopio.
– Det var en alldeles chockerande händelse.
Det första året efter skolskjutningen i september 2008 är som ett töcken för Rantala.
Också de följande åren har varit tuffa. Först under de senaste åren har sorgen lagt sig. Rantala har blivit tvungen att lämna arbetslivet. Hon säger att det är tack vare sin familj och sina barnbarn hon har överlevt.
– Kanske jag nu kan säga att jag på något plan har överlevt, men jag har nog betalat ett pris.
Ovärderligt med referensstöd
I skolskjutningen i Kauhajoki dog, förutom gärningsmannen, nio studerande och en lärare. Niina-Emilia Rantala blev 20 år.
I synnerhet de första åren efter händelsen höll de anhöriga tät kontakt och de har fortfarande kontakt med varandra.
– De som finns på Facebook håller kontakt där. Vi ringer också varandra och vi har blivit goda vänner i gruppen.
För ett år sedan träffades offren och anhöriga senast, då hade det gått tio år sedan händelsen.
Taina Rantala betonar referensstödets betydelse. Hon har tillsammans med sin man Seppo Rantala deltagit i flera träffar för referensstöd som föreningen för anhöriga som har förlorat en närstående i ett våldsdåd Huoma har ordnat.
– Om man inte själv har förlorat en nära anhörig på grund av brott mot liv kan man inte helt och hållet förstå vad det handlar om.
Frågor utan svar
Rantala säger att de som har förlorat en närstående i ett våldsdåd alltid kommer att fråga sig varför.
– Döden är både slutgiltig och oåterkallelig. Om en anhörig dör till följd av en sjukdom eller en olycka, kan man på något vis förstå det.
Rantala plågas fortfarande av många frågor och hon kan inte acceptera det som hänt.
– Varför lärde man inte sig av skolskjutningen i Jokela? Varför förhindrades inte händelsen i Kauhajoki?
– Många har frågat mig om jag har förlåtit gärningsmannen. Jag har svarat att det har jag inte gjort. Att ge förlåtelse är Guds uppgift.
Artikeln baserar sig på Taina Rantalan tytär kuoli Kauhajoen kouluammuskelussa 11 vuotta sitten – äidin mieltä piinaavat yhä monet kysymykset skriven av Elina Kaakinen.