Ekot av Big Bang och planeter i andra solsystem: Tre forskare som bidragit till förståelsen av universums utveckling delar på Nobelpriset i fysik

Årets Nobelpris i fysik går till forskarna James Peebles, Michel Mayor och Didier Queloz.

Enligt den Kungliga vetenskapsakademien bidrar männens upptäckter till förståelsen av universums utveckling samt jordens plats i universum.

—Jätteroligt pris. Vi har ena delen som handlar om universum och hur det utvecklats fram till exoplaneter, som också handlar om huruvida det finns liv på andra ställen i universum. Så det är väldigt spännande grundforskning som lär oss om hur universum fungerar, säger Magnus Jonsson som forskar i experimentell partikelfysik, i en intervju för Sveriges Television.

Ekot av Stora smällen

Den amerikansk-kanadensiske kosmologen James Peebles belönas för teoretiska upptäckter inom fysikalisk kosmologi.

Hans teoretiska ramverk, som han utvecklat sedan mitten av 1960-talet, ligger till grund för vår tids bild av universum, enligt Kungliga Vetenskapsakademiens pressmeddelande.

James Peebles namn förknippas framför allt med den så kallade kosmiska bakgrundsstrålningen, ett slags brus på mikrovågsområdet som genomtränger hela universum.

Vill du se det med egna ögon, så kan du titta på "myrornas krig" på TV, bruset som fyller rutan när det inte är sändning på gång. Bruset då radion står på efter att sändningen upphört hör till samma fenomen.

Bakgrundsstrålningen är en sorts eko, eller den falnande glöden, av Big Bang, för nästan 14 miljarder år sedan. Den är, följaktligen, det starkaste beviset som vi har för att den "stora smällen" faktiskt har ägt rum.

Genom att studera den kosmiska bakgrundsstrålningen kan vi dra slutsatser om universums allra tidigaste barndom — och dess framtid.

Bakgrundsstrålningen upptäcktes av en slump av Arno Penzias och Robert Wilson på 1960-talet. De fick nobelpriset i fysik för sin upptäckt 1978.

Upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen, och kunskapen om den, öppnade också dörren till flera nya, stora frågor: plötsligt insåg vi att vi bor i ett universum där bara fem procent av dess innehåll är "normal" materia, allt det där som stjärnorna, planeterna, du, din katt och din kaffekokare består av.

Resten, 95 procent, är okänd mörk materia och mörk energi, som vi inte har en aning om vad de är. Det här mysteriet är en utmaning för den moderna fysiken och för kommande Nobelpristagare.

Peebles har doktorerat vid Princeton-universitetet i USA, där han senare fick en Albert Einstein-professur. Han är numera professor emeritus vid Princeton.

"Gör det för kärleken till vetenskapen"

Peebles deltog per telefon i presskonferensen, och han gav följande råd till dem som vill följa i hans fotspår.

—Mitt råd till unga som vill in i vetenskapen: Gör det för kärleken till vetenskapen. Du bör ge dig in i vetenskapen för att det fascinerar dig.

Peebles fick också frågan om han tror att det finns liv på andra planeter i universum. Det ligger en djup ironi i svaret på den frågan, menade han.

—Vi kan vara ganska säkra på att det finns planeter som hyser någonting som vi kan beskriva som liv. Ironiskt nog kan vi också vara säkra på att vi aldrig får se det livet, sade Peebles, med hänvisning till rymdens enorma avstånd.

Planeter i andra solsystem

Astrofysikern Michel Mayor och astronomen Didier Queloz från Schweiz får priset för upptäckten av en exoplanet i bana kring en solliknande stjärna.

Det gjorde de med hjälp av specialbyggda vid observatoriet Haute-Provence i södra Frankrike.

En exoplanet är en planet i ett annat solsystem. Exoplaneten 51 Pegasi b, som ligger på 50 ljusårs avstånd från jorden, upptäcktes 1995 av Mayor och Queloz.

51 Pegasi b var inte den allra första exoplanet som upptäcktes. Det skedde 1992, men den planeten kretsade kring en så kallad pulsar, som är väldigt olik vår egen sol.

51 Pegasi b är en så kallad "het Jupiter", en så kallad gasjätte i stil med vårt solsystems största planet, Jupiter.

Men 51 Pegasi b kretsar väldigt nära sin sol, den fullbordar ett varv runt sin sol på bara fyra dagar. Det här kom som en överraskning för astronomerna som vid den här tiden trodde att gasjättarna kretsar längre ut, som Jupiter och Saturnus.

Efter den här upptäckten, när astronomerna insåg att det lönade sig att leta efter just den här sortens planeter, började upptäckterna rassla in på löpande band. Vi känner i dag till mer än fyra tusen exoplaneter.